Norsk fakir/konstnär hängde i köttkrokar

På Kulturens Hus i Luleå äger "En smärtsam helg" rum just nu. Man kan säga att det är en form av festival med performance och föreläsningar kring temat smärta. Arrangörer är PAiN (Performance Art in Norrbotten) och Galleri Syster. 

Det mest spektakulära performancestycket under festivalen  var jag och såg och upplevde igår, nämligen den norske fakiren/konstnären Håvve Fjell från Pain Solution i Oslo som själv hängde i köttkrokar. 

Det ska verkligen erkännas att jag var väldigt tveksam till att se detta. Jag menar, hänga i köttkrokar??? Är det verkligen vettigt? Men såklart är jag förstås medveten om att vad som är vettigt och vad som är konst är högst individuellt. Och jag får ifrågasätta mitt eget behov av att definiera saker - varför är det så viktigt? 

Jag hade befarat att jag nog måste gå ut ur lokalen efter några minuter och mest troligt kräkas, men så blev det verkligen inte. Jag satt fascinerat och tittade på hela processen i drygt två timmar: förberedelser med desinfektion, vita gummihandskar och munskydd följt av införandet av krokarna (ja, detta var lite läskigt men publiken behövde inte stå tätt intill och se på). Efter en timme riggades Fjell upp i en massa rep och blev sedan sittande i lotusställning i luften i ca 45 min. Innan konstnären/fakiren riggades upp pratade han med oss i publiken. Hans två assistenter var fram till honom med jämna mellanrum för att checka läget och ge honom vatten. (Fjells plan var att hänga i en timme, men han fick tungt att andas.) Och ja, det var faktiskt vackert och sakralt på något vis. Nästan inget blod rann ur såren. Den rituella musiken som spelades hela tiden bidrog förstås, liksom ljussättningen och cirkelformationen. Efteråt fick vi i publiken (vi var ca 50 st, varierande åldrar och ungefär fifty- fifty män/ kvinnor) ställa frågor.

Idag deltog jag på ett seminarium med Håvve Fjell för att få ytterligare kunskap och en djupare bild av denna performancekonst som kallas Body suspension och existerar i hela världen. Att utöva denna typ av ritual är inget nytt utan har funnits i årtusenden. Han påpekar att vi idag är rädda för smärta och att de enda smärttillstånden som är accepterade är i samband med förlossning och idrott. Smärtor som, ofta i alla fall, har en positiv utgång vilket han menar att hans smärta också har. Smärta som vi på de nordliga breddgraderna också accepterar är kyla. 

Fjell vill inte svara på frågan vad hans budskap är eftersom det är upp till åskådaren att bestämma. Men hur ska vi i publiken uppleva smärtan, som ju är en viktig del av processen? Visserligen kan vi ana smärtan, men det är ju trots allt bara den som hänger i krokarna som känner smärtan. Vi hade en diskussion i rummet om att publiken (även jag) snabbt glömmer att det är smärta inblandat utan ser performanceakten som en vacker bild. Konstnären påpekar också att för honom är smärtan ett verktyg till att försöka nå ett meditativt tillstånd jämförbar med yogin och schamaner  (dock har Fjell aldrig nått det tillståndet...) och ge åskådaren en vacker bild. Han erbjuder sin kropp för en konstnärlig upplevelse.

Redan som barn var Håvve Fjell intresserad och fascinerad av olika typer av smärta. Självklart reagerade omgivningen och undrade vad som var fel, men pojken hade inte ett beteende som tydligt kunde kopplas med ett självskadebeteende där personen ofta mår psykiskt dåligt och måste skada sig för att tillfälligt bli ångestfri. Fjell mådde inte dåligt utan var bara fascinerad av smärta. Personer som sysslar med body suspension låter även andra människor föra in krokar i huden i motsats till individer som skadar sig själva. Dessa litar inte på någon annan. 

För att klara ekonomin deltar Fjell också i en rad shower med fakirinslag. Det verkar vara mycket mer underhållningsbetonat.

Jag vill avsluta med att säga att det var mycket bra att få se hela processen inklusive förberedelser och sårtvätt samt påföljande samtal. Detta upplevde jag som viktigt för att få en större förståelse. Men extremt är det, det kommer jag inte ifrån...

Bilden ovan är från nsd.se (som skrev om performanceakten idag, men tyvärr bara om själva det fysiska och inte om det estetiska)

Meänkielinen messu Luulajan tuomiokirkossa sai veet silhmiin

Tänhään mie ja nuin 100 muutta saima kokea messut jossa saarnathiin ja veisatthiin meänkielelä. Se oli kyllä niin fiiniä ja oikein kraapi syäntä. Mie puhuin muitten kans ja niillä oli sama tunne. Mulla tullee minun Mummi miehleen joka ei saanu puhua suomea (niinku silloin sanotthiin kielestä) koulussa ilman että opettaja löi sormile ja vain ajatus että pappi olis käyttäny meänkieltä saarnassa olis ollu utopia! 

Virret jokka me veisasimma oli käänetty Linnea Nylundiltä, Bengt Pohjaselta, Bertil Isakssonilta ja Gun Olofssonilta. Hyvin tehty! Virret oon testimateriaalia ko niitä ei vielä ole otettu viralisesti käythöön Ruottin kirkossa. Mie halvan kans kiitää kaikkia muita jokka oli järjestänheet nämä messut.

Kirkonmenoitten jälkkheen oli kirkkokahvit ja tietenki tarjotthiin kangoskakkoja ja kahvijuustoa!

Tässä toinen värssy virrestä Oi Herra suuri/O, store Gud (kääntäny Linnea Nylund)

Ko riehuu pitkänen ja myrsky pauhaa
ja leihmaus leikkaa taihvaan pilvistä.
Ko satheen friskit, kylmät kuurot laulaa
ja vesikaari loistaa ylhäältä,
sielussa kaikuu kiitos ilonen:
Hään suuri oon, hään suuri oon!
Sielussa kaikuu kiitos ilonen
Jumala suuri, suuri oon!

Finlandianominering till Tornedalen

I förrgår blev det klart vilka författare som nominerats till årets stora finska litteraturpris, Finlandiapriset. Till min glädje konstaterar jag att Rosa Liksom, från Ylitornio i Tornedalen (sedan länge boende i Helsingfors), är en av de utvalda med sin roman Hytti nro 6. Känns jättekul! 

Rosa Liksom, född 1958 som Anni Ylävaara, är en mångsidig konstnär. Hon skriver romaner, noveller, serier och jobbar även med foto, bildkonst, film, installationer, teater...Ett av hennes spännande projekt är det s k Burkaprojektet från 2008, se gärna mer på www.rosaliksom.com, med både foto och film. Konstnären har placerat den blåa burkan i den finländska naturen och resultatet är bedårande vackert. Blå burka och vit snö = finska färger, men det finns också andra fantastiska färgkonstellationer. Förutom vackra bilder reflekterar konstnären förstås kring kvinnor och burka.

Liksom skriver på finska, meänkieli och helsingforsslang. Hennes böcker är översatte till nästan 20 språk, dock inte så många verk till svenska.

Finlandiapriset delas ut 1:a december. Spännande!

PS.  Anni Ylävaara tog författarnamnet efter att ha levt en tid i ett svenskspråkigt kollektiv där det vanligast ordet i samtalen var "liksom".

Bilden ovan tagen av Kari Pullinen, kunstikeskus.se

Nyt se saapi riittää!

Mie olin Matarengissa pyhän aikana ja sunnuntaina menin ulos kävelehmään. Mulla oli reflexivästi päällä ko ulkona oli säkkipimeää. Se ei ollenkhaan ollu soma kokemus marsia ko ei yhtään katulamppua loistanu. Mie en ole meinanu kirjottaa tästä Styrmannin liikheestä mutta nyt mulla kiehu yli! Mulla on kuitenki aika hyvät jalat ja näen hyvin (no, mulla oon silmäklasit mutta niitten kans näen hyvin) ja kuitenki olin niin lähellä langeta ko en nähny että asfaltissa oli kuoppia. Oli siinä ja hänessä että mie en joutunu kravhiin. Miten sitte ihmisillä jolla oon vaikeuksia liikua?

Tämä hulluus vaikutta niin paljon ihmisitten elähmään ja varsinki fyysisheen ja psyykisheen terhveutheen. Monet tuntee ittensä isoleeratuksi ko ei ulos tohi mennä kävelehmään tai ajaa piiliä/pyörää. Ei pääse kylhään tai kaupphaan. Ei voi olla matkassa eri vapaajan aktiviteetissä jos ei asu aivan lähelä. Mie hunteeran kuinka paljon kaikki nämä asiat maksavat yhteiskunnale. Se oon tyyristä ko me ihmiset tarttema hoitoa vårdcentralissa tai sairaalassa. Mitä esimerkiksi murtunu jalka maksaa? Jos krockaa piilin kans? Miten se vaikuttaa ko ei voi olla ulkona ja tuntea ittensä turvaliseksi?

Mie häyn kans tunnusttaa että en ossaa ja tiiä kaikkia eri vaiheita tästä sähkösirkuksesta mutta mie tiiän kuitenki sen että tämä asia ei ikinä olisi menny näin pitkäle etelässä ja/tai Stockholmissa, Göteborgissa, Malmössä. Jos kunta ei olisi pystyny ratkasemhaan asiaa niin valtio olis ottanu vasthuun. Ihmiset ei olis hyväksynheet tämmöstä pimmeyttä ja politiikot olisi häätynheet tehhä jotaki eikä vain oottaa ja oottaa! 

Mie tykkään että matarengilaiset ja haaparantalaiset vaativat että politiikot ottavat vastuun NYT. Jos kunnan politiikot eivät itte voi ratkasta asiaa (siltähän se näyttää) niin vaatikaa apua Norrbottenin riksdagspolitiikoilta/kansaneustajilta. Ja jos se ei auta niin menkää vielä korkeamalle. Tämä hulluus hääty loppua varsin!

Kuvan olen ottanu kotisivulta expressen.se

Nationell litteraturutredning, del 1 klar

Litteraturutredningen överlämnade den 28 oktober 2011 ett förslag till regeringen om användningen av medel som avsatts för 2012 för stöd till litteratur och läsfrämjande. Utredningen föreslår att regeringen under 2012 initierar tre olika försöksverksamheter i syfte att främja läsning och öka tillgången till kvalitetslitteratur.

• För att stärka det läsfrämjande arbetet föreslås en miljon kronor till nya former för samarbete mellan folkbiblioteken och det civila samhällets organisationer i det läsfrämjande arbetet. 
• För att stödja den fysiska bokhandeln som förmedlare av kvalitetslitteratur föreslås ett riktat stöd på totalt en miljon kronor för litterära evenemang i bokhandeln. 
• Vidare föreslås ett riktat stöd på totalt en miljon kronor för elektronisk utgivning av tidigare utgivna titlar. Syftet är att främja tillgången till svenskspråkig kvalitetslitteratur på den framväxande e-boksmarknaden.

Från http://www.sou.gov.se/litteratur/rapporter.htm
  ---------------
Nu ska sägas att detta är del 1 av utredningen som presenteras i sin helhet hösten 2012. Några korta reflektioner dristar jag mig ändå att ha. Jag tycker det är spännande med lite ja, modiga förslag. Eller kanske förslagen inte är modiga egentligen utan bara högst tidsenliga. Stöd till läsfrämjande arbete är ju kanske inget oväntat, men naturligtvis mycket viktigt! Dock är jag lite överraskad av det lite mer kommersiella tänket i att stödja boklådor och utgivning av e-böcker.

Ovannämnda tre förslag ska gälla under 2012 till att börja med. Funkar de bra så förlängs åtgärderna. Jag tycker det är bra med stöd till lokala bokhandlare. De fyller en mycket viktig roll och är ett utmärkt komplement till bibliotek. Att stödja utgivning av svenska e-böcker är också viktigt om vi vill vara med i "matchen". Konkurrensen om e-böcker kommer att öka kraftigt och självklart har stora internationella jättar relativt enkelt att tugga sönder den svenska begränsade marknaden.

Tyvärr nämns inget om stöd till litteratur och läsfrämjande åtgärder vad gäller våra nationella minoritetsspråk. Detta är en allvarlig brist, men jag hoppas verkligen att utredningen presenterar förslag kring dessa frågor i september 2012.



 

 

 

Romanen Norrlands svårmod

Therese Söderlinds debutroman Norrlands svårmod - roman om ett försvinnande kom ut för drygt ett år sedan och jag har äntligen tagit mig tid att läsa den. 

Boken handlar om Anna, 23 år, och hennes berättelse om sin barndom och sitt möte med det förflutna som vuxen. Anna växer upp i Västernorrland tillsammans med mamma, pappa och storebröderna Charlie och Mattias. Snabbt anar man som läsare att familjen inte är särdeles harmonisk även om där finns kärlek, skratt och bus. När Anna är sju inträffar något förfärligt: brodern Charlie försvinner spårlöst under en älgjakt. Och inte nog med det; Mattias försvinner också ut ur Annas liv liksom båda föräldrarna. Naturligtvis är detta fruktansvärda upplevelser som sätter djupa spår hos Anna. Konstigt vore det väl annars!

Anna flyttar hem till moster Erika och hennes man. Så småningom får Anna en lillasyster, Olivia. Så från att själv ha varit lillasyster blir Anna storasyster i en ny familj. Över detta svävar ovissheten om vad som egentligen hände ursprungsfamiljen. När Anna är 13 år kommer hon, via skolan, i kontakt med Petter som är  kring 25 år. Anna känner en stark dragning till Petter som utnyttjar Anna på flera sätt, inte minst sexuellt. Annas destruktiva beteende fortsätter in i vuxen ålder och blir ett sätt att hantera det svåra. Hon har också en stark rädsla att vara själv. Läsaren får sedan följa Annas kamp att förstå, bearbeta och åtminstone försöka försonas med sin historia samt hitta ett fungerande beteende.

Boken är en slags utvecklingsroman med psykologisk spänningsthrillerkänsla. Miljöbeskrivningarna är detaljerade och levande.  Jag känner igen mig i det lingonhöstiga, grådisiga och snöiga landskapet. Personskildringarna är bra och språket flyter på. Tyvärr är romanen för invecklad och jag har tappat min nyfikenhet på hur allt egentligen gick till när familjen mer eller mindre utplånades när boken närmar sig slutet  (ärligt så tappar jag intresset lååångt innan slutet). Det blir helt enkelt för många turer och Söderlind hade vunnit på att skala av.  Men jag vill ändå göra det klart att romanen är läsvärd och en helt ok debut! 

Söderlind har mottagit Norrländska litteratursällskapets/Författarcentrum Norrs litteraturpris 2011 för sin debutroman. Författarens nästa bok har titeln Vägen mot Bålberget? och utspelar sig på 1600- talet och 1975. När boken utkommer är ej klart.

Vad är konstnärlig kvalitet?

Ok, jag vet att detta inlägg verkligen innebär att jag ger mig ut på både tunn och hal is...men gör i alla fall ett försök att formulera några tankar efter att idag deltagit i samtal om just konstnärlig kvalitet.

Vad är kvalitet? Kvalitet för vem? Enligt vem? Kan vi hitta några gemensamma kriterier för vad kvalitet är eller är upplevelsen av kvalitet verkligen helt och hållet subjektiv?

Ibland förs några kriterier fram som skulle kunna vara indikatorer för kvalitet: originalitet, hållbarhet, komplexitet, enkelhet och ibland även upprepning. Självklart är dessa kriterier inte heller enkla att definiera. Vad innebär att något är hållbart? Jag kan se att en del verk, eller klassiker om man så vill, verkligen står för hållbarhet. Dessa verk tål att gestaltas om och om igen oavsett tid och rum, men hur kan vi idag veta vad som verkligen blir hållbart i framtiden? Det finns gott om exempel där verk bedömts som icke hållbara, men som i efterhand visat sig var mycket hållbara. Begreppen komplexitet och enkelhet kan ju tyckas vara motsatser, men behöver inte vara det. T ex är Tranströmers poesi både komplext och enkelt. Kanske har författaren börjat med betydligt fler ord och sedan skalat av och skalat av för att få fram essensen.

Begreppet konstnärlig förnyelse är riskabelt. Det finns inget som garanterar god kvalitet enbart för att det är nytt. Ibland kan det rent av vara bättre att fördjupa det verk man har än att plocka in något nytt. Naturligtvis ska traditioner brytas för att det ska bli dynamiskt och spännande, men att förnya kan i sig inte vara ett mål för att uppnå konstnärlig kvalitet. Ofta refererar vi idag till verk från förr på ett eller annat sätt och det kan ju verkligen vara en bra sak. Konstnärlig förnyelse har förstås flera aspekter, t ex nya inriktningar, repertoarer, gränsöverskridande samarbeten, arbetssätt för att nämna några.

Det är bättre att tala om kvaliteter än kvalitet. Dessutom är kvaliteter beroende av ett sammanhang, av tid och plats. Kvalitet är föränderligt. Detta är viktigt att komma ihåg.

Vidare tänker jag på humor och komedier som oftast kanske uppfattas som ytliga. Men visst kan roliga böcker, komedier på teater eller film också innehålla flera kvaliteter! Flera av våra teaterklassiker är ju också komedier och kan då sägas innehålla bl a ingrediensen hållbarhet.

Är det då en skillnad om en s k kritiker bedömer kvaliteterna i t ex en teaterföreställning eller om publiken gör det? Naturligtvis beror det på vad personerna har för referensramar. Kritikern har detta som jobb, medan publiken kanske inte alltid har samma erfarenheter. Det är precis på samma sätt som inom andra samhällsområden. En bilmekaniker kan bedöma min bils kvalitet mycket bättre än jag kan, men säkerligen skulle jag komma fram till liknande bedömningar som han/hon om jag fick lite tid och erfarenhet.

Så, kan vi definiera kvalitet? Ja, jag tror att vi kan det till en viss del. Vi måste dock komma ihåg att skilja på den personliga smaken och på kvalitet. Ibland måste vi sätta oss över den personliga smaken. Självklart kan den personliga smaken och upplevelsen av kvalitet sammanfalla. Kvalitet kräver mycket arbete och det brukar märkas. Det viktiga är dock att diskutera kvaliteter och hålla dialogen levande!