Språkbon - en metod för meänkieli?

För en vecka sedan (3/1) kunde man lyssna på ett inslag i Sveriges Radio som handlade om Language nests eller Språkbon.

Den finska språkforskaren Annika Pasanen menar att minoritetsspråk kan få nytt liv genom denna metod. Att låta barn vara i språkbon innebär att förskolepersonalen enbart talar det språk det handlar om, även med barn som till en början inte förstår. I skolan undervisar pedagogerna vissa ämnen enbart på det aktuella språket. Pasanen har ett exempel från verkligheten som handlar om Enare-samiskan som talas i Enare kommun i norra Finland. Där blev språkbon en viktig metod för att föra språket vidare till nästa generation. Ett annat exempel finns i Nurmes i Finland där förskolepersonalen jobbat med karelska språkbon.

Jag tror att detta kan fungera även för meänkieli och tycker det vore toppen om någon förskola i någon av tornedalskommunerna skulle prova. Vi har allt att vinna! En del kan ju tycka att det är fel att barn ska tvingas att lyssna till och använda ett språk…Men å andra sidan; hur många barn skulle frivilligt välja att läsa samhällskunskap eller kemi? Ju fler språk desto fler världar!

Morbror Knuts sorgsna leende är en underbar bok

Katarina Kieri har skrivit en rad böcker, se gärna inlägget här på bloggen om romanen I det här trädet som Katarina skrivit tillsammans med Per Nilsson. Katarinas senaste bok, Morbror Knuts sorgsna leende (2010), handlar om flickan Karla som tillsammans med sin mamma bor i Staden. Läsaren får följa Karla från elvaårsåldern till vuxen kvinna. Mamman har sina rötter i Byn och med jämna och ojämna mellanrum besöker Karla och modern Byn. Karla har två morbröder, Knut och Brynolf, som inte slösar med antalet ord. De andas mest. Och sitter vid köksbordet. Morbröderna kommer ibland och hälsar på i staden. De kommer i sin Taunus.

Romanen, eller kanske ska jag säga denna poetiska skildring/betraktelse, handlar om motpoler; staden och byn, orden och tystnaden, humor och allvar, gemenskap och icke-gemenskap, svenska och finska (motpoler?), grus och asfalt. Boken handlar också om längtan och identitet.

Språket är, som alltid i Katarinas böcker, poetiskt och begrundande. Inga ord finns med i onödan. Miljö- och personbeskrivningarna är skarpa iakttagelser. De där små detaljerna som Katarina är så bra på att fånga. Platsens betydelse och den ordlösa poesin. Det som händer i mellanrummen.

Morbor Knuts sorgsna leende rekommenderas till alla unga och vuxna läsare. Romanen tilltalar självklart extra mycket oss med rötter i Tornedalen. Säkerligen finns igenkänningsfaktorer även för personer som på ett eller annat sätt hör hemma i två eller fler kulturer.

Ge gärna bort boken i gå-bort-present istället för en chokladask eller en blomsterkvast. Ja, eller låna/köp och läs själv!

Gunnar Kieris nya bok

Hej på er!

Jag har inte skrivit på ett bra tag men tänker försöka nu igen! Mitt första inlägg handlar om en bok som jag fick i julklapp.
----------------------------------------------------------------------------------

Gunnar Kieri, född 1928 i Kuivakangas i Övertorneå kommun, har genom en rad skönlitterära böcker skildrat Tornedalen. I Nordkalottsviten ingår Pil med järnskodd spets (1990), Färden mot Jukkasjärvi (1993), När tranorna vänder åter (1998) samt den nyligen utkomna Finnmarken brinner - Ruija Pallaa. Boken är utgiven av Tidningsföreningen i Kiruna.

Ruija Pallaa handlar om Isak som återvänder till Kaulinranta i nuvarande finska Tornedalen från det svensk-ryska kriget 1808. Isaks vänstra arm måste amputeras på Torneå sjukhus innan färden norrut fortsätter. Han får åka rissla med en avlägsen släkting i den norrskensfyllda, bitande kylan. Hela tiden värker armstumpen med en brinnande smärta. Isak har inte sett sin fru Eva på ett halvår. En av Isaks barn, Matti, har sedan tio år bott och arbetat i Nordnorge.

Vinterkvällar, när norrskenet flammade nära horisonten i norr, sa man att "Ruija pallaa". Finnmarken brinner. Det fantiserade han om. Vad fanns där långt borta under norrskenet? Någon av de som varit dit hade tagit med sig en del från ryggraden på en stor fisk. Den användes som huggkubbe när man klöv ved. Han hade haft svårt att tro att det verkligen var från en fisk.

Isak har bestämt sig. Tar han sig levande ur kriget ska han uppfylla sin dröm och bege sig till Norge han också.

Under resan längs med Torne älv minns Isak händelser som läsaren får ta del av. Vi får bl a följa med till Matarengi marknad och till Övertorneå kyrka med sin mäktiga orgel. En sådan sak har man väl aldrig sett! Folk går försiktigt in i kyrkan, vänder sig om och beundrar orgeln med dess pipor. Så fantastiskt! Det är också i kyrkan som Isak är med om en av sina övernaturliga upplevelser.

Så småningom beger sig Isak och Eva till Norge för att få ett bättre liv. Vägen är lång, farlig och mödosam. På plats väntar ovissheten.

Kieris bok griper tag i mig. Kanske är det för att jag är tornedaling, kanske är det för att jag jobbat som guide i Övertorneå kyrka och gripits av den gyllene orgeln. Eller är det Isaks gåvor som lockar? En mycket nära anhörig till mig kunde stämma blod och några andra se när folk gick bort. Precis som för en rad andra tornedalingar. Kieris språk är levande och jag känner mig som en del av historien. Han har filat på orden och vänt och vridit. Jag gläds åt fraser och uttryck som är på meänkieli. Det är också spännande att få ta del av hur några tornedalingar hamnade i Nordnorge och hur det kvänska språket slog rot. Jag, liksom säkert många med mig, har begränsad kunskap om kvänerna – Kieris roman bidrar starkt till min ökade kännedom.

Författarens miljöskildringar är skarpa och hudnära. Tyvärr tycker jag att flera personskildringar blir relativt svaga. Boken innehåller för många personer. Kanske hade det varit bättre om Kieri koncentrerat sig på att skildra några få personer och inte ”bara” rada upp personer som, antar jag, funnits på riktigt och som författaren hittat i gamla dokument. Vidare tycker jag att det finns några onödiga stavfel. Det är så lätt att justera!

Jag hoppas att boken kommer att läsas av många. Det är den verkligen värd! Kanske kunde även en ljudboksvariant vara ett bra komplement? Tack Gunnar Kieri, för dina skildringar!

Mie halvan kotia

Kävin kattomassa Mona Mörtlundin filmin Mie halvan kotia. Mona oon kirjottanu maanuksen jag Ulla Lyttkens ohjanu/regisseranu. Filmissä, joka oon noin 30min pitkä, näyttelee esim Lo Kauppi, Lilly Ylipää, Regina Veräjä ja Cecilia Nilsson. Statistija Kangoksesta ja Pajalasta oon kans matkassa. Mie näin filmin Luulajassa, Kronan aluheela, ja sali oli aivan täynnä! Lämmitti sy’äntä ko filimssä puhutthiin meänkieltä ja biosalissa kans.

Filmi kertoo yhestä vanhemasta vaimosta, Linneasta, joka assuu vanhuuskoissa Stockholmissa. Linnea ei sano mitthään muuta ko ”Mie halvan kotia” ja kukkhaan personalista ei käsitä (eikä välitä otta selvile) mitä Linnea meinaa. Yhtenä päivänä alkaa vähä nuorempi vaimo töihin vanhuskoissa ja se otta selvile mitä Linnea halvaa. Ne saavat fiinin kontaktin.

Filmi oon monela lailla koskettava ja herättää hunteerinkia omasta tulevaisu’uesta ja tämän päivän vanhuushoiosta. Ja tietenki oikeutta käyttä ommaa kieltä! Varmasti filmi soppi hyvin esim niille jokka lukkee hoitoalale - ja kaikile muile kans. Filmin ensimmäinen osa oon minusta parempi ko loppupuoli – se mennee vähä niinku hopusti. Yhtäkkiä filmi oon loppu. Minusta olis voinu kehittää/utvecklata tätä ossaa enempi. Yksi filmin fiinimästä kuvista oon ko Linnea menne pikku laiturille ja kastaa kasvot väylän veelä. Se sceeni koske sy’änjuurta myöten.

Mie halvan kotia oon saanu palkinnon Murmanskin filmifestivaalissa. Jos sie vielä et ole nähny Monan filmiä niin passaa pääle Meänfestivaalissa Erkheikissä juhannuksena. www.meänfestivaali.com. Sielä näyttethään kans Höstmannen, Ärnsti ja Kaisa ja Harax.

Katarina Kieri och Per Nilsson i finstämd symbios

Katarina Kieri och Per Nilsson har tillsammans skrivit ungdomsromanen I det här trädet. Kieri och Nilsson har skrivit vartannat kapitel: Per om såriga Siri, även kallad Fågelflickan och Katarina om Jakob, Vilsenpojken. Jakob och Siri är 15-16år.

Karaktärerna går om varandra, noterar den andre ibland men inte alltid. De lär aldrig känna varandra och det är just det som också är skönt – vem orkar med ytterligare en söt kärlekshistoria? Siri bor med sin mamma. Pappan är alkoholiserad och bor i samma trappuppgång som Jakob. Jakob har flyttat från Boden till typ Stockholm och bor med mamma och storebror John. Jakob släpar omkring på en hemlighet som äter och tär på insidan. Tack och lov har både Siri och Jakob en nära vän som lyser upp tillvaron och gör det lite lättare att finnas till. Siri och Jakob har flera likheter, inte minst ensamheten.

Bokens huvudpersoner är inte med om några omtumlande äventyr, åtminstone inte till det yttre, utan det mesta handlar om vardagen (som också kan vara ett äventyr): skolan, gräl, samtal, skolkataloger, kajor, förtroenden, tedrickande, kompisar eller bristen på kompisar. På det inre planet pågår desto mer. Mellan andetagen.

Romanen är skriven lite som en pusseldeckare där gåtan är det vardagliga och det förflutna. Jag som läsare vill verkligen veta hur det går och vad det är för hemlighet som bubblar under ytan. Det är skönt att Per inte försökt få in sina gamla karaktärer (eller sig själv) denna gång. Katarina har indirekt skrivit in sig själv, men det gör absolut ingenting utan blir en kul detalj och en blinkning till hennes trogna läsare. Historien är sammanhållen trots (?) två författare, två separata röster. Orden är väl valda och stämningen fingertoppskänslig. Dock kan jag ibland tycka att det finns en del ”krystade” övergångar där författarna försöker fånga upp något från den andres kapitel. Det funkar några gånger, men sedan blir det lite too much. Jag tycker att Kieris kapitel är starkare. Dock kommer Per ”ikapp” lite längre in i boken. I det här trädet är inte lika bra som t ex Dansar Elias? Nej! av Kieri, men kommer säkerligen (och med rätta!) bli Augustprisnominerad.

Glöm inte att boken även passar utmärkt för vuxna!

Litterär turism i norr på frammarsch!

Igår och idag (9-10/4) har Littfest pågått i Umeå med föreläsningar, samtal, diskussioner, möten med författare, bokälskare och läsglada. Två fina och inspirerande dagar för alla litteraturälskare! Från festen sändes det live via bloggen och en massa inlägg och rapporter skrevs live. Detta ökar förstås tillgängligheten för alla som inte kan vara på plats eller vill se och lyssna på programpunkter i efterhand. Toppen! Kolla gärna www.littfest.se och bloggen blogg.littfest.se

Jag ansvarade för några programpunkter i förmiddags som handlade om litterär turism i norr. Gunnar Hedman från Författarbyn Hjoggböle (Skellefteå kommun) lockade över 70 personer till salen Rist – fler stolar fick bäras in! Jätteskoj! Från Hjoggböle kommer författare som P O Enquist, Anita och Kurt Salomonsson (P O och Anita satt dessutom i publiken). Gunnar berättade om hur Författarbyn arbetar med att förvalta och utveckla byn till ett litterärt besöksmål. Se gärna www.forfattarbyn.com Tack Gunnar (och Marianne) för ett toppenfint framförande!

Malin Jonsson från Norsjö kommun tog vid efter Gunnar och pratade om hur kommunen och Raggsjö byaförening arbetar för att utveckla Torgny Lindgrens hemby till ett besöksmål för litterärt intresserade. Fantastiskt arbete pågår! Invigningen av bl a utställning, Lindgrens farmors hus (renoveras i sommar), byahuset med kafé, stigar i karaktäreres och/eller förfatatrens fotspår planeras sommaren 2011. Spännande!

Per Larsson från Edelviks folkhögskola (Skellefteå) informerade om en kurs som handlar om att förkovra sig i att jobba som litterär guide. Kursen, som samarrangeras med Medlefors folkhögskola (Skellefteå) och Sverigefinska folkhögskolan (Haparanda), startar i höst. Mer info kommer! Kolla gärna in skolornas hemsidor.

Igår och idag kunde man delta på en litterär vandring i författaren Frida Åslunds fotspår med Jenny Berggren som guide. Ett tjugotal deltagare promenerade runt i Umeå trots att det regnade. Vi fick följa med till 1880-talets Umeå med ångbåtar, bränder och fängelseceller. Vi stannade till vid huset där Frida Åslund bodde och spanade in hos hennes kompis Folke (tillika lillebror till Wilhelm Peterson-Berger). Tack Jenny för en fin tur! (bild)

Sammanfattning: litterära evenemang är inspirerande mötesplatser för alla som på något sätt gillar ord. Mingel, bokprat, bloggande, författarmöten, inspirerande föreläsningar och litterära resor/vandringar. DET ÄR BARA ATT NJUTA!

Memma/Mämmi - recept på finsk påskdessert

2 l vatten
8 dl rågmjöl
3 dl malt
1 tsk salt
1 dl sirap
1 msk pomeransskal

Gör så här:

Värm vattnet till ca 60 grader.
Tillsätt rågmjöl och malt.
Låt sedan stå varmt utan att koka i 3 timmar.
Låt koka upp 5-10 minuter.
Tillsätt salt, sirap och malet pomeransskal.
Häll i en ugnsfast form och grädda tre timmar i 175 grader.
Rör under de första två timmarna om var femtonde minut. Memma serveras vanligen i en skål med socker och lite ovispad grädde.

Orkar du inte göra egen memma så köp en färdig i butik!

Glad påsk önskar jag er alla!