Läsvärt om mord i Kiruna

Åsa Larssons senaste deckare Till offer åt Molok utkom för några månader sedan och jag har först nu haft tid att läsa den.  Vi får följa åklagare Rebecka Martinsson, polisen Anna-Maria Mella och hennes kollegor när de försöker lösa mord i Kiruna. Ja, eller kanske ska jag säga Kurravaara för att vara lite mer specifik! Deckaren börjar med att en björn river en hund och när björnen väl fälls finner man delar av en människa i djurets buk. En rå ingång, helt klart. Hundar förekommer på flera sätt i boken...Parallellt med nutidshistorien berättas om Kirunas grundare, disponent Hjalmar Lundbohm, och hans relation till den betydligt yngre lärarinnan.  Så småningom knyts berättelserna ihop. Jag gillar denna femte bok om Martinsson, speciellt berättelsen som rör sig kring 1915-1920. Mordhistorien känns inte lika intressant även om den onekligen är spännande. Språket är bra och miljöbeskrivningarna likaså. Som läsare känner jag mig hemma i mitt Norrbotten (ok, ibland blir det kanske för många norrbottniska attribut). Persongestaltningen ger viss djup åt karaktärerna även om kärlekshistorien är lite mycket emellanåt. Jag rekommenderar boken varmt, inte minst för gymnasieelever!

Djur i litteratur och egna hundtankar

Jag har bestämt mig för (nästan helt säkert) att skaffa hund! Det är ett stort beslut och en hel rad frågor uppstår. Hur mycket tid har jag? Vad ska jag ha hunden till? Hur ska hunden bo? Vad har jag för back up? Mentalitet, storlek, päls, motionsbehov, kostnader. Listan kan göras lång. Jag har alltid velat ha hund, men det har av olika anledningar inte varit aktuellt förrän förhoppningsvis nu. Som barn hade vi hund och det var underbart. 

En stor hund är det som jag alltid önskat mig, men alla vet vi ju att det är skillnad på det vi önskar och den krassa verkligheten. En av de största och tyngsta raserna är Sankt Bernhardshunden och just nu bekantar jag mig med rasen tack vare en mycket generös kennel. Jag har försökt analysera varför jag fastnat för just sanktisar och hur jag än vrider och vänder på det är EN av de bidragande faktorerna Tjorven. Jo, det är faktiskt så! Boken och filmerna har påverkat bilden av rasen. Självklart är det ju inte så att jag får en Båtsman bara för att jag köper en sanktis. Hunden kräver ett stort arbete och är en egen individ. Men jag känner nog igen mig i Tjorven, det är kanske mer det.

Funderar på detta med hundar (och djur över huvud taget) som förekommer i litteraturen. Oftast finner vi husdjur i barnböcker och i deckare. Annars är det mer sparsamt. Vad symboliserar djuret? Vilket djur och vilken ras? Kan ni tänka er Tjorven med en liten nakenhund?! Nej, ofta speglar hunden karaktären och vice versa. Ett annat exempel är den svarta pudeln i Elsa Beskows berättelse om Petter och Lotta, de tre tanterna och farbror Blå. Tänk er en engelsk dreglande bulldog istället för pudeln! 

Ja, här har ni något att fundera över under kommande ledighet. Själv ska jag umgås med familj och Sankt Bernhardshunden Challe (Tack L!). Ha nu en riktigt glad och skön påsk!

E-böcker är fantastiskt!

Jag är inte den som är snabbast i att hänga med i den tekniska utvecklingen. Ibland kan jag rentav vara riktigt skeptisk. När e-böckerna började komma tyckte jag att det var bra, men mest troligt inget för mig. Jag gillar att bläddra i boken, känna tyngden i min hand,  se och känna på omslaget. 

Nu har jag mer och mer upptäckt det fantastiska med e-böcker och kanske den största fördelen är att det aldrig är kö på boken. Jag har precis laddat ned kirunabon Åsa Larssons senaste roman helt kostnadsfritt. Tyvärr vet jag att biblioteken får betala 20 kr för varje e-utlåning och självklart leder detta till stora kostnader i takt med att e-böckerna ökar i popularitet. Staten måste ta sitt ansvar och hitta lösningar snabbt! 

Genom att förena teknik och kultur kan även personer som kanske inte är vana kulturkonsumenter lockas och stimuleras att ta del av utbudet. Hur många unga killar och tjejer har inte läst Zlatans bok på sina läsplattor? Superbra! Ju mer tillgänglig litteraturen är, desto bättre förstås. 

Jag ska fylla min läsplatta med sjysta böcker inför påsk och får därmed plats med fler godisfyllda ägg i packningen.

Vad är egentligen demokrati? Lever vi i Sverige i en demokrati?

Idag hade jag ett sånt där gott samtal av mer filosofisk och övergripande karaktär. Vi diskuterade bland annat demokrati.

I Nationalencyklopedin står det "demokrati´ (grekiska dēmokrati´a 'folkvälde', av demo- och efterleden -krati´a '-välde', av krate´ō 'härska') har den språkliga betydelsen folkmakt eller folkstyre. Vad detta skall innebära råder det delade meningar om särskilt som demokratin, liksom de flesta andra samhällsföreteelser, befinner sig i ständig förändring."

Det är lätt att utgå ifrån en själv och det samhälle jag lever i, men vad är det som säger att det är den enda och bästa lösningen? Hur definierar jag demokratin? Ja, för mig är det t ex att vi har rätt att rösta och uttrycka våra åsikter fritt. Vi har diskrimineringsombudsmannen som ska hjälpa till vid oegentligheter när det gäller religion, sexuell läggning, ålder, kön, etnicitet. 

Men lever vi egentligen i en demokrati? Är det ok att vara som man vill? Är det ok att säga vad man tycker? Nej, inte utan konsekvenser (i alla fall i flera fall). Hur många anställda har inte fått avgå om han/hon påpekat fel på arbetsplatsen? Hur är det att leva som öppet homosexuell? Som muslim? 

Är det verkligen så att t ex en tonårstjej med alla krav, på inte minst utseende, är mer fri än en tonårstjej i niqab? Visar vi en bild med dessa två unga kvinnor och frågar x antal personer får vi säkert helt olika svar beroende på vem och var i världen vi ställer frågan. 

Ett annat perspektiv: Nu ska ju alla mail, sms och telefonsamtal inom Europa lagras i sex månader för att polis, underrättelsetjänst ska kunna förebygga, spåra och lösa brott. Är detta demokrati? Man kan ju tycka det eftersom det är politiskt framröstat, men å andra sidan är ju alla ungdomsförbund emot lagförslaget. Är vi fria när vi hela tiden är övervakade?

En tredje tanke: I en rad läsvaneundersökningar framkommer att läsförståelsen bland barn och unga sjunker kraftigt. Detta är mycket allvarligt eftersom dessa barn och senare vuxna har svårt att ta till sig längre texter. Sms och statusuppdateringar på Facebook är ofta mycket korta. Allt ska ske snabbt i vårt samhälle och det finns allt mindre tid att ägna sig åt en sak en längre tid. Se bara på samhällsprogrammen på TV. För inte alltför många år sedan kunde ett program debattera ett ämne i 60 minuter. Idag ska ett flertal ämnen behandlas på en halvtimme. Jag upplever att det kritiska tänkandet blir allt svagare i samhället. Om jag drar detta till sin spets kan jag undra hur det demokratiska samhället kommer att se ut utan det kritiska tänkandet. Vad avgör att man röstar på ett visst parti? Är det en häftig och slagkraftig marknadsföringskampanj eller har vi tid att sätta oss i vad vi egentligen röstar på?  En politiker utan kritiskt tänkande är mycket allvarligt. Det verkar som att det är viktigare hur något sägs än vad som sägs. 

Är vi verkligen säkra på att vi lever i en demokrati och att vår form av demokrati är den bästa?

Roman om Sankta Lucia

Jag har ett intresse av att läsa om legender, helgon och personer som funnits i vår historia. Denna gång läste jag Agneta Sjödins bok om Sankta Lucia, Ett ljus i mörkret. Det är inte så viktigt om man tror att personen existerat eller ej. Historierna är ofta fascinerande och intressanta. Nu ska direkt sägas att Sjödins böcker är av journalistisk karaktär och därmed inte en särskilt stor litterär upplevelse, utan det som bär är just berättelsen om en fascinerande person. Sjödin har en varm berättarglädje som hon ska ha cred för. 

I romanen Ett ljus i mörkret får läsaren följa den vackra flickan Lucia från Syracusa och hennes mod och styrka; hennes vilja och hennes handlingar för att förbättra för samhällets svaga, inte minst för utsatta flickor. Hennes och hennes föräldrars mod att verkligen visa på alla människors lika värde när de ger friheten åter åt slavarna Tobuk och Nomi. De kristna kring 300-talet är förföljda och hotas ständigt av att dödas. Lucia träffar pojken Immanuel och blir förälskad, men naturligtvis är deras kärlek omöjlig...

Visst hade boken fått ett helt annat djup om Sjödin grävt lite mer och problematiserat Lucias känslor och tankar. Självklart måste flickan Lucia känt rädsla och tveksamhet, konstigt vore det väl annars! Nu blir boken lite "väl mycket helgon" från början till slut...

Nåväl, det jag vill säga är att det är spännande att läsa om legender, personer, helgon som på ett eller annat sätt har koppling till vår vardag. Vi firar ju trots allt lucia en gång om året. Vad som är sant och inte i Sjödins bok är inte så viktigt.

Kanske kan boken fungera som ett inslag i högstadiet och/eller på gymnasiet när eleverna läser historia, religion eller om våra traditioner? En fråga att diskutera är förstås just detta med Lucias känslor och tankar.

Andra tips på böcker av detta slag är Jonas Gardells Om Jesus och Birgitta och Katarina av Alexandra Coelho Ahndoril. En mycket intressant roman om den heliga Birgitta och hennes relation till dottern Katarina. Läs!

Tornedalen enbart kuliss i Alsterdals roman

Med stor spänning öppnade jag paketet från internetbokhandeln och gav mig i kast med Tove Alsterdals deckare I tystnaden begravd. Jag ska erkänna att jag mest troligt inte läst boken om den inte hade haft de tornedalska inslagen.

Boken handlar om journalisten Katrin som bor i London. Hennes mamma är dement och bor på ett boende i Stockholm. Katrin och hennes bror får reda på att mamman har ett hus i Kivikangas i Tornedalen. Barnen vet att mamman har sina rötter i norr, men att hon flyttat tidigt och inte har några tydliga kopplingar kvar. Och absolut inget hus. Nu är det aktuellt att sälja huset och Katrin och hennes bror har fått ett bra pris. Innan klubban faller vill Katrin åka och se huset.

Katrin reser till Tornedalen och hittar så småningom kåken, värmer upp och känner sig lite hemma, trots allt. Huset är i ganska dåligt skick och Katrin har svårt att förstå hur den okände köparen erbjudit så mycket. Det lugna och trygga bryts hastigt då en man, en f d skidåkare, brutalt mördas i närheten av gården Rauhala bara ett par kilometer från Katrins hus. Parallellt med att mordet börjar nystas upp skjuter en rysk gangsterledare i Sankt Petersburg sin närmaste vän och flyr sedan mot gränsen. Handlingen utspelar sig med andra ord i Ryssland, framför allt Karelen, och i Tornedalen. Läsaren får följa ett antal personer från Tornedalen som rest till det dåvarande Sovjetunionen i slutet av 1920-talet. Händelserna, platserna och personerna knyts sedan samman. 

Jag tycker berättelsen är för rörig och spretig. Det är väldigt många karaktärer och sidoberättelser som författaren försöker väva samman. Tyvärr lyckas inte detta riktigt. Läsaren får aldrig lära känna karaktärerna på djupet. Romanen är 400 sidor och jag tycker den känns för lång. Författaren hade tjänat på att koncentrera handlingen och dykt lite djupare istället. Det är dock intressant att läsa om hur personer från Tornedalen utvandrade till öst för att finna lyckan och jag lär mig en hel del. Författaren har gjort ett gediget researcharbete och boken är väldigt detaljrik. I tystnaden begravd ska vara en deckare och det är den väl på sitt sätt...Romanen är välskriven och därför är det så trist att meningar och fraser på meänkieli är så felstavade! Dessutom blandar författaren ihop finska och meänkieli i samma mening. Synd att Alsterdal inte lät någon mer erfaren titta på stavningen. 

Jag längtar efter böcker där Tornedalen är en naturlig miljö. Ofta blir Tornedalen en kuliss och skildras som något exotiskt. Så även i denna bok. Synd, för det fanns potential.

Filmen War Horse är vacker och för min tanke till morfar

Har precis kommit hem från bion efter att ha sett Spielbergs War Horse som är baserad på en roman av Michael Morphurgos. Förutom hästen medverkar Jeremy Irvine, Emily Watson, Peter Mullan, David Thewlis, Niels Astrup.

Historien utspelar sig under första världskriget på den engelska landsbygden. Pojken Albert bor med sina föräldrar i ett arrenderat hus på arrenderad mark. Naturligtvis är markägaren dryg och otrevlig. Vid en auktion ska pappan köpa en duglig arbetshäst, men blir överförtjust i den smäckra bruna hästen och köper den med pengar han egentligen inte har. Albert känner genast att han och hästen Joey hör ihop. Redan när Joey var ett litet föl hade Albert beundrat honom på avstånd. Albert tränar hästen och får den att till och med plöja jorden. Tyvärr slår skörden fel och familjen har inte råd att betala hyran. Samtidigt förklarar Tyskland krig och fadern säljer hästen till armén. Självklart blir sonen Albert knäckt. Vi får sedan följa hästens väg genom första världskriget. Naturligtvis får vi även stifta bekantskap med soldater och andra personer som drabbas av kriget. Den stora frågan är förstås om Albert och hästen någonsin kommer att förenas.

Filmen är oändligt vacker! Underbart foto, fin musik. Det vackra fotot står i kontrast med det meningslösa, brutala kriget som drabbar både djur och människor. Kanoner, lera, död, taggtråd men också lojalitet, vänlighet, vänskap och kärlek. Jag tycker det är modigt av Spielberg att låta en häst ha huvudrollen och verkligen låta tittarna följa med djuret i berättelsen. Ibland kan det kännas lite plumpt, men det förlåter man...det är så vackert. Dock hade filmen kunnat vara kortare. Det blir lite segt på slutet. Jag tycker det är trist när karaktärer inte pratar det språk som skulle vara det naturligaste. Tyskar och italienare talar engelska - varför inte låta skådespelarna tala tyska och italienska? Sedan saknar jag förstås kvinnor. Det myllrar av män, men endast ytterst få kvinnor är med...Jag vet att det inte var så många kvinnor som stred i fält, men kvinnorna hade andra viktiga roller! 

I filmen skildras en sekvens där soldater från var sin sida av skyttegraven hjälps åt för att hjälpa hästen Joey. Denna scen, bland många andra,  för mina tankar till morfar som stred i andra världskriget. Tyvärr hann jag aldrig träffa honom, men mamma har berättat att han aldrig ville tala om kriget. "Det är inget att minnas", sa han. Finland utkämpade två krig mot Sovjetunionen 1939–1944 och ett mot Tyskland vintern 1944–1945. Detta var morfar med om. Han har sagt att det var en mycket konstig känsla att först ha kämpat mot ryssarna och sedan med ryssarna mot tyskarna. "Plötsligt skulle vi skjuta de vi lärt känna", sa morfar. Självklart innebar hela kriget och dödandet fruktansvärda upplevelser och denna situation förvärrade det ytterligare. Så meningslöst!

Imorgon är det dags för Oscarsgalan och Spielberg är nominerad till hela sex stycken: bästa film, bästa filmmusik, bästa ljudredigering, bästa ljudmix, bästa scenografi och förstås bästa foto. Jag skulle bli mycket förvånad om filmen inte vinner för (minst) bästa foto.

Jag rekommenderar varmt War Horse och för mig innebar filmen en liten, liten inblick i hur morfar kanske hade det i fält.