Förlorade själar i krigets Somalia

Världen brinner, hus bombas och människor flyr, skadas och dör. Flyktingar kommer till Europa, Sverige och Norrbotten från kanske fram för allt Syrien, Irak, Afghanistan och Somalia.

I Sverige finns ca 60 000 somalier och fler kommer till Europa och Sverige eftersom inbördeskriget i landet pågått sedan slutet av 1980-talet. Jag måste erkänna att jag hade mycket bristande kunskap om situationen i Somalia när jag gick till biblioteket för att hitta en roman om flyktingars bakgrund. Nu har jag aningens mer kunskap om inbördeskriget efter att ha läst Förlorade själar av Nadifa Mohamed (svensk utgåva 2015). Men, än viktigare, jag har fått ta del av tre människors berättelser. Tre människor som inte "enbart" är flyktingar. Detta begrepp där vi lätt "klumpar ihop" hela grupper av människor.

I romanen får vi följa tre kvinnor i slutet av 1980-talet: unga soldaten Flisan, änkan Kawsar och nioåriga Deqo. Deras vägar korsas och skiljs åt för att mötas igen. Hur kan Flisan vara så brutal i sina fruktansvärda förhör? Vad krävs för att hon ska se människan? Hur orkar föräldralösa Deqo kämpa? Änkan Kawsar har begravt flera av sina egna barn i trädgården. Klaner krigar mot varandra och den som ena dagen har makten kan ha förlorat den dagen därpå. I landet råder kaos och kommunistisk diktatur.

Deqos berättelse är den som starkast griper tag i mig. Kanske är det för att hon endast är ett litet barn. Deqo bor egentligen i ett flyktingläger på landsbygden, men hon har tagit sig in till staden för att kanske hitta en annan framtid. Hon bor i en stor tunna i ett dike och för att försörja sig plockar hon några fallna mangon och ett par bananer som hon sedan hoppas på att få sälja på marknaden. Har hon tur får hon lov att plocka frukterna i någons trädgård, men ofta måste hon stjäla. Deqo är stolt över sin idé att sälja frukt. Får hon inget sålt, så kan hon äta frukterna och hålla hungern stången en dag.

Soldaten Flisan lever i en mycket tuff miljö bland alla manliga soldater och den trasiga relationen till pappan gör inte saken bättre. En fruktansvärd händelse får henne att glänta på den verklighet och det våld hon använt. Hur ska hon hantera det? Hur ska hon kunna leva med att hon dödat och torterat?

Kawsar hade en fin och kärleksfull relation till sin man och efter hans bortgång blir livet tufft. Hennes anhöriga och vänner flyr till Etiopien, men Kawsar blir kvar.

Romanen är gripande och tyvärr högst aktuell. Det är också relativt ovanligt att ett krig skildras via tre kvinnor. 

Författaren trasslar ibland in sig i omständiga beskrivningar när det gäller Flisans historia och romanen tappar fart. Det är inte heller lätt att följa alla händelser i attackerna, men egentligen spelar det ingen roll. Det är krig. Krig är obegripligt. Dessutom är det komplicerat även för personerna i boken. Vem kan en lita på?

Boken innehåller även vänskap, kärlek och framför allt en människas outgrundliga kamp för överlevnad och värdighet. Läs!

Gunnar Kieris roman Längtan hem

Gunnar Kieris senaste roman utkom redan 2013, men jag har inte hunnit läsa den förrän nu. Boken handlar om ett antal personer som berättar om sina liv sedan de flyttade från Tornedalen efter andra världskriget och in på 1950-talet. En del flyttade för gott, andra återkommer om somrarna. Några har flyttat tillbaka. De flesta flyttade från dalen p g a arbetsbrist och den enda hjälpen som fanns från arbetsmarknadsstyrelsen, AMS, (som i folkmun betydde Alla Måste Söderut) var en biljett söderut. Författaren har intervjuat personerna och sedan återger han deras berättelser i boken. Även författarens egen story med resan från dalen, utanförskapet, hemlängtan och återkomsten till länet skildras. Navet i romanen, i alla fall till en början, är Maria. En kvinna som bor på ett äldreboende och klipper sönder allt i trasor. Trasorna blir till minnesnystan. Flera av berättelserna och personerna har någon anknytning till Maria.

Romanen börjar bra med just Maria och hennes berättelse, men sedan tappar boken sitt driv. Författaren blandar in alldeles för många personer och deras storyn blir för detaljerade. Kanske är boken en blandning av reportage och roman? Jag hade föredragit att Kieri koncentrerat sig på några av personerna och fördjupat dessa. Boken känns också som ett slags avslut på Kieris författarskap (Gunnar Kieri är född 1928). Han vill få med sin egen berättelse och det är väl förståeligt. Kanske hade han kunnat fokusera enbart på sin egen berättelse?  Kieri skriver om sin väg till författarskapet, om mindervärdighetskänslorna i att prata på ett annat sätt än folk i södra Sverige, om försvenskningsprocessenom, fattigdom, hårt arbete, men också om kamratskap, värme och kärlek. Om längtan hem till dalen.

Kieri har ett sätt att beskriva dofter, miljöer och smaker som förflyttar mig till den beskrivna platsen. Inte minst rökbastun, rieskan och doften av nyslaget hö. Hur gummistövlarna sugs fast i hjortronmyren och hur läraren slår alla som talar finska. En berättelse som särskilt berör mig är barnen som tvingades bo i arbetsstugorna. Deras livsförhållanden var vidriga och auktoritärerna grymma. Även Marias smärtsamma relation till en av döttrarna och dottersonens saknad efter modern stannar kvar när boken är färdigläst.

Historien är viktig att berätta, men boken hade vunnit på en förtätning.

Enämpi paikkoja meänkielikursile nyt/ Fler platser till meänkielikurser nu

Meän tyär oon alkanu taakiksheen, eli esikouhluun, ja met olema vaatinheet että hään saapi meänkieltä. Esikoulussa, ja jopa samala avtelningilla, oon yksi opettaja jolla oon meänkielinen tausta, mutta hään tuntee että kieli oon aika ruostunu ko ei ole käyttäny sitä pitkhään aikkhaan. Opettaja oon kuitenki luvanu freistata puhua. Meän tyär oon kohta kaks vuotta ja eihän hänen kans tartte puhua politiika tai muita monimutkasia asiota. Tärkeätä oon se että tyär saapi kielen luonollisesti arjessa.

Mainittu opettaja oon hakenu meänkielenkurssin Umehåån mutta hakijaa oon niin monta että hään oon varapaikala 55! Ja tämän ainoan yniversiteetikurssin Umeå meinasi ottaa pois! Nyt valtio pitis ottaa vastuun ja antaa yniversiteetile ympäri Ruottia resyrsiä jotta monta kurssia olis tarjola. Ensi vuona Luulaja tullee meänkielen hallintoaluheeksi ja kunnala tullee olehmaan iso tarve persunaalista jokka ossaa meänkieltä. Ja tämä ei tietenkhhän vain ole Luulaja kunnan kysymys! Monta kuntaa oon samassa tilantheessa. Minusta kyllä olis tärkeää että Luulajan yniversiteeti tarjoais kurssia.

Aatelkaa jos pikkulapset, joitten vanhemmat oon vaatinheet meänkieltä, ei saa henkilökuntaa jokka puhuvat kieltä/ei saa kohata meänkieltä puhuvaa persunaalia? Mitä tapahtuu kielen kans? Joka ainoa joka haluaa oppia meänkieltä oon villin tärkeä! 

Kort svensk version: på dotterns förskola finns en pedagog med meänkielibakgrund. Dock känner hen sig ringrostig och hade sökt till kursen som ges vid Umeå universitet. Det är så många sökande att hen är på reservplats 55. Och denna kurs var Umeå universitet på väg att lägga ned! Staten måste ge resurser till universitet i landet så att fler kurser kan erbjudas. Vad händer om barn, vilkas föräldrar ansökt om meänkieli, hamnar på en förskola utan meänkielitalande personal/ej får träffa meänkielitalande personal ? Vad händer med språket? Varenda en som vill lära sig meänkieli är viktig!

Kuva/foto: minoritet.se

Hur svårt kan det vara? Kuinka hankala se voipi olla?

Vi kan irritera oss på olika saker här i världen och här kommer en sådan sak för mig: uttal av namn på meänkieli och finska i norrbottensmedia. Jag förstår inte hur svårt det kan vara att lära sig grunderna i uttal och/eller fråga någon som kan. Tornedalska och finska namn är ju vanligt förekommande i länet.  Det gäller personnamn och ortsnamn, men även namn på t ex musikgrupper,  teaterpjäser,  boktitlar. Skärp er!

Met voima iriteeraintua monheen asihaan täälä maailmassa ja tässä tullee yksi semmonen asia minun kohala: norrbottenin meetia ei ossaa lausua meänkielisiä tai suomalaisia nimiä. Mie en voi käsittää kuinka hankala se voipi olla opetella perusasiat ja/tai kysyä joltaki joka ossaa. Tornionlaaksolaiset ja suomalaiset nimethään oon tavaliset läänissä. Meillä oon henkilönimiä ja paikan nimiä mutta kans esim myysiikiryhmitten, teatterinäytelmien ja kirjoitten nimiä. Parannusta kiitos!

Bild: folkmusikgruppen "Tulipalo", sr.se. Kuva: kansanmyysiikiryhmä "Tulipalo", sr.se

Back blogging

Hej! Tänkte försöka ta upp mitt bloggande igen efter ett par års paus. Jag hade lovat mig själv att bloggandet inte skulle bli en stressfaktor och det har jag hållit. Sedan jag sist bloggade har det hänt en hel del: jag har blivit mamma, skaffat hund och flyttat till hus. Kortfattat. Jag har också varit med och påverkat så att Luleå kommun ska ansöka om att bli förvaltningsområde för meänkieli. Detta kommer att bli verklighet 2016. Hurra! Hoppas det blir konkreta insatser och resurser också. Dottern börjar på förskolan inom kort och jag har, enligt konstens alla regler, äskat om att hon ska få meänkieli. Ska bli intressant att följa processen.

Avslutar med ett roligt boktips: Elethään ko Pellossa skriven av Kirsti Häkkilä. Utgiven 2014 på Nordbooks. Korta texter på meänkieli. Skratt ulovas! Lukekaa varsin. Eftersom boken är utgiven i Finland så står det att den är skriven på dialekt. (Detta eftersom meänkieli inte är ett minoritetsspråk i Finland)

Läsvärt om mord i Kiruna

Åsa Larssons senaste deckare Till offer åt Molok utkom för några månader sedan och jag har först nu haft tid att läsa den.  Vi får följa åklagare Rebecka Martinsson, polisen Anna-Maria Mella och hennes kollegor när de försöker lösa mord i Kiruna. Ja, eller kanske ska jag säga Kurravaara för att vara lite mer specifik! Deckaren börjar med att en björn river en hund och när björnen väl fälls finner man delar av en människa i djurets buk. En rå ingång, helt klart. Hundar förekommer på flera sätt i boken...Parallellt med nutidshistorien berättas om Kirunas grundare, disponent Hjalmar Lundbohm, och hans relation till den betydligt yngre lärarinnan.  Så småningom knyts berättelserna ihop. Jag gillar denna femte bok om Martinsson, speciellt berättelsen som rör sig kring 1915-1920. Mordhistorien känns inte lika intressant även om den onekligen är spännande. Språket är bra och miljöbeskrivningarna likaså. Som läsare känner jag mig hemma i mitt Norrbotten (ok, ibland blir det kanske för många norrbottniska attribut). Persongestaltningen ger viss djup åt karaktärerna även om kärlekshistorien är lite mycket emellanåt. Jag rekommenderar boken varmt, inte minst för gymnasieelever!

Djur i litteratur och egna hundtankar

Jag har bestämt mig för (nästan helt säkert) att skaffa hund! Det är ett stort beslut och en hel rad frågor uppstår. Hur mycket tid har jag? Vad ska jag ha hunden till? Hur ska hunden bo? Vad har jag för back up? Mentalitet, storlek, päls, motionsbehov, kostnader. Listan kan göras lång. Jag har alltid velat ha hund, men det har av olika anledningar inte varit aktuellt förrän förhoppningsvis nu. Som barn hade vi hund och det var underbart. 

En stor hund är det som jag alltid önskat mig, men alla vet vi ju att det är skillnad på det vi önskar och den krassa verkligheten. En av de största och tyngsta raserna är Sankt Bernhardshunden och just nu bekantar jag mig med rasen tack vare en mycket generös kennel. Jag har försökt analysera varför jag fastnat för just sanktisar och hur jag än vrider och vänder på det är EN av de bidragande faktorerna Tjorven. Jo, det är faktiskt så! Boken och filmerna har påverkat bilden av rasen. Självklart är det ju inte så att jag får en Båtsman bara för att jag köper en sanktis. Hunden kräver ett stort arbete och är en egen individ. Men jag känner nog igen mig i Tjorven, det är kanske mer det.

Funderar på detta med hundar (och djur över huvud taget) som förekommer i litteraturen. Oftast finner vi husdjur i barnböcker och i deckare. Annars är det mer sparsamt. Vad symboliserar djuret? Vilket djur och vilken ras? Kan ni tänka er Tjorven med en liten nakenhund?! Nej, ofta speglar hunden karaktären och vice versa. Ett annat exempel är den svarta pudeln i Elsa Beskows berättelse om Petter och Lotta, de tre tanterna och farbror Blå. Tänk er en engelsk dreglande bulldog istället för pudeln! 

Ja, här har ni något att fundera över under kommande ledighet. Själv ska jag umgås med familj och Sankt Bernhardshunden Challe (Tack L!). Ha nu en riktigt glad och skön påsk!