Sverigefinsk skönlitteratur är viktig

Idag firas sverigefinnarnas dag för sjätte gången och sedan 2014 finns en egen officiell flagga, ritad av Andreas Jonasson. Carl-Axel Gottlund, en finsk folklivsforskare och kulturpolitiker, grundade den första finska föreningen i Sverige 1830. Han föddes 24/2 och därav firas sverigefinnarnas dag just idag. Det finns drygt 700 000 personer i Sverige med finsk påbrå. Då räknas de som kom hit från Finland, många under 1960-talet, deras barn och barnbarn, det vill säga tre generationer.

Ibland hör jag kommentarer som "varför behövs 'särskild' sverigefinsk litteratur när det finns tillgång till finsk litteratur direkt från Finland? Eller låna en finsk roman översatt till svenska om du nu inte förstår finska!" Vid en första anblick kan det ju tyckas så, men det är självklart inte så enkelt och flera faktorer spelar in. Sverigefinsk litteratur är skriven av just sverigefinnarna med deras erfarenheter av att ha rötter/påbrå i/från ett annat land. Detta påverkar förstås både innehållet och språket. Hur känns det att komma till ett annat land och inte kunna språket? Hur är det att kanske ha en stor del av familjen/släkten i ett annat land? Hur är det att ha föräldrar/mor- farföräldrar som är födda i Finland och kanske fortfarande inte behärskar svenska? Varför är det en statusskillnad mellan Sverige och Finland och därmed svenska och finska? Eller är det så fortfarande? Känner sverigefinnarna sig svenska eller finska? Både och? Ingetdera? Kan generationerna prata med varandra eller har finskan försvunnit/försvagats? Dessutom är det så att en del sverigefinnar i första hand skriver på svenska. Några exempel är Susanna Alakoski, Eija Hetekivi Olsson och Solja Krapu. Läs gärna!

Slutsats: ja, sverigefinsk litteratur är nödvändig. Inte bara för sverigefinnar utan även för majoritetsbefolkningen. Litteraturen och övrig sverigefinsk kultur bidrar till kunskap, mångfald och nya konstnärliga upplevelser.

Vegetarianen - en extraordinär läsupplevelse

Vegetarianen av den sydkoreanska författaren Han Kang utkom på svenska 2016 och vann samma år Man Booker-priset (brittiskt litterärt pris som årligen tilldelas den författare från Brittiska Samväldet eller Irland som på engelska utgivit den enligt juryn bästa romanen).

Boken, som utspelar sig i nutid, handlar om den tystlåtna kvinnan Yeong-hye. En natt drömmer hon våldsamma, blodiga drömmar och tänker att om hon blir vegetarian så kommer drömmarna att upphöra. Yeong-hyes beslut att utesluta kött tas inte emot med blida ögon av varken hennes man, föräldrar eller syskon med respektive. Yeong-hye magrar avsevärt och frustrationen i familjen växer. Vid ett tillfälle tvingar hennes far dottern att öppna munnen och denna händelse gör att berättelsen tar ännu mera skruv. Yeong-hye hamnar på en psykiatrisk klinik, hennes man tar ut skilsmässa och föräldrarna kan inte hantera situationen. Hon blir dock friskare och utskriven. Här kliver hennes svåger, som är videokonstnär, in i handlingen på ett vackert och brutalt sätt. Han målar Yeong-hyes kropp full med blommor i ett slags konstprojekt som urartar. Yeong-hye slutar att äta helt. Hon vill leva av fotosyntesen och smälta samman med växtligheten. Den enda som besöker Yeong-hye på den psykiatriska kliniken, där hon åter hamnar, är systern In-hye. Dock börjar även In-hye drömma absurda och våldsamma drömmar.

Romanen är en mycket säregen läsupplevelse. Den saken är helt klar. Historien är vacker, våldsam och absurd. En slags litterär Salvador Dalí där det surrealistiska vävs samman med ett enkelt och vackert språk. Det patriarkala systemet bildar en fond till romanen och det enda huvudpersonen styr över är sin egen kropp. Den har hon makt över.

Jag kommer minnas Vegetarianen under lång tid. Allra mest dess asketism och dess färger.

Svarta frysta potatisar i Nordkorea

Att läsa böcker om andra länder, kulturer, traditioner är ett fantastiskt sätt att se sig om i världen. Jag gillar att läsa utomeuropeiska böcker som omväxling. Tyvärr är det inte alltid lätt för denna typ av litteratur att göra sig hörd i mediabruset (utom amerikansk litteratur förstås). Senaste tiden har det kommit en del spännande sydkoreansk litteratur översatt till svenska. Ett exempel är Vegetarianen av Han Kang och för en tid sedan läste jag Ta hand om min mor av Kyung-Sook Shin. Den kom visserligen ut redan 2012. Återkommer till dessa romaner i andra blogginlägg.

I detta inlägg vill jag tipsa om en nordkoreansk bok, För att kunna leva - en nordkoreansk flickas resa till frihet (2015, Mussolini förlag) av den unga författaren Yeonmi Park. Boken är en självbiografi där läsaren får följa flickan från barndom till tonåren och flykten från Nordkorea via Kina och Mongoliet till Sydkorea. Hur folket i Nordkorea ens kan överleva är ett mysterium. Ett annat är hur ett land med så många miljoner invånare kan styras och tystas av en sådan järnhand och diktator på 2000-talet. Censuren är naturligtvis rigorös när det gäller allt. Folket marineras i propaganda och lögner samtidigt som hungersnöden är enorm. Ofta har Yeonmi och hennes familj endast frysta potatisar att äta. Rädslan för att bli avlyssnad och spionerad på finns hela tiden: "Fåglar och möss kan höra dig viska". Det är omöjligt att förstå att boken faktiskt utspelar sig på 1990-talet och in på 2000-talet! Jag får ofta en känsla av 1800-tal. Familjen, bestående av mamma, pappa, storasyster och lillasyster Yeonmi, splittras av olika anledningar och lyckas vid skilda tidpunkter fly till Kina. Familjen flyr för att överhuvudtaget överleva. Tyvärr blir tiden i Kina hemsk - de nordkoreanska kvinnorna utnyttjas och säljs. Trafficking är mer regel än undantag. Men det finns mat.

När Yeonmi äntligen når Sydkorea måste hon tillbringa månader i ett slags "hur-funkar-livet-utanför-Nordkorea-läger". Yeonmi har aldrig hört talas om t ex religion eller att sånger kan handla om annat än den stora ledaren. Så absurt.

Boken är overklig och gripande. Om och om igen måste jag stanna upp och försöka ta in vad Park skriver. Det är som en science fiction-värld.

Språket flyter på och miljöskildringarna är helt ok. Persongestaltningarna hade väl kunnat vara lite djupare, men boken är verkligen läsvärd.

Idag bor författaren i USA och jobbar med mänskliga rättigheter. Hon lever under ständiga hot.

Ett nationellt förlag för litteratur på våra nationella minoritetsspråk?

Behovet av litteratur på de nationella minoritetsspråken är stor. Därför är det extra roligt att Åsa Larssons deckare "Det blod som spillts" nu översatts till nordsamiska av Mikael Svonni. Boken ges ut på det relativt nystartade samiska bokförlaget Ravda, med säte i Kiruna. Jag hoppas innerligt att förlaget lyckas och får det stöd som det förtjänar. Det är tufft att överleva för vilket mindre förlag som helst i Sverige. Utmaningarna är naturligtvis än större för förlag som ger ut böcker på små språk. Det finns helt enkelt färre läsare.

2014 lades Podium förlag ned av ekonomiska skäl. Detta var mycket tråkigt eftersom förlaget gjorde ett viktigt arbete gällande litteratur på de nationella minoritetsspråken. Podium gav även ut klassiker (nytryck av utgångna verk) samt erbjöd utgivningstjänster riktade till Författarcentrums medlemmar. Podium fick stöd av Kulturrådet och flera utvecklingsmöjligheter fanns.

Ibland undrar jag om det inte vore klokt att ha ETT nationellt förlag som ger ut kvalitetslitteratur på dem nationella minoritetsspråken? Typ Podium, men mer renodlat. Nyskrivet, översättningar, klassiker, skönlitteratur, facklitteratur, poesi, dramatik, barn/unga/vuxna. Ett förlag som knyter till sig professioner inom förlagets alla områden: manusbearbetning, lektörsomdömen, korrekturläsning, formgivning, marknadsföring o s v. Och naturligtvis ett stall av författare och blivande författare. Förlaget skulle självklart ha samarbeten med andra länder för att nå en bredare målgrupp. På detta sätt skulle långsiktighet och kvalitet kunna säkras. För att ett sådant förlag ska överleva och inte sluta som Podium, måste staten ta sitt ansvar. Ett ekonomiskt LÅNGSIKTIGT stöd är nödvändigt. Har nu staten utsett fem nationella minoritetsspråk så får staten också ta ansvar för att vi ska kunna utveckla språken och kulturen. Nej, jag menar inte att staten ensam ska ta allt ansvar. Vi som tillhör de nationella minoriteterna har också ett ansvar, liksom kommuner och regioner. 

Skärp oss!

Talade med en person för någon vecka sedan och hen berättade om ett besök på en flyktinganläggning i Norrbotten. Maten till anläggningen hade rest långt och var kanske inte särskilt miljövänlig eller aptitlig. En av flyktingarna var kock, om jag inte minns fel hade hen till och med arbetat i storkök, men att få laga lite mat nu och då på anläggningen var inte möjligt p g a en rad regler som vi i Sverige satt upp. En annan berättade om hur vårt län behöver anlita läkare från andra län för att utföra vissa åtgärder eller så skickas patienterna långt hemifrån. Samtidigt finns det nyanlända läkare som går parallellt (i bästa fall) med landstingsläkare och skulle utan bekymmer kunna utföra vissa "rutinåtgärder" där språket inte är avgörande. Men regler sätter stopp. Under min föräldraledighet umgicks jag med en person som hade 4-5 års universitetsutbildning från ett annat land, men för att få "rätt svensk kompetens" skulle hen behöva plugga flera år på universitet i Sverige. Det är inte klokt!

Detta är slöseri med människovärde, kompetens och ja, pengar! Självklart är det viktigt att vi i vårt samhälle kan lita på att exempelvis kompetens- och informationsöverföring sker korrekt. Men processen till att få komma in på arbetsmarknaden måste göras kortare.

Listan på exempel där vi slänger dyrbarheter i sopkorgen kan göras lång.

Skärp oss!

Åsiktsbilan faller snabbt

Tänker på de flyktingfamiljer som förra veckan kom med buss till Junosuando i Pajala kommun. Familjerna gick inte ut ur bussen eftersom de tyckte det var kallt, mörkt och mitt ute i ingenstans. Busschauffören skjutsade familjerna tillbaka till Pajala busstation. Denna händelse har retat upp en rad människor. "Var tacksamma att ni får tak över huvudet. Här finns inte möjligheter att välja", ja, typ så. Vi ska nog tänka efter en gång extra innan vi låter åsiktsbilan falla. Tänk att ha rest i flera dagar/veckor över land och hav. Sedan en 25-timmars bussresa på det och bristfällig information om vad som händer nu och vart en är på väg. Hungriga, trötta, rädda, oroliga. Tänk att sedan hamna på en liten ort där absolut ingenting känns igen. Det kompakta mörkret och en glesbygd som många människor aldrig upplevt. Det inre mörkret som flera av flyktingarna säkert bär på, möts av ett kompakt yttre mörker. Hur ser det sociala livet ut? Vad finns det för mötesplatser? En politiker sa (i SR) ungefär att "människor har bott här i flera hundra år. Detta är ingen dålig plats!". Nej, Junosuando är absolut ingen dålig plats. Tvärtom. Dock är det en viss skillnad att vara född och uppvuxen i vår glesbygd jämfört med att som flykting landa i något helt annat än vad en är van vid.

Hur gick det då? Efter att ha fått i sig mat, vila och föra ett samtal valde flera av familjerna att åka tillbaka till Junosuando. Någon valde att resa till Stockholm.

Så låt oss tänka en extra vända innan vi dömer. Låt oss i stället tända ett ljus i mörkret, reflektera, bjuda in. Vi är alla människor!

Och jag, Azad, var inte längre ett barn

En del av de som flyr sina hemländer är från Irak. En del är kurder som inget egentligt hemland har utan folket är uppsplittrat på flera länder: Turkiet, Syrien, Iran och Irak. Det kurdiska folket har länge kämpat för sin rätt att existera och nå frihet.

Hiner Saleems självbiografiska bok Pappas gevär utkom för 10 år sedan och beskriver den kurdiska pojken Azad och hans familj på 1960-talet. Azads pappa är den kurdiske ledarens privata signalist och som sover med ett gevär under madrassen. Azad bröder är också engagerade i kurdernas kamp. Hoppet om att upprätta ett eget land är starkt.

Ingenstans är kurderna säkra, för infiltratörer finns överallt. Från den lilla irakiska byn Akre körs familjen bort och sakta men säkert bryts självkänslan ned och hoppet falnar. När familjen återvänder har andra tagit över huset och familjen är på flykt i sitt "eget land". Azad leker med sina vänner där våldet blir vardag. Troligen är det ett sätt att överleva. Skulle pojken stanna upp och reflektera över allt som sker skulle han förgås. Detta är också något som sker med den stolta pappan. Han smulas sönder av alla motgångar och nederlaget når sin kulmen 1968 då Saddam Hussein och Baathpartiet kommer till makten. Det är också då pojken Azad tvingas bli vuxen.

Som läsare kommer vi inte riktigt nära någon av karaktärerna, men kanske är detta så långt författaren mäktar beskriva det självupplevda. Boken utkom efter Saddam Husseins fall och författaren har ingen möjlighet att återvända till Irak. (Saleem bor i Paris.) Att delta på sin egen fars begravning hade varit förenat med livsfara. Språket och miljöskildringarna är ok, inte mer, men det som ger mig mest är helt enkelt en inblick i kurdernas historia. En inblick i deras kamp som fortfarande pågår. En kamp som västvärlden inte gör så mycket åt. Jag kan inte heller låta bli att undra över flickornas och kvinnornas roll i den kurdiska frihetskampen. Den boken är nog inte skriven än.