Svarta frysta potatisar i Nordkorea

Att läsa böcker om andra länder, kulturer, traditioner är ett fantastiskt sätt att se sig om i världen. Jag gillar att läsa utomeuropeiska böcker som omväxling. Tyvärr är det inte alltid lätt för denna typ av litteratur att göra sig hörd i mediabruset (utom amerikansk litteratur förstås). Senaste tiden har det kommit en del spännande sydkoreansk litteratur översatt till svenska. Ett exempel är Vegetarianen av Han Kang och för en tid sedan läste jag Ta hand om min mor av Kyung-Sook Shin. Den kom visserligen ut redan 2012. Återkommer till dessa romaner i andra blogginlägg.

I detta inlägg vill jag tipsa om en nordkoreansk bok, För att kunna leva - en nordkoreansk flickas resa till frihet (2015, Mussolini förlag) av den unga författaren Yeonmi Park. Boken är en självbiografi där läsaren får följa flickan från barndom till tonåren och flykten från Nordkorea via Kina och Mongoliet till Sydkorea. Hur folket i Nordkorea ens kan överleva är ett mysterium. Ett annat är hur ett land med så många miljoner invånare kan styras och tystas av en sådan järnhand och diktator på 2000-talet. Censuren är naturligtvis rigorös när det gäller allt. Folket marineras i propaganda och lögner samtidigt som hungersnöden är enorm. Ofta har Yeonmi och hennes familj endast frysta potatisar att äta. Rädslan för att bli avlyssnad och spionerad på finns hela tiden: "Fåglar och möss kan höra dig viska". Det är omöjligt att förstå att boken faktiskt utspelar sig på 1990-talet och in på 2000-talet! Jag får ofta en känsla av 1800-tal. Familjen, bestående av mamma, pappa, storasyster och lillasyster Yeonmi, splittras av olika anledningar och lyckas vid skilda tidpunkter fly till Kina. Familjen flyr för att överhuvudtaget överleva. Tyvärr blir tiden i Kina hemsk - de nordkoreanska kvinnorna utnyttjas och säljs. Trafficking är mer regel än undantag. Men det finns mat.

När Yeonmi äntligen når Sydkorea måste hon tillbringa månader i ett slags "hur-funkar-livet-utanför-Nordkorea-läger". Yeonmi har aldrig hört talas om t ex religion eller att sånger kan handla om annat än den stora ledaren. Så absurt.

Boken är overklig och gripande. Om och om igen måste jag stanna upp och försöka ta in vad Park skriver. Det är som en science fiction-värld.

Språket flyter på och miljöskildringarna är helt ok. Persongestaltningarna hade väl kunnat vara lite djupare, men boken är verkligen läsvärd.

Idag bor författaren i USA och jobbar med mänskliga rättigheter. Hon lever under ständiga hot.

Ett nationellt förlag för litteratur på våra nationella minoritetsspråk?

Behovet av litteratur på de nationella minoritetsspråken är stor. Därför är det extra roligt att Åsa Larssons deckare "Det blod som spillts" nu översatts till nordsamiska av Mikael Svonni. Boken ges ut på det relativt nystartade samiska bokförlaget Ravda, med säte i Kiruna. Jag hoppas innerligt att förlaget lyckas och får det stöd som det förtjänar. Det är tufft att överleva för vilket mindre förlag som helst i Sverige. Utmaningarna är naturligtvis än större för förlag som ger ut böcker på små språk. Det finns helt enkelt färre läsare.

2014 lades Podium förlag ned av ekonomiska skäl. Detta var mycket tråkigt eftersom förlaget gjorde ett viktigt arbete gällande litteratur på de nationella minoritetsspråken. Podium gav även ut klassiker (nytryck av utgångna verk) samt erbjöd utgivningstjänster riktade till Författarcentrums medlemmar. Podium fick stöd av Kulturrådet och flera utvecklingsmöjligheter fanns.

Ibland undrar jag om det inte vore klokt att ha ETT nationellt förlag som ger ut kvalitetslitteratur på dem nationella minoritetsspråken? Typ Podium, men mer renodlat. Nyskrivet, översättningar, klassiker, skönlitteratur, facklitteratur, poesi, dramatik, barn/unga/vuxna. Ett förlag som knyter till sig professioner inom förlagets alla områden: manusbearbetning, lektörsomdömen, korrekturläsning, formgivning, marknadsföring o s v. Och naturligtvis ett stall av författare och blivande författare. Förlaget skulle självklart ha samarbeten med andra länder för att nå en bredare målgrupp. På detta sätt skulle långsiktighet och kvalitet kunna säkras. För att ett sådant förlag ska överleva och inte sluta som Podium, måste staten ta sitt ansvar. Ett ekonomiskt LÅNGSIKTIGT stöd är nödvändigt. Har nu staten utsett fem nationella minoritetsspråk så får staten också ta ansvar för att vi ska kunna utveckla språken och kulturen. Nej, jag menar inte att staten ensam ska ta allt ansvar. Vi som tillhör de nationella minoriteterna har också ett ansvar, liksom kommuner och regioner. 

Skärp oss!

Talade med en person för någon vecka sedan och hen berättade om ett besök på en flyktinganläggning i Norrbotten. Maten till anläggningen hade rest långt och var kanske inte särskilt miljövänlig eller aptitlig. En av flyktingarna var kock, om jag inte minns fel hade hen till och med arbetat i storkök, men att få laga lite mat nu och då på anläggningen var inte möjligt p g a en rad regler som vi i Sverige satt upp. En annan berättade om hur vårt län behöver anlita läkare från andra län för att utföra vissa åtgärder eller så skickas patienterna långt hemifrån. Samtidigt finns det nyanlända läkare som går parallellt (i bästa fall) med landstingsläkare och skulle utan bekymmer kunna utföra vissa "rutinåtgärder" där språket inte är avgörande. Men regler sätter stopp. Under min föräldraledighet umgicks jag med en person som hade 4-5 års universitetsutbildning från ett annat land, men för att få "rätt svensk kompetens" skulle hen behöva plugga flera år på universitet i Sverige. Det är inte klokt!

Detta är slöseri med människovärde, kompetens och ja, pengar! Självklart är det viktigt att vi i vårt samhälle kan lita på att exempelvis kompetens- och informationsöverföring sker korrekt. Men processen till att få komma in på arbetsmarknaden måste göras kortare.

Listan på exempel där vi slänger dyrbarheter i sopkorgen kan göras lång.

Skärp oss!

Åsiktsbilan faller snabbt

Tänker på de flyktingfamiljer som förra veckan kom med buss till Junosuando i Pajala kommun. Familjerna gick inte ut ur bussen eftersom de tyckte det var kallt, mörkt och mitt ute i ingenstans. Busschauffören skjutsade familjerna tillbaka till Pajala busstation. Denna händelse har retat upp en rad människor. "Var tacksamma att ni får tak över huvudet. Här finns inte möjligheter att välja", ja, typ så. Vi ska nog tänka efter en gång extra innan vi låter åsiktsbilan falla. Tänk att ha rest i flera dagar/veckor över land och hav. Sedan en 25-timmars bussresa på det och bristfällig information om vad som händer nu och vart en är på väg. Hungriga, trötta, rädda, oroliga. Tänk att sedan hamna på en liten ort där absolut ingenting känns igen. Det kompakta mörkret och en glesbygd som många människor aldrig upplevt. Det inre mörkret som flera av flyktingarna säkert bär på, möts av ett kompakt yttre mörker. Hur ser det sociala livet ut? Vad finns det för mötesplatser? En politiker sa (i SR) ungefär att "människor har bott här i flera hundra år. Detta är ingen dålig plats!". Nej, Junosuando är absolut ingen dålig plats. Tvärtom. Dock är det en viss skillnad att vara född och uppvuxen i vår glesbygd jämfört med att som flykting landa i något helt annat än vad en är van vid.

Hur gick det då? Efter att ha fått i sig mat, vila och föra ett samtal valde flera av familjerna att åka tillbaka till Junosuando. Någon valde att resa till Stockholm.

Så låt oss tänka en extra vända innan vi dömer. Låt oss i stället tända ett ljus i mörkret, reflektera, bjuda in. Vi är alla människor!

Och jag, Azad, var inte längre ett barn

En del av de som flyr sina hemländer är från Irak. En del är kurder som inget egentligt hemland har utan folket är uppsplittrat på flera länder: Turkiet, Syrien, Iran och Irak. Det kurdiska folket har länge kämpat för sin rätt att existera och nå frihet.

Hiner Saleems självbiografiska bok Pappas gevär utkom för 10 år sedan och beskriver den kurdiska pojken Azad och hans familj på 1960-talet. Azads pappa är den kurdiske ledarens privata signalist och som sover med ett gevär under madrassen. Azad bröder är också engagerade i kurdernas kamp. Hoppet om att upprätta ett eget land är starkt.

Ingenstans är kurderna säkra, för infiltratörer finns överallt. Från den lilla irakiska byn Akre körs familjen bort och sakta men säkert bryts självkänslan ned och hoppet falnar. När familjen återvänder har andra tagit över huset och familjen är på flykt i sitt "eget land". Azad leker med sina vänner där våldet blir vardag. Troligen är det ett sätt att överleva. Skulle pojken stanna upp och reflektera över allt som sker skulle han förgås. Detta är också något som sker med den stolta pappan. Han smulas sönder av alla motgångar och nederlaget når sin kulmen 1968 då Saddam Hussein och Baathpartiet kommer till makten. Det är också då pojken Azad tvingas bli vuxen.

Som läsare kommer vi inte riktigt nära någon av karaktärerna, men kanske är detta så långt författaren mäktar beskriva det självupplevda. Boken utkom efter Saddam Husseins fall och författaren har ingen möjlighet att återvända till Irak. (Saleem bor i Paris.) Att delta på sin egen fars begravning hade varit förenat med livsfara. Språket och miljöskildringarna är ok, inte mer, men det som ger mig mest är helt enkelt en inblick i kurdernas historia. En inblick i deras kamp som fortfarande pågår. En kamp som västvärlden inte gör så mycket åt. Jag kan inte heller låta bli att undra över flickornas och kvinnornas roll i den kurdiska frihetskampen. Den boken är nog inte skriven än.

Bilderboken Stjärnfamiljer är viktig

Har precis läst bilderboken Stjärnfamiljer av Minna Paananen, illustratör Erika Dobbertin, tillsammans med min tvååriga dotter. Boken utkom för knappt ett år sedan. En toppenbra bok som på rim berättar om olika familjer: homosexuella, ensamstående, fosterfamilj, par utan barn, storfamiljer, adoptivfamiljer och så vidare. Stjärnfamiljer är en nödvändig bok. Samtidigt känns det som att vi har en bra bit kvar till ett jämlikt, respektfullt och mångkluderande samhälle. Det borde inte behövas en särskild bok med stjärnfamiljer, utan olika typer av familjer borde vara representerade och integrerade i den "ordinarie" barnlitteraturen. Paananens bok har getts ut av Betapedagogförlaget och boken är just precis det, en pedagogisk bok med förslag på diskussionspunkter längst bak.

Det kan inte nog ofta påpekas hur viktigt det är att i tidig ålder jobba med mångfald. Dottern studerade mycket noggrannt bilden med två pappor och ett barn. Däremot stannade hon inte vid bilden med två mammor och barn. Vad kan det bero på? En enkel analys är att det inte finns några manliga förskollärare på hennes förskola. Två kvinnor med barn ser hon ju hela tiden på förskolan. För dottern är kvinna och mamma samma sak, liksom pappa och man. Vilka markörer dottern använder för att kategorisera kön har jag inte kommit underfund med. Men det sker i oerhört tidig ålder! För några månader sedan träffade jag en förskollärare (inte på dotterns fsk) som sa att det ju inte behövs arbetas med genusfrågor då barnen är så små. "De förstår ju inte sånt ännu". Då fick jag tala med STORA bokstäver! Redan på rutinultraljudet fick vi höra att vi troligen väntade en flicka,  men att vi ändå borde vänta med att måla rummet rosa. Han kunde ju ha fel. När dottern föddes fick vi hennes vikt och längd uppskrivet på rosa lappar, medan de som fick en pojke fick ljusblåa lappar. Och sedan fortsätter det bara. Jag har med andra ord ofta talat med STORA BOKSTÄVER. Men det är arbetsamt.

Min uppmaning: inled arbetet med genusfrågor så fort som möjligt, visa på mångfalden i samhället, tänk på avståndet mellan fakta och fördom. Ett steg kan vara att läsa Paananens Stjärnfamiljer.

Varför är det så svårt? Miksi se oon niin hankalaa?

Vi vill att vår dotter E blir flerspråkig. I första hand svenska och meänkieli, men gärna fler språk så småningom. Vi hade bestämt oss att naturligtvis tala meänkieli med henne i vardagen. Detta gör både pappan och jag, men i mycket mindre omfattning än vi önskar. Jag tycker det är jobbigt att vi inte lyckas. Hur svårt kan det vara? Mycket svårare än jag någonsin trott!

Min mamma har alltid talat meänkieli  (finska som man sa på den tiden) med mig och pappa svenska. Dotterns pappa har enbart talat meänkieli i sitt barndomshem. Förutsättningarna borde alltså vara de bästa. Min analys är att vi inte är vana att tala meänkieli med barn. Detta bekräftas av andra meänkielitalande med småbarn. En annan viktig påverkansfaktor är att vi inte omges av språket i vardagen. Tänker mig att det kanske är aningens lättare att tala meänkieli med barn om en t ex bor i Pajala eller Övertorneå där språket "hörs och talas på byn". Språket förekommer dessutom väldigt begränsat i media och antalet barnböcker är inte heller stor. Vi försöker nyttja ur.se och hoppas på spännande appar i närliggande framtid.

Vi har valt att inte ha dåligt samvete över detta, utan vara glada över alla de ord, fraser, meningar på meänkieli som dottern "får" dagligen. Min mamma talar enbart meänkieli med E. Vi har tur med att ha grannar som talar meänkieli och vi har bett grannarna att enbart tala meänkieli med dottern. En av förskollärarna talar meänkieli (hen är relativt osäker) med E och en gång i veckan kommer en modersmålslärare. Vårt "fall" visar tydligt hur viktigt det är med insatser från flera håll för att lyckas med revitaliseringen.

Lyssna gärna på detta inslag i SR där Bengt Pohjanen berättar hur han nu ger språket till barnbarnet Klicka här

Bild: Barbro Lindgrens bok Max balja som Daniel Särkijärvi översatt.