Romanen Flod av debutanten Caroline Fredriksson

 Augustprisnominerade romanen Flod handlar om barnen Alka och Kappen (ej syskon) som bor på en i stort sett öde strand i en övergiven husbil. Stranden ligger under en stor trafikerad bro och på andra sidan floden ligger Staden och ett kraftverk. Barnen får ca en gång per vecka besök av en vuxen kvinna, Ina, som bor i staden. Ina kommer med konservburkar, ris och fotogen som barnen använder för att värma upp husbilen. Ina har lovat att ta med barnen till stan, men inte just nu. Senare. Ina använder droger och har vapen. Jag tänker mig att hon är prostituerad. Barnen har blivit kvar av en slump då polisen kom och forslade bort resten av de boende på stranden. Läsaren får veta att Alka bott någon annanstans någon annan gång. Kanske var det på ett barnhem? Jag uppfattar Alka som ca tolv år och Kappen som fem. 

Författaren nämner aldrig någon plats som går att förknippa med ett "verkligt" land och detta är genomgående för romanen, d v s en slöjliknande tillvaro där verklighet och fantasi vävs samman. Inte minst märks detta i valet av namn. Perspektivet är hela tiden barnens och känslan är här och nu.  Mycket skickligt! Fredrikssons skarpa detaljer är fantastiska, liksom det enkla varvat med det filosofiska. 

Boken har ett driv och en spänning som gör att läsaren nyfiket bläddrar vidare. Författaren droppar obehagligheter och ställer frågor som jag vill ha svar på. Revolvern, alla måsar, den döda kvinnan, männen som rycker i husbilsdörren...Snabbt anas det mörka i boken, men jag tycker berättelsen trots allt erbjuder ett positivt slut. Ja, och sorgligt också...

Romanen går att applicera på flera ställen, dock tänker jag i alla fall Europa. Kanske något östeuropeiskt land eller Holland eller rent av Sverige. Dock pratar vi i Sverige sällan om floder så det talar väl emot just det svenska perspektivet.  Å andra sidan är det helt oväsentligt att veta var berättelsen fysiskt utspelar sig. 

Boken handlar om utanförskap och samhörighet. Alkan, Kappen och Ina står utanför samhället men har en stark samhörighet mellan sig. Staden är något spännande och nytt, men kanske också farligt. Jag associerar till flyktingbarn, resande romer och tyvärr även någon form av getto för missbrukare. Berättelsen handlar också om hur det kan vara att börja blicka in i vuxenlivet, hur fantasin kan hjälpa oss att klara det svåra i livet, om rädsla för det okända och vuxnas tendens att blunda för det svåra, att slippa ta fullt ansvar. Floden är en väg till det nya, precis som bron. En ofta använd metafor inom litteraturen. Språket flyter på bra. 

Flod är en genomarbetad och mycket stark debut. Rekommenderas. En annorlunda läsupplevelse.

Tornedalsteaterns "I Kurkkio var jag fri - Vareksen saaphaat" rekommenderas

Tornedalsteaterns föreställning bygger på en berättelse av deckarförfattaren Åsa Larsson som i sin tur bygger på hennes Sommarprogram från 2006 i P1. I helgen spelades den på Tornedalsfesten på Kulturens hus i Luleå. Den knappt halvtimmeslånga pjäsen handlar om författarens barndomssomrar som hon tillbringade i byn Kurkkio. "På sommaren lär man sig var man kommer ifrån" är en av replikerna. Publiken får möta Åsa och hennes kompis Pia. Barnen är ungefär i elvaårsåldern. Åsa bor i Kiruna och kan lite "stadsgrejer" som att göra skoltidning och ha mjuka fötter. Lite tonårstouch förekommer också liksom glimtar av Åsa som vuxen och hennes svajande självkänsla. 

Skådespelarna Mervi Jaako och Gun Olofsson (även musik) gör jättefina insatser. I föreställningen talas och sjungs det på svenska och meänkieli. Scenografin är intim och enkel vilket också gör att pjäsen passar bäst på mindre scener där publiken kommer nära. I Kurkkio var jag fri - Vareksen saaphaat har barn som målgrupp men passar lika bra för vuxna. Som vuxen blir man kanske lite trött av allt spring...men det ger förstås mer fart och fläkt för en yngre publik. Och barn rör ju på sig! Gestaltningen av leken och flickornas relation är mycket bra. Jag gillar också den stora åran och vattnets och älvens roll. För regin står Ulf Fembro.

Jag rekommenderar varmt Tornedalsteaterns föreställning!

Finlandiapriset till Rosa Liksom från Tornedalen

Idag utsågs vinnaren av det stora finska litteraturpriset Finlandia. Trumvirvel....och vinnare är Rosa Liksom från Ylitornio i Tornedalen! Ett stort grattis! Onnea! Romanen heter Hytti nro 6 (Hytt nr 6) och handlar om en ung kvinnas tågfärd genom 1980-talets Sovjetunionen.

- Humorn som föds ur tillspetsningar och snabba vändningar är skoningslös och absurd. Genom ett par noggrant valda drag, minihistorier, ritar hon upp ett helt människoöde. säger regissören Pekka Milonoff, som var den som fick välja pristagare i år. 

På svenska finns 
Frusna ögonblick, 1988 (Unohdettu vartti)
Station Gagarin, med teckningar av förf., 1988 (Väliasema Gagarin)
Go Moskva go; Jukka Uotila [foto], 1989 (Go Moskova go)
Paradis ultra light, 1992 (Tyhjän tien paratiisit)

Finlandiapriset är på 30 000 euro, motsvarande drygt 270 000 kronor. Tidigare mottagare är bland andra Sofi Oksanen, Kjell Westö och Bo Carpelan.

Den unika skyddsmantelmadonnan i Övertorneå kyrka

Besökte kyrkan i Övertorneå idag och jag blir alltid lika imponerad trots att jag besökt den hundratals gånger. Under fem tonårssomrar jobbade jag som guide och det var verkligen ett kul sommarjobb. Dessutom fick jag förena två intressen; kultur och språk. Självklart var jag inte riktigt medveten om allt det vackra och unika i kyrkan även om jag läst in mig på t ex orgeln och skulpturerna.  

Som vuxen kan jag ana den enormt stora dramatiken som den fruktansvärda översvämningen på 1600-talet måste ha inneburit. Människor dog, hus, byggnader av olika slag och Särkilax kapell drogs ned i vårfloden. I kapellet fanns en del vackra skulpturer, däribland Skyddsmantelmadonnan från 1300-talet. De flesta skulpturer sköljdes iland och kunde återföras till den nya kyrkan så småningom. Just madonnan återfanns vid slåttern sommaren efter vårfloden. Skulpturerna anses härröra från Uppsala domkyrka och av Skyddsmantelmadonnan sägs det endast finnas tio stycken i hela världen. Förutom att Särkilax kapell blev uppmärksammad av ärkebiskopen i Uppsala visade även påven i Rom särskilt intresse för denna den mest nordliga av kyrkor. Detta kan förstås vara en av orsakerna till att en hel del spännande skulpturer hamnade i Övertorneå.

Skyddsmantelmadonnan, även kallad Skrinmadonnan, är av trä och formad som ett altarskåp. När skåpet är stängt ser betraktaren Jungfru Maria med Jesusbarnet och när manteln är utfälld ser vi Gud och en skara människor som ber. Det vanliga är att det är de tolv apostlarna som är skyddade i manteln, men hos skulpturen i Övertorneå är det alltså människoskaror också. Konstverket utstrålar skörhet och styrka samtidigt. Skyddsmantelmadonnan är lätt tycka om!

Det är fascinerande att tänka på hur länge skulpturen funnits, hur många människor som sett och känt på detaljerna, vem som omsorgsfullt snidat och målat. Så, nästa gång du besöker en kyrka, se dig om och undersök någon detalj lite extra. Nästan alltid döljer sig en intressant och spännande berättelse bakom!

Keplers deckare Eldvittnet ok, men inte mer

Lars Keplers tredje deckare, Eldvittnet, utkom för drygt en vecka sedan och jag har precis läst ut boken på 560 sidor. Deckaren är lättläst och indelad i mycket korta kapitel som förstås bidrar till tempot i berättelsen.

Läsaren får åter möta kriminalkommissarie Joona Linna som denna gång är föremål för en internutredning och därmed inte får delta i arbetet på ordinarie vis. Självklart har detta ingen som helst betydelse för Linna.

Storyn i Eldvittnet: på ett behandlingshem för unga kvinnor/tonåringar med destruktivt beteende hittas en av flickorna mördad i en säng i isoleringsrummet med händerna för ögonen. I en tillhörande byggnad finner polisen den enda jourhavande personalen mördad. En av flickorna, Vicky, är försvunnen och naturligtvis blir hon misstänkt för morden. Som om detta inte vore nog så blir Vicky misstänkt för människorov på en liten pojke. Nu gäller det att hitta Vicky i tid innan hon skadar pojken. Till detta tillkommer en rad skumma samtal från Flora som påstår sig ha information om mordet genom sina mediala gåvor. Här har Kepler alltså dukat fram en ordentlig härva med en rad trådar att dra i.

Jag ska självklart inte avslöja hur det går, men dock reflektera lite allmänt om boken. Positivt: bladvändare, driv i texten, språket helt ok, läsaren får lära känna Linna lite mer (framför allt i slutet), samhällskritiken (finns det någon deckare som inte innehåller någon form av samhällskritik? Det ingår ju i konceptet) mot psykiatrin, barnhem, fosterhem och bristen på uppföljning av barn som placeras i olika "hem". Över huvud taget innehåller berättelsen en spänning mellan barn och vuxna och jag som läsare blir åter igen påmind om barns utsatthet och beroende av vuxna. Att ha med barn i denna typ av berättelser gör också att det blir kontraster mellan det oskuldsfulla och det mörka, även om flera av de unga personerna i Eldvittnet inte är särdeles sympatiska utan tvärtom riktigt råa. Boken utspelar sig i Stockholm, men också i Sundsvall, Östersund och även Malmberget och Gällivare nämns. Det glädjer ju en norrbottning, även om historien är blodig. Mindre bra: en deckare bland andra, för seg i mitten, för ytliga personporträtt, några bistoryn som blir lite för mycket, händelser staplas på varandra och för lite överraskningar.

Eldvittnet avslutas med en cliffhanger och jag undrar om författaren (eller jag ska väl säga författarna) är så osäker på att nästa bok inte kommer att bli läst annars. Självklart var ju mediauppbådet 2009 kring vilka som gömde sig bakom pseudonymen Lars Kepler ett marknadsföringstrick som gick hem. 

Avslutningsvis så tycker jag att Keplers första deckare Hypnotisören var bättre än både Paganinikontraktet och Eldvittnet. Så nej, Kepler, det här duger inte! Jag rekommenderar läsare som är sugna på deckare att ge sig i kast med Roslund och Hellströms böcker. De är riktigt, riktigt bra och ger en djupare bild av personer och samhällskritiken.

Norsk fakir/konstnär hängde i köttkrokar

På Kulturens Hus i Luleå äger "En smärtsam helg" rum just nu. Man kan säga att det är en form av festival med performance och föreläsningar kring temat smärta. Arrangörer är PAiN (Performance Art in Norrbotten) och Galleri Syster. 

Det mest spektakulära performancestycket under festivalen  var jag och såg och upplevde igår, nämligen den norske fakiren/konstnären Håvve Fjell från Pain Solution i Oslo som själv hängde i köttkrokar. 

Det ska verkligen erkännas att jag var väldigt tveksam till att se detta. Jag menar, hänga i köttkrokar??? Är det verkligen vettigt? Men såklart är jag förstås medveten om att vad som är vettigt och vad som är konst är högst individuellt. Och jag får ifrågasätta mitt eget behov av att definiera saker - varför är det så viktigt? 

Jag hade befarat att jag nog måste gå ut ur lokalen efter några minuter och mest troligt kräkas, men så blev det verkligen inte. Jag satt fascinerat och tittade på hela processen i drygt två timmar: förberedelser med desinfektion, vita gummihandskar och munskydd följt av införandet av krokarna (ja, detta var lite läskigt men publiken behövde inte stå tätt intill och se på). Efter en timme riggades Fjell upp i en massa rep och blev sedan sittande i lotusställning i luften i ca 45 min. Innan konstnären/fakiren riggades upp pratade han med oss i publiken. Hans två assistenter var fram till honom med jämna mellanrum för att checka läget och ge honom vatten. (Fjells plan var att hänga i en timme, men han fick tungt att andas.) Och ja, det var faktiskt vackert och sakralt på något vis. Nästan inget blod rann ur såren. Den rituella musiken som spelades hela tiden bidrog förstås, liksom ljussättningen och cirkelformationen. Efteråt fick vi i publiken (vi var ca 50 st, varierande åldrar och ungefär fifty- fifty män/ kvinnor) ställa frågor.

Idag deltog jag på ett seminarium med Håvve Fjell för att få ytterligare kunskap och en djupare bild av denna performancekonst som kallas Body suspension och existerar i hela världen. Att utöva denna typ av ritual är inget nytt utan har funnits i årtusenden. Han påpekar att vi idag är rädda för smärta och att de enda smärttillstånden som är accepterade är i samband med förlossning och idrott. Smärtor som, ofta i alla fall, har en positiv utgång vilket han menar att hans smärta också har. Smärta som vi på de nordliga breddgraderna också accepterar är kyla. 

Fjell vill inte svara på frågan vad hans budskap är eftersom det är upp till åskådaren att bestämma. Men hur ska vi i publiken uppleva smärtan, som ju är en viktig del av processen? Visserligen kan vi ana smärtan, men det är ju trots allt bara den som hänger i krokarna som känner smärtan. Vi hade en diskussion i rummet om att publiken (även jag) snabbt glömmer att det är smärta inblandat utan ser performanceakten som en vacker bild. Konstnären påpekar också att för honom är smärtan ett verktyg till att försöka nå ett meditativt tillstånd jämförbar med yogin och schamaner  (dock har Fjell aldrig nått det tillståndet...) och ge åskådaren en vacker bild. Han erbjuder sin kropp för en konstnärlig upplevelse.

Redan som barn var Håvve Fjell intresserad och fascinerad av olika typer av smärta. Självklart reagerade omgivningen och undrade vad som var fel, men pojken hade inte ett beteende som tydligt kunde kopplas med ett självskadebeteende där personen ofta mår psykiskt dåligt och måste skada sig för att tillfälligt bli ångestfri. Fjell mådde inte dåligt utan var bara fascinerad av smärta. Personer som sysslar med body suspension låter även andra människor föra in krokar i huden i motsats till individer som skadar sig själva. Dessa litar inte på någon annan. 

För att klara ekonomin deltar Fjell också i en rad shower med fakirinslag. Det verkar vara mycket mer underhållningsbetonat.

Jag vill avsluta med att säga att det var mycket bra att få se hela processen inklusive förberedelser och sårtvätt samt påföljande samtal. Detta upplevde jag som viktigt för att få en större förståelse. Men extremt är det, det kommer jag inte ifrån...

Bilden ovan är från nsd.se (som skrev om performanceakten idag, men tyvärr bara om själva det fysiska och inte om det estetiska)

Meänkielinen messu Luulajan tuomiokirkossa sai veet silhmiin

Tänhään mie ja nuin 100 muutta saima kokea messut jossa saarnathiin ja veisatthiin meänkielelä. Se oli kyllä niin fiiniä ja oikein kraapi syäntä. Mie puhuin muitten kans ja niillä oli sama tunne. Mulla tullee minun Mummi miehleen joka ei saanu puhua suomea (niinku silloin sanotthiin kielestä) koulussa ilman että opettaja löi sormile ja vain ajatus että pappi olis käyttäny meänkieltä saarnassa olis ollu utopia! 

Virret jokka me veisasimma oli käänetty Linnea Nylundiltä, Bengt Pohjaselta, Bertil Isakssonilta ja Gun Olofssonilta. Hyvin tehty! Virret oon testimateriaalia ko niitä ei vielä ole otettu viralisesti käythöön Ruottin kirkossa. Mie halvan kans kiitää kaikkia muita jokka oli järjestänheet nämä messut.

Kirkonmenoitten jälkkheen oli kirkkokahvit ja tietenki tarjotthiin kangoskakkoja ja kahvijuustoa!

Tässä toinen värssy virrestä Oi Herra suuri/O, store Gud (kääntäny Linnea Nylund)

Ko riehuu pitkänen ja myrsky pauhaa
ja leihmaus leikkaa taihvaan pilvistä.
Ko satheen friskit, kylmät kuurot laulaa
ja vesikaari loistaa ylhäältä,
sielussa kaikuu kiitos ilonen:
Hään suuri oon, hään suuri oon!
Sielussa kaikuu kiitos ilonen
Jumala suuri, suuri oon!