Stipendium till konstnären Rolf Suups minne?

Jag tog en promenad i dag och i asfalten såg jag plötsligt en figur. Ni vet ibland ser ögat olika former och figurer och plötsligt kom jag att tänka på den tornedalska konstnären Rolf Suup (1944-1998). Han såg konst i naturen och använde sig av naturmaterial för flera av sina konstverk. Kanske är han mest känd för sina vrilskulpturer och sina ägg. Ägget återkommer i flera av hans konstverk och symboliken är ganska tydlig: liv, ursprung och kanske rent av moderskap? Men Suup arbetade inte enbart med trä utan målade också tavlor som är mycket gripande. Konstnärens ensamhet och ångest är tydligt framträdande.

Bilden ovan (tillhör dranglangan.com) har enligt mig likheter med den klassiska bilden av Jesus. Kanske kände konstnären att han förde en kamp mot något större eller kanske var Suups största kamp den mot sin egen ångest? Kanske kände han sig missförstådd och utsatt? Men han har avbildat sig själv med blå färg så där verkar, tack och lov, ändå ha funnits hopp. Det är i alla fall associationer som jag får.

Jag hade själv äran att under en kort period ha Suup som lärare i träslöjd. Tyvärr kunde jag väl inte riktigt uppskatta hans storhet då, men idag förstår jag att han var en stor konstnär med ett starkt bildspråk.

Ibland funderar jag på om Övertorneå kommun(?) skulle stifta ett stipendium till Rolf Suups minne. På det viset lyfts bild- och formkonsten genom konstnärliga diskussioner samtidigt som en samtidskonstnär får möjlighet att utveckla sitt konstnärskap genom t ex en summa pengar och en vistelse på Dränglängan eller någon tillhörande byggnad. Ja, eller på ett annat ställe inom kommunen. Övertorneå kommun skulle självklart också lyfta konstnären Rolf Suup på ett helt annat sätt än idag. Det vore väl inte en sådan dum idé, eller?

---------------------------

Konstnären grundade konst- och kulturcentret Dränglängan AB i Svanstein (Övertorneå kommun) och platsen är idag ett populärt besöksmål sommartid. Till Dränglängan hör, förutom utställning med Rolf Suups konst, flera tornedalska timmerhus, en rökbastu med mera. Självklart finns också ett kafé och en butik med konst och design. Läs mer om konstnären och Dränglängan på dranglangan.com

Temple Grandin - en film som berör

Igår, lördagen 2/4, gick den biografiska filmen Temple Grandin på SVT 1. Filmen från 2010 är regisserad av Mick Jackson. Claire Danes innehar huvudrollen som Temple Grandin, en högfungerande autistisk kvinna som revolutionerade det mänskliga hanterandet av boskap på rancher och i slakterier i USA.

Tittaren får följa Temple från det att hon är en liten flicka till en vuxen kvinna. Vi rör oss på 1950-talet och framåt. Temples historia berättas i återblickar varvat med nutid och vi får även se bilder som illustrerar hennes sätt att se på världen. Temple har en extrem begåvning att tänka i bilder och länka samman dem till helheter. Hon har en rad symptom typiska för personer med autism (och Aspergers syndrom som tillhör autismspektrat): mycket svårt att läsa andra människor och sociala situationer, tolkar saker bokstavligt, svårt med skämt och ironi, vill ej ha fysisk kontakt, talar monotont.

När Temple är fyra år har hon fortfarande inte börjat tala. Hennes mamma får inte röra i henne och flickan verkar helt i sin egen värld. Läkaren som fastställer diagnosen föreslår att Temple ska institutionaliseras. En trolig orsak till autism, enligt den tidens vetenskap, var att mödrarna orsakat störningen genom att vara kalla och frånvarande! Temples mamma vägrar sätta dottern på någon institution och får henne, genom idogt tränande, att börja tala. Flickan börjar så småningom skolan och intellektuellt går det bra. Det är den sociala biten som är svår och jobbig. Temple får vredesutbrott med jämna mellanrum och detta sätter käppar i hjulet för henne. Till slut klarar hon skolan och börjar studera på college. Sommaren innan har hon tillbringat hos sin moster som har en ranch. Temple finner frid hos djuren och en speciell kontakt uppstår. Hon ”läser av” boskapen på ett mycket begåvat sätt och denna förmåga utvecklar hon sedan genom att studera djurvetenskap. Hon får arbete på en ranch och fortsätter forska om boskap och deras beteende. Temple bygger om ranchen och gör ett slakteri mer humant.

Filmen var mycket bra. Ett fint och känsligt porträtt av Temple samt ett försök att låta oss icke-autister få en inblick i autisters komplicerade och begåvade hjärna. Historien kändes trovärdig med både med- och motgång. Temple har verkligen ingen enkel väg att gå för att bli forskare och nå sina framgångar inom boskapsskötsel. Mobbing, förlöjligande och utanförskap är tyvärr mycket vanligt förekommande i Temples värld. Mamman i filmen har självklart en viktig roll. Hennes kamp för inte minst förståelse är beundransvärd. Filmen väcker tankar om det fantastiska med mångfald och som Temple själv säger: "I'm different, but not less!" Filmen har förstås många likheter med Rain man med Dustin Hoffman och Tom Cruise. Se gärna båda! OBS! Filmen Temple Grandin finns på svtplay ett par dagar till!

Temple Grandin (född den 29 augusti 1947) är en amerikansk forskare inom djurvetenskap. Hon är högfungerande autist och känd för sitt engagemang i djurrättsfrågor och autismfrågor. Grandin är professor vid Colorado State University. År 2009 utsågs hon till agronomie hedersdoktor vid Sveriges lantbruksuniversitet för sitt arbete för att främja djurens välfärd. Temple Grandin har kallats "den akademiska världens mest välkända autistiska forskare". (ur Wikipedia)

Tidskrifter - en källa till njutning

Det är länge sedan jag prenumererade på någon tidskrift men nu har jag börjat. Vilken lyx det är när tidningen dimper ned i brevlådan! Jag kokar en kopp té, kryper upp i soffan och läser. Kanske har jag även citron- och ingefärschoklad nära till hands. Utbudet av tidskrifter är stort och nya dyker upp hela tiden. Ta dig tid att botanisera. Jag prenumererar på tidskriften VI läser – för dig som älskar böcker som utkommer sex gånger per år. Det är lite synd att den inte utkommer varje månad, men det är helt ok. Nu hinner jag verkligen läsa hela numret innan nästa kommer. Tidskriften innehåller reportage, boktips, artiklar – något för alla. Det finns en systervariant på denna litterära tidskrift; VI biografi – för dig som gillar spännande livsöden. Båda dessa bokmagasin ges ut av AB Tidningen Vi. Mer info hittar du på www.vilaser.se

Tidskrifter kan ju kosta en del och därför vill jag påminna om att biblioteken har en massa spännande tidningar och tidskrifter. Läs helt gratis! Ett annat tips är att önska en prenumeration i present.

Gungstolen från Liviöjärvi

Alla tornedalingar och kanske till och med norrbottningar har någon gång ägt eller åtminstone suttit i en gungstol modell "Liviöjärvi". I mitt barndomshem har vi fortfarande samma gungstol som när jag var liten. Den har målats om i omgångar, men annars är det samma stol med samma sköna schvung. Det finns inga bättre gungstolar! Skön att sitta i, bra gung och snygg.

En gungstol från Liviöjärvi i Norrbotten är gjord helt i trä. Varje fog är unik från stol till stol. Det hänger på snickaren att rätt passa in speciellt ryggstödets svarvade pinnar, så att ryggstödet får rätt lutning.

En modell av den klassiska gungstolen kom till byn Liviöjärvi i Pajala kommun på 1930-talet. Sten Lundholm, far till nuvarande tillverkaren Rudolf Lundholm, tillsammans med kollegan Nils Nilsson köpte en svartmålad gungstol med gulddekor på postorder från dåvarande Åhléns & Holm. För 40 riksdaler levererades gungstolen till Pajala busstation. Stolen kom från ett snickeri i Småland. På 1950-talet startade Sten och Nils egen tillverkning av denna modell. Stolen blev nu smalare, mindre, nättare.

Äger du ingen gungstol från Liviöjärvi är det kanske något att önska sig i present?

Finns ett behov av barnböcker på meänkieli?

På biblioteken finns inte så särskilt många barnböcker på meänkieli. Inte heller om du går in på en bokhandel (om du nu har en i din kommun, det är inte alls givet) hittar du några, om någon överhuvudtaget. Via STR-T:s hemsida kan du beställa det utbud som finns.

Varför skrivs det så få barnböcker på meänkieli? Jag kan tänka mig flera orsaker. En avgörande faktor är förstås behovet. Finns det ett behov över huvud taget? Ja, det tror jag att det gör. Jag har träffat folk som är i kontakt med förskollärare och dessa säger att pedagogerna frågar efter fler barnböcker på meänkieli. Utbudet är för litet. Nya böcker måste ges ut! Det gäller också att synliggöra behovet.

Ytterligare orsaker kan vara:
* en mycket begränsad marknad för författaren
* ett standardiserat skriftspråk saknas
* historiskt sett har meänkieli varit ett talat språk
* låg status
* få författare vågar skriva på meänkieli

Förslag på åtgärder:
* börja ”jobba” med språket redan när barnen är mycket små. Då får vi nya "användare"/brukare. T ex är språkbon en metod (se gärna tidigare inlägg på min blogg).
* översätt boken från meänkieli till svenska så breddas marknaden
* standardisera skriftspråket
* stärk självkänslan och den tornedalska identiteten genom t ex skrivarkurser, kanske tillsammans med författare som skriver på andra minoritetsspråk

Jag anser det också mycket viktigt att böcker från svenska översätts till meänkieli. Idag finns några exempel, t ex Astrid Lindgren, Ulf Löfgren (bild ovan) och Sven Nordqvist. Igenkänningsfaktorn påverkar läsare positivt. Man kan ju tänka sig att det inte finns några som vill läsa boken på meänkieli eftersom den finns på svenska. Det tror inte jag. Barn älskar att höra/läsa samma berättelse/bok om och om igen. När en bok blir film så ökar också utlåningen och försäljningen av boken som filmen bygger på.

Så: det är av yttersta vikt att översätta böcker till och från meänkieli OCH ge ut nya, fräscha böcker!

Starka kvinnor i Tornedalen

Idag är det internationella kvinnodagen och jag kom att tänka på tre starka historiska kvinnor i Tornedalen. De flesta har säkert kvinnor i sin närmsta omgivning som varit/är färgstarka förebilder, men denna gång tänker jag på personer som varit lite mer offentliga.

Brita Kajsa Laestadius (1805-1888) är jag mycket nyfiken på och imponerad av. Hon måste ha varit en stark person på många sätt. Det kan inte ha varit alldeles enkelt att vara gift med Lars Levi Laestadius, flytta runt till den ena karga orten efter den andra, aldrig ha något privatliv (tänker jag mig) som prostinna. Brita Kajsa födde 15 barn och tvingades begrava flera av dessa. Självklart en enorm sorg. Vem delade hon sina tankar, bekymmer och idéer med? Jag misstänker att hennes make var fullt upptagen med sitt. Brita Kajsa sägs ha varit mycket givmild och ha haft ett häftigt humör. Heja! Jag önskar att någon skulle forska om/kring Brita Kajsa och hennes betydelse.

Hilja Byström (1908-1993), den första skönlitterära författaren från Tornedalen, debuterade 1932 med novellsamlingen Ett år i Järvi. Hilja föddes 1908 i byn Matojärvi i Övertorneå kommun. Läs gärna hennes novellsamling eller t ex romanen Byn.

Lina Hjort (1881-1959) föddes utom äktenskapet i Tornedalen och växte upp under knappa förhållanden hos sin mormor och morfar. Tack vare ett stipendium kunde hon gå lärarseminariet i Haparanda och börja sin klassresa. Lina engagerade sig i kvinnornas rättigheter, inte minst när det gällde rösträtten. Lina arbetade som lärare i Kiruna och byggde hus på sin fritid! Hon gjorde mycket av det tunga arbetet själv. I dag är det bara Centrumhuset av hennes fyra färdigställda byggnader som står kvar. För några år sedan fick Lina Hjort en gata uppkallad efter sig i Kiruna. Bilden ovan är från Norrbottensteatern föreställning Mina drömmar växte vilda (2010) som handlade om just Lina Hjort.

Statyer av kvinnor?

Statyer är verkligen en manlig värld. Byst efter byst föreställer ofta någon gubbe. Tack och lov börjar statyer av kvinnor dyka upp, men fortfarande är övervägande avbildade män. Det känns tröttsamt. Är kvinnor avbildade är de ofta nakna och anonyma. Några goda exempel finns dock.

I Tärendö, juli 2010, avtäcktes bronsstatyn föreställande Charlotte Kalla. Konstnär: Gunnar Hansson från Antnäs, Luleå. Skiddrottningen sa att hon kände igen sig i statyn, men vad skulle hon annars säga? I höstas var jag i Tärendö, såg bronsskapelsen och blev lite besviken. Jag tyckte inte att den var speciellt lik (om nu målet var att hon skulle vara lik...). Ok, flåset fanns där, men det kunde lika gärna ha varit en annan skidåkare. I Aftonbladet igår (2/3-2011) kunde man läsa att Kalla nu ska bli trästaty på Karl-Johan i Oslo. Det är förstås kul att hon hyllas och jag hoppas på lite mer nytänkande. T ex är det kul med statyn av Margareta Krook utanför Dramaten i Stockholm. Hon är alltid uppvärmd. Kanske kunde Tärendöstatyn av Kalla haft någon extra detalj? En glödande medalj? Material som skiftar i färg beroende på temperatur? Kanske hade en ljudinstallation kunnat kopplas ihop med statyn?

Jaja, jag får väl vara glad över att en kvinna avbildas och inte vara så gnällig över utförandet. Tills fler kvinnor avbildas får jag vara tacksam över Kalla, Krook och Astrid Lindgren-statyn utanför Junibacken på Djurgården.