Bilderboken Stjärnfamiljer är viktig

Har precis läst bilderboken Stjärnfamiljer av Minna Paananen, illustratör Erika Dobbertin, tillsammans med min tvååriga dotter. Boken utkom för knappt ett år sedan. En toppenbra bok som på rim berättar om olika familjer: homosexuella, ensamstående, fosterfamilj, par utan barn, storfamiljer, adoptivfamiljer och så vidare. Stjärnfamiljer är en nödvändig bok. Samtidigt känns det som att vi har en bra bit kvar till ett jämlikt, respektfullt och mångkluderande samhälle. Det borde inte behövas en särskild bok med stjärnfamiljer, utan olika typer av familjer borde vara representerade och integrerade i den "ordinarie" barnlitteraturen. Paananens bok har getts ut av Betapedagogförlaget och boken är just precis det, en pedagogisk bok med förslag på diskussionspunkter längst bak.

Det kan inte nog ofta påpekas hur viktigt det är att i tidig ålder jobba med mångfald. Dottern studerade mycket noggrannt bilden med två pappor och ett barn. Däremot stannade hon inte vid bilden med två mammor och barn. Vad kan det bero på? En enkel analys är att det inte finns några manliga förskollärare på hennes förskola. Två kvinnor med barn ser hon ju hela tiden på förskolan. För dottern är kvinna och mamma samma sak, liksom pappa och man. Vilka markörer dottern använder för att kategorisera kön har jag inte kommit underfund med. Men det sker i oerhört tidig ålder! För några månader sedan träffade jag en förskollärare (inte på dotterns fsk) som sa att det ju inte behövs arbetas med genusfrågor då barnen är så små. "De förstår ju inte sånt ännu". Då fick jag tala med STORA bokstäver! Redan på rutinultraljudet fick vi höra att vi troligen väntade en flicka,  men att vi ändå borde vänta med att måla rummet rosa. Han kunde ju ha fel. När dottern föddes fick vi hennes vikt och längd uppskrivet på rosa lappar, medan de som fick en pojke fick ljusblåa lappar. Och sedan fortsätter det bara. Jag har med andra ord ofta talat med STORA BOKSTÄVER. Men det är arbetsamt.

Min uppmaning: inled arbetet med genusfrågor så fort som möjligt, visa på mångfalden i samhället, tänk på avståndet mellan fakta och fördom. Ett steg kan vara att läsa Paananens Stjärnfamiljer.

Varför är det så svårt? Miksi se oon niin hankalaa?

Vi vill att vår dotter E blir flerspråkig. I första hand svenska och meänkieli, men gärna fler språk så småningom. Vi hade bestämt oss att naturligtvis tala meänkieli med henne i vardagen. Detta gör både pappan och jag, men i mycket mindre omfattning än vi önskar. Jag tycker det är jobbigt att vi inte lyckas. Hur svårt kan det vara? Mycket svårare än jag någonsin trott!

Min mamma har alltid talat meänkieli  (finska som man sa på den tiden) med mig och pappa svenska. Dotterns pappa har enbart talat meänkieli i sitt barndomshem. Förutsättningarna borde alltså vara de bästa. Min analys är att vi inte är vana att tala meänkieli med barn. Detta bekräftas av andra meänkielitalande med småbarn. En annan viktig påverkansfaktor är att vi inte omges av språket i vardagen. Tänker mig att det kanske är aningens lättare att tala meänkieli med barn om en t ex bor i Pajala eller Övertorneå där språket "hörs och talas på byn". Språket förekommer dessutom väldigt begränsat i media och antalet barnböcker är inte heller stor. Vi försöker nyttja ur.se och hoppas på spännande appar i närliggande framtid.

Vi har valt att inte ha dåligt samvete över detta, utan vara glada över alla de ord, fraser, meningar på meänkieli som dottern "får" dagligen. Min mamma talar enbart meänkieli med E. Vi har tur med att ha grannar som talar meänkieli och vi har bett grannarna att enbart tala meänkieli med dottern. En av förskollärarna talar meänkieli (hen är relativt osäker) med E och en gång i veckan kommer en modersmålslärare. Vårt "fall" visar tydligt hur viktigt det är med insatser från flera håll för att lyckas med revitaliseringen.

Lyssna gärna på detta inslag i SR där Bengt Pohjanen berättar hur han nu ger språket till barnbarnet Klicka här

Bild: Barbro Lindgrens bok Max balja som Daniel Särkijärvi översatt.

Ta ansvar svenska staten - Ottakaa vastuun Ruottin valtio

Det är tydligt att kunskapen om nationella minoriteter är bristfällig på flera håll i samhället, inte minst gäller detta inom utbildningssektorn. Det är avgörande att personal får den kompetensutveckling som krävs för att i alla fall ha grundläggande kunskaper. I olika sammanhang ställs t ex meänkieli mot arabiska.  "Vi har fler barn med arabiska som modersmål än meänkieli" är ett uttalande som en kan möta när det gäller att köpa in material t ex. Här saknas kunskap om att de  nationella minoriteterna har särskilda rättigheter enligt lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk.

Vidare är det viktigt att känna till, inte minst för föräldrar, att även om en inte bor i ett förvaltningsområde så gäller grundskyddet. Grundskyddet omfattar vissa rättigheter och möjligheter, t ex att barns utveckling av en kulturell identitet och användning av det egna minoritetsspråket ska främjas särskilt. Myndigheterna har även en informationsskyldighet och skyldighet att samråda.

1/7-2015 ändrades skollagen när det gäller möjlighet att få modersmålsstöd och modersmålsundervisning. Förr krävdes att barnet skulle ha vissa förkunskaper, att språket talades hemma. Detta är alltså borttaget. Varför? Jo, staten har tystat oss genom försvenskningsprocessen och flera av oss har tappat språket och kan därmed inte föra över det till barnen. Staten kan inte först förbjuda språket och sedan kräva att vi ska kunna det! Det är flera generationer som förlorat språket helt. Det finns heller inget krav på att det ska vara minst x antal barn på förskolan/skolan för att få modersmålsstöd/-undervisning. På förskolan handlar det inte om undervisning utan om stöd. Detta innebär att barnet inte ska tas ur gruppen för att sitta med modersmålslärare utan arbetet ska integreras med hela barngruppen. Tyvärr saknas riktlinjer om hur ofta ett barn har rätt att få modersmålsstöd inom förskolan. Det är inte heller tydligt vad gäller äldre barn, men där finns vissa rekommendationer.

För någon vecka sedan kom nyheten att regeringen inte kommer godkänna fler förvaltningskommuner eftersom det pågår ett arbete med lagen. Det är bra att lagen blir tydligare och skarpare, men att stoppa de åtta kommuner i landet som äskat om att bli förvaltningsområde är vansinne! Det finns ingen logik i detta. Aivan hullu homma. Det var som en person förra veckan sa: det är ju ingen som stoppar förstaklassare att gå till skolan för att ett arbete med skollagen pågår. Nästa vecka äger ett möte med ministern rum. Detta måste justeras. Pronto. För Norrbotten handlar det om Luleå kommun. Arbetet med att ansöka om att bli förvaltningskommun har pågått i flera år. Vad händer med det arbetet?

Ta ert ansvar svenska staten!

Länkar:

minoritet.se

Om lagen (Länsstyrelsen Stockholm)

Skolverkets folder  (om nationella minoriteter i förskola, förskoleklass och skola)

(I bilden ovan är inte den judiska flaggan med)

Oskriven historia skrivs av Otsuka - läs!

För nåt år sedan kom Otsukas roman Vi kom över havet på svenska, men det är faktiskt så att När kejsaren var gudomlig är hennes debutroman. Vi kom över havet utspelar sig på 1920-talet och handlar om japanska "postorderkvinnor" som kom till Amerika. När kejsaren var gudomlig utspelar sig 1942 och handlar om en japansk familj bestående av mamma, pappa, storasyster och lillebror. Familjen bor i Kalifornien och är en aktiv del av samhället med arbete, skola, vänner, grannar, trädgård. Över en natt förändras allt. Pappan blir bortförd enbart klädd i morgonrock och tofflor. På stan finns lappar uppsatta med information om att alla japaner måste resa bort. Mamma åker hem och packar. Hon vet inte vart de ska resa och inte hur länge de ska vara borta.

Så småningom stannar tåget i öknen i Utah och där tvingas familjen bo i en mörk barack vägg i vägg med andra japaner. De har hamnat i ett så kallat interneringsläger, d v s ett läger för politiska fångar. Mamman o barnen försöker leva så gott det går trots stängsel, regler och förnedringar. Varje vecka skriver pappan ett brev. Ofta är delar av breven utrivna = censurerade. 

Otsukas båda romaner är korta, koncentrerade och ett stycke mer eller mindre oskriven historia. Dessa "händelser" är inte direkt några som USA vill lyfta fram. I samband med Pearl Harbor blev japanerna i Amerika fiender, spioner och ett hot mot landet och fördes till läger av olika slag. När kejsaren var gudomlig har en linjär story, men berättandet är ändå av fragmentarisk karaktär. Inga onödiga ord, men ändå fokus på detaljer. Ett borttappat pärlörhänge, längtan efter plommon, slitna tofflor. I Vi kom över havet använder sig författaren av ett kollektivt berättande, medan debutromanen berättas genom en barnfamilj. Läsaren vill ha svar på frågor som; Ska familjen få återförenas? Hur länge ska de tvingas bo i lägret? Var är pappan egentligen?

Romanen får mig verkligen att fundera över hur snabbt vi kan dra alla över en kam. Hur brutala och råa vi människor kan vara. Hur rädsla kan driva oss till hemska handlingar.

Jag säger bara: läs Otsuka!

Tacksam att jag är född - Kiitollinen että mie olen syntynyt

Idag skulle min älskade mormor ha fyllt 105 år. Hon föddes 23 september 1910 på den svenska sidan av Torneälven. Mormor  drabbades av försvenskningsprocessen och fick inte tala finska i skolan. Mormor och hennes klasskamrater smög runt knuten för att i smyg få tala sitt eget språk. Kom läraren på eleverna fick de stryk. Så småningom gifte sig mormor med en man från den finska sidan av älven och de byggde gemensamt bo i Finland. Paret fick sex flickor mellan åren 1937 och 1951. Några av barnen föddes med andra ord under brinnande krig. Morfar blev inkallad i kriget och mormor och döttrarna fick fly, lähit evakkhoon, till Sverige. De bodde både i den svenska Tornedalen, där de såg husen brinna på finska sidan om älven, och i södra Sverige. Där fick mormor hjälpa till med att tolka från finska till svenska. Så gott hon kunde. Hade mormor inte kunnat fly till Sverige hade kanske inte jag eller mina kusiner funnits.

Mina tankar går till detta, när jag med brustet hjärta läser om demonstrationerna i Torneå där rop med budskap att stänga gränserna skallar. Hur kan minnet vara så kort? En av synpunkterna bland de finländare som vill stänga gränsen är att "vi tar emot barn och kvinnor, men männen ska väl vara kvar och strida för sitt land. Som våra män gjorde." Vilket land ska dessa män strida för? Deras hemland är slaget i spillror, grupper strider mot varandra och regeringen kan döda dig om du tar strid. Flyktvägen är mycket svår och livsfarlig. För flera familjer tar mannen risken att resa och hoppas att resten av familjen kan komma vid ett senare tillfälle och då välja en säkrare väg.

Varför reagerar en del av det finska folket på detta vis? Varför är rädslan så stor och för vad? Vad har hänt med solidariteten? Jag förstår inte. Vi är alla människor som bär på olika berättelser, olika ryggsäckar. Vi behöver varandra för att överleva. För att leva.

Låt oss aldrig ge vika för rasismen! Låt oss aldrig låta rasismen normaliseras!

Förlorade själar i krigets Somalia

Världen brinner, hus bombas och människor flyr, skadas och dör. Flyktingar kommer till Europa, Sverige och Norrbotten från kanske fram för allt Syrien, Irak, Afghanistan och Somalia.

I Sverige finns ca 60 000 somalier och fler kommer till Europa och Sverige eftersom inbördeskriget i landet pågått sedan slutet av 1980-talet. Jag måste erkänna att jag hade mycket bristande kunskap om situationen i Somalia när jag gick till biblioteket för att hitta en roman om flyktingars bakgrund. Nu har jag aningens mer kunskap om inbördeskriget efter att ha läst Förlorade själar av Nadifa Mohamed (svensk utgåva 2015). Men, än viktigare, jag har fått ta del av tre människors berättelser. Tre människor som inte "enbart" är flyktingar. Detta begrepp där vi lätt "klumpar ihop" hela grupper av människor.

I romanen får vi följa tre kvinnor i slutet av 1980-talet: unga soldaten Flisan, änkan Kawsar och nioåriga Deqo. Deras vägar korsas och skiljs åt för att mötas igen. Hur kan Flisan vara så brutal i sina fruktansvärda förhör? Vad krävs för att hon ska se människan? Hur orkar föräldralösa Deqo kämpa? Änkan Kawsar har begravt flera av sina egna barn i trädgården. Klaner krigar mot varandra och den som ena dagen har makten kan ha förlorat den dagen därpå. I landet råder kaos och kommunistisk diktatur.

Deqos berättelse är den som starkast griper tag i mig. Kanske är det för att hon endast är ett litet barn. Deqo bor egentligen i ett flyktingläger på landsbygden, men hon har tagit sig in till staden för att kanske hitta en annan framtid. Hon bor i en stor tunna i ett dike och för att försörja sig plockar hon några fallna mangon och ett par bananer som hon sedan hoppas på att få sälja på marknaden. Har hon tur får hon lov att plocka frukterna i någons trädgård, men ofta måste hon stjäla. Deqo är stolt över sin idé att sälja frukt. Får hon inget sålt, så kan hon äta frukterna och hålla hungern stången en dag.

Soldaten Flisan lever i en mycket tuff miljö bland alla manliga soldater och den trasiga relationen till pappan gör inte saken bättre. En fruktansvärd händelse får henne att glänta på den verklighet och det våld hon använt. Hur ska hon hantera det? Hur ska hon kunna leva med att hon dödat och torterat?

Kawsar hade en fin och kärleksfull relation till sin man och efter hans bortgång blir livet tufft. Hennes anhöriga och vänner flyr till Etiopien, men Kawsar blir kvar.

Romanen är gripande och tyvärr högst aktuell. Det är också relativt ovanligt att ett krig skildras via tre kvinnor. 

Författaren trasslar ibland in sig i omständiga beskrivningar när det gäller Flisans historia och romanen tappar fart. Det är inte heller lätt att följa alla händelser i attackerna, men egentligen spelar det ingen roll. Det är krig. Krig är obegripligt. Dessutom är det komplicerat även för personerna i boken. Vem kan en lita på?

Boken innehåller även vänskap, kärlek och framför allt en människas outgrundliga kamp för överlevnad och värdighet. Läs!

Gunnar Kieris roman Längtan hem

Gunnar Kieris senaste roman utkom redan 2013, men jag har inte hunnit läsa den förrän nu. Boken handlar om ett antal personer som berättar om sina liv sedan de flyttade från Tornedalen efter andra världskriget och in på 1950-talet. En del flyttade för gott, andra återkommer om somrarna. Några har flyttat tillbaka. De flesta flyttade från dalen p g a arbetsbrist och den enda hjälpen som fanns från arbetsmarknadsstyrelsen, AMS, (som i folkmun betydde Alla Måste Söderut) var en biljett söderut. Författaren har intervjuat personerna och sedan återger han deras berättelser i boken. Även författarens egen story med resan från dalen, utanförskapet, hemlängtan och återkomsten till länet skildras. Navet i romanen, i alla fall till en början, är Maria. En kvinna som bor på ett äldreboende och klipper sönder allt i trasor. Trasorna blir till minnesnystan. Flera av berättelserna och personerna har någon anknytning till Maria.

Romanen börjar bra med just Maria och hennes berättelse, men sedan tappar boken sitt driv. Författaren blandar in alldeles för många personer och deras storyn blir för detaljerade. Kanske är boken en blandning av reportage och roman? Jag hade föredragit att Kieri koncentrerat sig på några av personerna och fördjupat dessa. Boken känns också som ett slags avslut på Kieris författarskap (Gunnar Kieri är född 1928). Han vill få med sin egen berättelse och det är väl förståeligt. Kanske hade han kunnat fokusera enbart på sin egen berättelse?  Kieri skriver om sin väg till författarskapet, om mindervärdighetskänslorna i att prata på ett annat sätt än folk i södra Sverige, om försvenskningsprocessenom, fattigdom, hårt arbete, men också om kamratskap, värme och kärlek. Om längtan hem till dalen.

Kieri har ett sätt att beskriva dofter, miljöer och smaker som förflyttar mig till den beskrivna platsen. Inte minst rökbastun, rieskan och doften av nyslaget hö. Hur gummistövlarna sugs fast i hjortronmyren och hur läraren slår alla som talar finska. En berättelse som särskilt berör mig är barnen som tvingades bo i arbetsstugorna. Deras livsförhållanden var vidriga och auktoritärerna grymma. Även Marias smärtsamma relation till en av döttrarna och dottersonens saknad efter modern stannar kvar när boken är färdigläst.

Historien är viktig att berätta, men boken hade vunnit på en förtätning.