Hulken från Haparanda

Mästarnas mästare sänds tisdagar på SVT 1 kl 20.00. Programledare: Micke Leijnegard. Ni vet programmet där f d elitidrottare reser utomlands, bor tillsammans i ett hus, samtalar, tävlar mot varandra och mot sig själv. Det intressantaste är dock inslagen om de enskilda idrottarnas karriärer. Jag är verkligen ingen idrottsfantast, men tycker att Mästarnas mästare är ett bra program. Man får en inblick i livet bakom tävlingar, galor och cuper. Jag har bekantat mig med sporter (och personer bakom sporten) som kanot, boxning, bandy och snart golf genom Catrin Nilsmark.

I år bor idrottarna i ett hus på Malta. På kvällarna lagar de mat och umgås. Och pratar - i allafall de flesta. Stefan Holm, Patrik Sjöberg, Louise Karlsson, Tomas Brolin gafflar väl på rätt bra, tycker jag. Den som kanske hamnar lite i skymundan är Tomas Johansson, brottaren från Haparanda. Han säger inte så mycket, men bildar på något sätt en trygg bas. Han är som rejäl på något sätt. När jag hörde att Stefan Holm skulle vara med var jag säker på att han skulle vinna allt, men han har visat att han inte är övermänsklig. Skönt. Bl a klarade han "bara" av att vara 6 sekunder under vatten - t o m jag hade spöat honom. Befriande.

Johanssons karriär:
1986 VM-guld, Svenska Dagbladets Bragdmedalj och Radiosportens Jerringppris
1988 OS-brons
1992 OS-silver
Runt 10 silver och brons i EM och VM
Runt 30 SM-guld

Började med brottning i tioårsåldern. Yngste SM-vinnare i tungvikt någonsin, när han vann 19 år gammal. Internationell seniordebut i EM i Göteborg 1981. Avslöjades för doping i samband med OS 1984, då han vunnit ett silver. Påföljden efter dopingavslöjandet blev 18 månaders avstängning. Johansson försökte aldrig skylla ifrån sig eller ljuga bort det hela, vilket så småningom väckte respekt. (från SVT:s hemsida)

Jag håller helt klart på Tomas Johansson och hoppas han klår Patrik Sjöberg i nattduellen! Älä anna periksi!

Kuriosa: på min studentbal på Haparanda stadshotell var Tomas Johansson vakt. Coolt!

(Foto: Carl-Johan Söder, SVT)

Bögar i Kuivalihavaara

Marianne Cedervall har gett ut två romaner på Natur & Kultur. Den första, Svinhugg, kom ut förra året och den andra, Svartvintern, är alldeles nyutkommen. Böckerna kan läsas fristående.

Jag har precis avslutat Svartvintern med ett snett leende på läpparna. Boken är rolig och tragisk på en och samma gång. Läsaren förflyttas till en liten by vid namn Kuivalihavaara (ung. Torrköttsberget) inte så långt från Vittangi i Kiruna kommun. Här får vi möta en rad karaktärer, inte minst väninnorna Hervor och Mirjam. Hervor är ett handlingskraftigt och svärande lokomotiv, medan läkaren Mirjam är lite mer försiktig och begrundande. Vi får också möta misshandlaren Tony och den inskränkte predikanten Olavi Törmä. Denna höst händer något märkligt. Operasångaren Ralph från Stockholm får oväntat ärva det gamla hotellet i byn och han och pojkvännen Eric bestämmer sig för att starta ett Vildmarksspa. Ja, ni förstår – det är som upplagt för fördomar, intriger och hårda ord. Tur att Hervor och Mirjam finns i byn…

Det är alltid trevligt och intressant att läsa en bok som utspelar sig i ens hemtrakter. Dock hade det varit bra om författaren koncentrerat sig på ett färre antal karaktärer. Nu myllrar det av personer som man lätt blandar ihop och personporträtten blir i flera fall ytliga. Cedervall tar fördomarna på allvar samtidigt som hon driver med dessa. Bra, tycker jag. Det är en svår konst. OK, ibland kanske det blir lite för många fördomar på ett bräde. Boken är välskriven och därför är det så synd att orden på finska är felstavade. Det hade varit så enkelt att kolla upp stavningen. Svartvintern påminner starkt om Kay Pollaks film från 2004, Så som i himmelen med Michael Nyqvist, Lennart Jähkel, Frida Hallgren, Helen Sjöholm m fl. Där återvänder en dirigent till sin hemby i norr.

Nåväl, boken är läsvärd och presenterar mustiga karaktärer, magiska örter och ett barnlik i källaren. Låna på biblioteket och förgyll din vardag!

Svindyrt att besöka ishotellet! Kolon tyyris käy'ä jäähotellissa!

För ett par dagar sedan besökte jag ishotellet i Jukkasjärvi, en av Nordeuropas största turistattraktioner. Janne och jag körde från Gällivare och såg fram emot en trevlig utflykt. Ju närmare Kiruna vi kom, desto kallare blev det. Precis som det ska vara. Vi började med att besöka Jukkasjärvi kyrka med Hjorths fina altartavlor. De är verkligen mäktiga – och färggranna!

Sedan åkte vi till ishotellet och det såg ju spännande ut. På parkeringen trängdes bussar och bilar. Tänk att verksamheten redan pågått i 20 år - det är bara att gratulera till idén och framgångarna, Yngve Bergkvist. Hotellet är ca 5500m2 och existerar enbart mellan december och april då hotellet smälter och återvänder som vatten till Torne älv. I butiken betalade man entréavgift för att överhuvudtaget komma in på hotellet. OK, jag kan faktiskt gå med på att betala en vettig entréavgift på säg 100 kr, men det räckte inte på långa vägar! 295 kr/person! Det är inte klokt. Jag vägrade betala, men Janne hostade upp slantarna eftersom vi nu åkt så långt. Jag hade aldrig betalat så mycket i entréavgift. Inte ens en guidad tur ingick priset om man inte kom precis kl 14. Helt galet! Jag var mycket upprörd över detta och muttrade bra länge.

Hur var då hotellet? Jodå, visst var det fantastiskt att se de designade rummen med olika teman. Där fanns abstrakta skulpturer och konkreta formationer i form av ett läskigt och stort dockhuvud, en örn, ägg, dinsoaurier, Gotham city o s v. Tyvärr fick man inte gå in i sviten. Surt. Det borde självklart ha ingått för 295 kr. På hotellet finns också den berömda isbaren och idag finns konceptet bl a i London, Köpenhamn och Tokyo.

Nej, skärp er ishotellet! Ni har nått framgångar internationellt, men ni ska vara rädda om de lokala besökarna. Genom att ta så mycket i entréavgift skrämmer ni många från nära håll som kanske skulle tycka det var kul att besöka hotellet med sina gäster. Men man betalar inte flera hundralappar åtskilliga gånger (knappt en gång) för att frysa!

Siw Malmqvist, mord och en haltande kommissarie

Roslund & Hellström, en svensk kriminalförfattarduo, bestående av journalisten Anders Roslund och kriminalvårdsdebattören Börge Hellström har skrivit fem kriminalromaner med kommissarien Evert Grens som spindeln i nätet. Författarna debuterade 2004 med kriminalromanen Odjuret. Romanerna bygger på flertalet intervjuer och händelserna och karaktärerna känns trovärdiga. Det är väl det som är så obehagligt. Flera av böckerna ska också filmatiseras.

Jag har svårt för deckare där morden är bestialiska, blodet sprutar och skallben krossas. I Roslund & Hellströms romaner är inte morden flera och brutala (iaf inte ofta) utan läsaren får istället fundera mycket på vem som egentligen är offer och vem som är brottsling. Böckerna handlar bl a om makt, prostitution, utsatthet, dödsstraff, svenska gatubarn och kriminalvård. Är allas liv lika mycket värda? På denna fråga svarar väl de flesta ja, men författarna ställer frågan på sin spets och jag som läsare börjar fundera…

Vidare är det svårt att begripa att det som beskrivs verkligen händer – på riktigt. T ex om gatubarn i Stockholm (Flickan under gatan, 2007), om hur polismyndigheten m fl satsar massor med medel på att skydda brottslingar för att dessa ska lösa ännu större brott, s k infiltratörsverksamhet (Tre sekunder, 2009).

Kommissarie Grens är dessutom en intressant figur. Han är ensam och bitter, precis som de flesta kommissarier i litteraturen, men han lyfter stämningen med att jämnt och ständigt lyssna på Siw Malmqvist.

Författarnas officiella hemsida www.roslund-hellstrom.com

Odjuret 2004
Box 21 2005
Edward Finnigans upprättelse 2006
Flickan under gatan 2007
Tre sekunder 2009

Kvinnlig präst i Övertorneå - Hurra!

Igår blev det klart - Birgitta Pirhonen tillträder som ny komminister i Övertorneå församling under våren! Hurra! Pirhonen hade hunnit dra tillbaka sin ansökan efter allt strul och skitsnack om lämpligheten i att vara präst och kvinna, men som tur är ändrade hon sig. Bra.

Det är bara så tragiskt att det ska behöva bli sådana här pinsamma diskussioner - 2010. Kvinnliga präster har haft rätt att verka och arbeta på samma villkor som deras manliga kollegor i 50 år, åtminstone i teorin. I praktiken verkar det vara helt andra förhållanden, åtminstone i ett flertal församlingar. Det intressanta är att församlingsborna ofta är positiva - det är några stofiler i kyrkorådet som inte kan tänka kärlek.

Varmt välkommen, Birgitta!

Galt i predikstolen?

Skäms Övertorneå!

Nu är det dags igen. Förra gången var det Pajala församling som motsatte sig en kvinnlig präst och nu är det Övertornås tur. Hur är det möjligt att denna diskussion ens uppkommer 2010? Den avgående komministern Arne Hällefors vill ha en ”ärrad galt” i predikstolen.

Min ärliga mening är att församlingen behöver någon hårdhudad. Det finns mycket struligheter och många viljor. Det behövs jämnmod och tillförsikt. Folk har inte heller landat i alla diskussioner om exempelvis att viga samkönade. Det behövs en ärrad galt som komminister. Församlingen är inte redo för en kvinna, säger Hällefors. (NSD 11/1-2010)

Vad är detta för syn på människan? På kvinnan? På kärleken? Nej, jag fattar ingenting. Men tragiskt är det.

Ut med alla reptilhjärnor så att vi kan få en mänsklig utveckling!

Mina renar Mimmi, Per och Lady - Minun porot Mimmi, Per ja Lady

God fortsättning på er alla! Hoppas ni haft en skön och mysig ledighet! Jag har rest runt i Norrbotten och umgåtts med familj, vänner och kylan. Igår satt jag i bilen och såg några vackra renar och kom att tänka på mina djur som följt mig genom livet…

Våra husdjur är ofta mycket viktiga för oss. De blir helt enkelt en del av familjen. Det kan handla om vanliga djur som katter, hundar, undulater och kaniner och som i mitt fall även av en höna, en tupp, tre renar, vattensköldpaddor, eremitkräftor, strumpebandssnok, vandrande pinnar, möss (skulle inte klara det idag), en papegoja och en minigris. Dock visade det sig så småningom att minigrisen inte alls var en minigris utan ett vietnamesiskt hängbukssvin (han åt allt - och då menar jag allt – utom Turkisk peppar-godis). Att köpa grisen i säcken fick en helt ny innebörd.

Vi namnger våra husdjur med mer eller mindre omsorg och fantasi. Att sköldpaddan hette Skalman och papegojan Klara (hon kunde säga Klara klarar allt) är väl inte så påhittigt, men hur tänkte jag när jag döpte mina tre renar till Mimmi, Per och Lady? Eller hur gick funderingarna när pappa och hans syskon döpte sin katt till Tusse-Fingal? Ett ståtligt namn för en katt. En granne i byn där hemma har en förkärlek för det ryska och hans två katter heter Aldrigsova och Barasova. En vän från min barndom var så förtjust i sitt eget namn att hon även döpte hästen till Johanna.

Ja, det finns en hel del att fundera kring vad man har för husdjur, varför och vad man döper de till. För min del känns det lika bra att inte rota mer i det här…

PS. Strumpebandssnoken hette Bernhard, minigrisen Rajder, hönan Titti och tuppen Oscar.