Jägarna 2 - förutsägbar tuppkamp

Ok, nu ger jag mig ut på tunn is (eller?) genom att som norrbottning tycka till om filmen Jägarna 2 inspelad i Överkalix. Alla jag talat med som sett filmen tyckte den var riktigt bra och jag hade ordentliga förväntningar. Har precis kommit hem från bion efter två timmar och tio minuter med Peter Stormare och Rolf Lassgård, men måste tyvärr säga att mina förväntningar inte infriades. Trist. Filmen är absolut sevärd, det är inget snack om den saken, men jag hade hoppats på betyg fyra av fem, men känner att det blir en trea.

Storyn var alldeles för förutsägbar och filmen hade gott kunnat vara 15 minuter kortare eftersom sista delen bara var en utdragen historia. Lassgård och Stormare gör fantastiska rollprestationer och miljön är vacker. De vackra omgivningarna förstärker det obehagliga - den vackra höstnaturen i kontrast mot den blodiga mordhistorien. Kjell Sundvall har lyckats knyta ihop förra filmen med denna utan att det blir för många tillbakablickar. Dock haglar slagsmålen tätt även denna gång och ibland känns tuppkampen mellan Lassgård och Stormare lite too much.

Kvinnobilden känns betydligt bättre än i första filmen. Kvinnorna är mer aktiva och inte enbart offer. Dock har jag svårt att förstå den kvinnliga polisen Johanna Lagers (spelad av Lo Kauppi) funktion. Hon känns lite ”ditplacerad” (”Vi behöver en till kvinna i storyn! Ja, men vi sätter dit en polis utan någon vidare funktion”). Jag är trött på att så fort någon finländare är med i en svensk film så är det en tatuerad, ovårdad gangster som misshandlar sina nära. Likaså är bilden av polisen som lyssnar på klassisk musik lite jobbig. Hur många gånger har vi inte sett och läst det?

Jägarna 2 har flera positiva sidor, men tyvärr ”drabbas” jag inte av den. Speciellt inte eftersom jag inte ens tyckte filmen var spännande.

Konsthall Tornedalen = stark attraktionskraft!

För att en region ska vara attraktiv och locka människor att både bo och besöka krävs förstås flera saker: jobb, boende, bra vård, omsorg och skola. Men det räcker inte. Allt fler undersökningar visar på kulturens och fritidens betydelse. En annan starkt påverkande faktor är mångfalden. Dessa faktorer är också av mycket stor vikt vid företagsetableringar. I Norrbotten finns stora och starka basindustrier vilka förstås är jätteviktiga, men det är inte tillräckligt. Alltför många människor kommer och arbetar under veckorna och reser sedan hem under helger/ledigheter, s k "fly in-fly out". Detta kan tyvärr bli fallet i Pajala och den nya gruvsatsningen. Låt oss hoppas att jag har fel! (Många var det som trodde att IKEA-etableringen i Haparanda skulle öka antalet kommuninvånare, men så blev inte fallet...)

Ett exempel på en kultursatning äger rum i Vitsaniemi i Övertorneå kommun där det pågår ett otroligt spännande projekt, nämligen Konsthall Tornedalen kopplat med ett guesthouse. Initiativtagare och drivande är Gunhild Stensmyr, en återvändare och eldsjäl. Konsthallen, som blir cirka 1.500 kvadratmeter stor, ska rymma tre utställningshallar och målet är att visa de främsta inom samtida, internationell konst. Stensmyrs vision är att satsningen ska bli ett Tornedalens Louisiana. Jag gillar den visionen! Det är framtidstro och framåtanda. Vi behöver mer sådant i Norrbotten och Tornedalen. Konsthallen har redan väckt en del uppmärksamhet i lokala och regionala tidningar, men även i SvD och DN. Nu hoppas jag att alla som har möjlighet stöttar detta projekt! Det kommer att bli fantastiskt och betyda massor för utvecklingen i Tornedalen och länet.

(Bilden ovan från Louisiana i Danmark)

Litterära sällskap

Jag är med i två litterära sällskap: Selma Lagerlöf-sällskapet och Astrid Lindgren-sällskapet. Som medlem får jag läsa ej tidigare publicerade texter, erbjudanden om finfina resor till författarens miljöer, karaktärers miljöer eller illustratörernas miljöer, t ex Ilon Wikland. Jag har också möjlighet att besöka Astrid Lindgrens hem i Vasastan i Stockholm. Lägenheten har inga allmänna visningar utan enbart för sällskapets medlemmar och andra specialinbjudna. Ibland trycker sällskapet böcker/skrifter och nyligen fick jag Den Astrid jag minns av Rita Törnqvist-Verschuur och Spår och speglingar (Lagerlöfstudier 2011, Gidlunds förlag) med Maria Karlsson och Louise Vinge som redaktörer. Det viktigaste för mig är att jag får visa min uppskattning av författarna och deras verk. Medlemskapet kostar 150-200 kr/år.

Det finns en hel rad författarsällskap/litterära sällskap i Sverige och en sammanställd lista hittar du på De Litterära Sällskapens Samarbetsnämnds (DELS) hemsida, www.dels.nu DELS ger även ut en gemensam tidskrift, Parnass, som har olika teman. Numret i juni handlade om litterär turism. Det finns dock sällskap som ej är med i DELS så listan på hemsidan är inte heltäckande.

En fråga som ofta återkommer är om man kan starta ett litterärt sällskap när författaren fortfarande lever. Mitt svar är ja! Då finns ju till och med en möjlighet att bjuda in författaren och föra spännande samtal. Ett exempel på sällskap där författarna finns kvar hos oss är Salomonson Sällskapet Anita och Kurt i Västerbotten.

I Norrbotten finns bara ett sällskap, Eyvind Johnson-sällskapets Bodenavdelning. De jobbar med att i möjligaste mån ha öppet bagarstugan i Björkelund i Boden där Johnson föddes, med stadsvandringar i författarens fotspår och skolbesök. Jag skulle tycka det var kul om t ex Stina Aronson-sällskapet skulle uppstå. Romanen Hitom himlen från 1946 är ju fantastisk liksom t ex Syskonbädd från 1931 (även en pjäs). Eller varför inte ett Gunnar Kieri-sällskap? Hilja Byström? Gerda Antti? Vi har ju flera fantastiska författare i vårt län!

Filmen Kautokeino-upproret

Filmen Kautokeino-upproret gick på SVT 2 häromdagen och jag hade faktiskt inte sett den förut trots att den haft premiär redan januari 2008.

Storyn är följande: I mitten av 1800-talet är spriten ett mycket stort problem i Nordnorge (och självklart även i norra delarna av Finland och Sverige). Lars Levi Laestadius predikar i Kautokeino om spritens förödande krafter och hans ord tilltalar många. Folket i byn gör bot och bättring. Ingen handlar mer sprit hos byns handelsman och övriga varor köper man från Kautokeino vilket förstås leder till ekonomiska svårigheter för handelsmannen. En ny präst kommer till byn för att hindra laestadianismen att sprida sig och på så sätt även stödja handelsmannen. Turerna är många. Samerna blir fruktansvärt behandlade och skickade i fängelse för att ha sagt emot prästen och ej kommit till kyrkan. 1852 når denna tvist sin kulmen och två renskötare, Aslak Hetta och Mons Somby, dödar länsmannen och handelsmannen. Prästen blir misshandlad. Hetta och Somby avrättas 1854 och ytterligare fyra personer får långa fängelsestraff.

Filmen, regisserad av Nils Gaup, är på många sätt gripande. Inte minst scenerna när överheten kommer till byn och tvångsslaktar renar. Fotot är vackert och vidderna vida. Förtrycket kryper in under skinnet och jag känner mig upprörd. Tyvärr är karaktärerna förenklade och personerna är antingen goda eller onda. Jag saknar en fördjupad bild av t ex icke-samerna och även en mer ingående bild av laestadianismen. Det känns lite krystat att Michael Nyqvist är med i en enda scen, som predikanten Lars Levi Laestadius. Varför ha med Nyqvist överhuvudtaget? Kvinnorna hade kunnat lyftas fram betydligt mer. Som handelsman ser vi Mikael Persbrandt. Övriga skådisar är personer med samiskt ursprung. Jo, Göran Forsmark fladdar förbi – som han alltid gör så fort det är en film som utspelar sig norr om Gävle. En av huvudrollerna innehas av regissören Nils Gaup. Vidare tycker jag att slutet går alltför fort, det känns lite rumphugget.

Summa summarum: jag ger filmen betyget 3 av 5, d v s klart sevärd och ett stycke av vår historia.

Ungdomsfilm inspelad i Piteå

30/9-2011 har filmen Jag saknar dig premiär. Filmen bygger på Peter Pohls och Kinna Gieths ungdomsroman Jag saknar dig, jag saknar dig som vann Augustpriset 1992. Filmen regisseras av guldbaggebelönade Anders Grönros (fick baggen för filmen Agnes Cecilia – en sällsam historia vilken bygger på Maria Gripes roman med samma namn). Manuset till Jag saknar dig har Peter Pohl skrivit själv. Skådespelare: Hanna Midfjäll, Erika Midfjäll, Thomas Hanzon. Filmen är inspelad i Piteå.

I boken/filmen lär vi känna 14-åriga tvillingarna Tina och Cilla under deras uppväxt i en svensk småstad, som i filmen är förlagd till Piteå. På mammas födelsedag rusar tvillingarna iväg för att hinna med skolbussen, då blir Cilla påkörd bakom Tinas rygg. Kvar blir Tina som måste försöka klara sig och hålla balansen i livet utan Cilla. Jag saknar dig är en sann beskrivning av hur det kan vara att leva vidare i det svåra, där små, små händelser blir extremt laddade.

Precis som flera av Pohls ungdomsromaner passar även denna för vuxna. Det gör säkert filmen också!

För den som vill läsa om Pohls författarskap kan Monica Nordström Jacobssons avhandling, "Peter Pohls litterära projekt. En tematisk studie med utgångspunkt i debutromanen 'Janne, min vän'", vara av intresse. Monica undervisar i litteraturvetenskap vid Luleå tekniska universitet. Läs gärna några av Pohls böcker! Hans författarskap har betytt och betyder mycket för svensk ungdomsroman.

Fler filmtips med stark anknytning till oss i Norrbotten:

* Elina - Som om jag inte fanns (2003)
* Populärmusik från Vittula (2004)
* Järnets änglar (2007)

Dessutom: I morgon, 2/6, Kautokeino-upproret på SVT2 kl 21.30.

Radio- och tv-program om och på meänkieli Raatio- ja TV-ohjelmia meänkielestä ja meänkielelä

På Utbildningsradions hemsida, www.ur.se (skriv in meänkieli som sökord på sidan och du får en någorlunda samlad bild av utbudet) finns en hel del material om och på meänkieli från 2004 och fram till idag. Materialet är indelat efter hur det kan tänkas passa en viss målgrupp: förskola, grundskola, gymnasium, högskola, vuxenövergripande och lärarfortbildning. Nytt material läggs ut kontinuerligt. Här finns radioprogram, tv-program, serier, föreläsningar och program från UR samtiden. Program finns även om/på övriga nationella minoritetsspråk samt om kvänska.

I eftermiddags visades Veturihukka på SVT2, en animerad barnfilm på 12 min efter Calle och Pernilla Stalfelts berättelse Lokvargen. Lokvargen är släkt med vargarna, har ett rödgulrandigt horn på huvudet, springer snabbare än X2000 och tycker att poliser är bra. Berättare: Mona Mörtlund. Kuulusat tinosaurit (Berömda dinosaurier) sändes också på SVT2 idag. Berättare: Mona Mörtlund. Båda animerade barnfilmerna går att se på www.urplay.se

Övriga bra sajter om man är nyfiken på meänkieli:
www.minoriteter.se
www.modersmal.net/meankieli

Besöksmål med potential i Övertorneå

Fäbodar förmedlar en speciell känsla av genuin sommar och idyll. Befinner mig i Övertorneå och här finns två riktigt fina: Hanhivittikko och Koivumaa. I båda förekommer aktiviteter på sommaren och även vinteraktiviteter kring jul. Under sommaren kan man sova över i Hanhivittikko och bo på ”gammalt vis”, bada rökbastu, dricka vatten ur källan och umgås med fjällkorna. Hanhivittikko fäbod är unik. Ängs- och betesmarken är en av de mest värdefulla i Norrbotten och här finns en artrikedom som få andra fäbodar kan uppvisa. Här finns ännu växter som är utrotningshotade i Sverige. Koivumaa består av ett flertal byggnader och besökaren kan studera och njuta av livet från förr. Genom Koivumaa flyter en bäck där jag brukar fiska bäckforell vilket är en riktig utmaning eftersom fiskarna är så otroligt skygga. Det är omöjligt att använda flöte då det skrämmer fiskarna - en riktig sport!

Jag tror att båda fäbodarna skulle kunna utvecklas ytterligare som besöksmål. Fler aktiviteter kopplade till Tornedalen skulle kunna erbjudas: rieskabakning, tillverkning av kaffeost, bakning av voipaakelsia, utökade kulturaktiviteter som konstutställningar, teater, slöjdsworkshops med mera. Fäbodarna är även utmärkta miljöer för kortare kurser i skrivande, yoga, måleri, meänkieli eller flugbindning. Redan idag nyttjas fäbodarna av det lokala näringslivet, för återföreningar av klasser och andra återvändare. Detta skulle kunna utökas. Självklart krävs en starkare marknadsföing och en ordentlig målgruppsanalys. Säsongen skulle också kunna förlängas en del. Att fler människor upptäcker fäbodarna är naturligtvis mycket positivt, men som med det mesta har det även en baksida genom att lugnet och tystheten riskerar att försvinna. Å andra sidan är det nog inte tal om någon rusning... Fäbodarna drivs till stor del av ideella krafter och de gör ett fantastiskt jobb (bli gärna medlem i Hanhivittikko vänner), men för att utöka aktiviteterna behövs mer medel och långsiktiga satsningar. Ett utvecklat samarbete mellan kommun, näringsliv och kanske länsstyrelsen kunde vara en bra bas att utgå ifrån. Glädjande är att fäbodarna finns med i Swedish Lapland (paraplyorganisation bestående av turistföretsg/föreningar i framför allt Norrbotten)och därmed finns goda möjligheter att utveckla nätverk, marknadsföring mm.

Ett ytterligare besöksmål med mycket potential är skvaltkvarnen i Orjasjoki, inte så långt från Koivumaa. Kommunen skulle kunna börja med att skylta! Miljön här är fantastisk, men första steget är att hitta hit.

Mer info: www.hanhivittikko.se (bilden ovan är från hanhivittikko.se)