Telefooni pirisi ja syän lämpisi/Telefonen ringde och hjärtat blev varmt

Tänhään telefooni pirisi klo 10.28.
-Hei, tämä oon R (meän kolmevuotihaan meänkielen "tukihenkilö" esikoulussa/taakiksessa). Mie olen kohanu teän kläpin E:n tänhään ja se oon nyt alkanu vastaahmaan meänkieleksi. Ja antaa jopa käskyjä ja praatii paljon. Se oon niin hauskaa! Pääsiäsen jälkkheen E:la oon niinku irronu meänkieli. Kyllä siitä tullee kakskielinen. Mie halusin vain soittaa ja kertoa.

Minun syän ja sielu täytty lämmölä. Miten hyvä asia! R oon kohanu meän kläpin tunnin (aivan liian vähä aikaa jonka yhteiskunta antaa) kerran viikossa. Se oon ottanu aikaa että E oon alkanu käytthään meänkieltä enämpi viehraitten ihmisitten kans. Kotona se praatii paljon ja tietenki mummun kans joka vain puhhuu meänkieltä E:n kans. Joka tiima ja joka puhelu mummun kans oon elintärkeä kielikylpy. Kotona me freistaama praatia, mutta useasti se kuitenki kääntyy ruottin kiehleen. Met olema kyllä kunnola alkanheet puhuhmaan meänkieltä enämpi ja enämpi ja se oon tosihaan antanu tulosta.

Se oon niin tärkeää, niinko mie olen ennenki kirjottanu, että koko yhteiskunta tukkee tässä asiassa: vanhemat, isovanhemat, krannit, esikoulu/taakis, koulu. Mie toivon että met saisima meänkielisen avteelninkin esikouhluihiin/taakikshiin. Se olis niin hyvä ja tärkeä askel. Ko lukkee neuvoja miten auttaa kläppiä kaks-/monikielisyytheen niin useasti seisoo että lukekaa kläpile ja käykää eri kyltyyritapahtumissa. Mie olen sammaa mieltä - muttako puute justhiinsa esimerkiksi kirjoista ja teatterista meänkielelä oon niin suuri!

Vanhemmat ihmiset automaatisesti puhhuu E:le ruottia ko net ei ole tottunheet puhuhmaan meänkieltä kläpile. Mie saan monta kertaa sanoa että puhukaa mielummin meänkieltä. Aviisissa joku päivä sitten luki ko vanhukset vanhuuskoissa Matarengissa ei ymmärtänheet miksi kläpit, jokka piti laulaa sielä, lauloit meänkieleksi ja suomeksi. Net halusit että kläpit olis käyttänheet ruottia. Niin syväle ruottalaisuusprosessi oon juurtunut. Tämä vaati että tehemä työtä yhessä niin että meänkieli selviää ja kehittyy!

Sammanfattning på svenska: Vår treåriga barns "språkstöd" i meänkieli ringde och sa att E börjat svara på meänkieli och pratar långa meningar. Det är ett genombrott! E talar meänkieli hemma, men det har tagit tid för hen att börja tala med mer främmande personer. På hemmaplan anstränger vi oss mycket för att använda meänkieli. Mormor talar enbart meänkieli med E och det är avgörande språkbad. Viktigt att hela samhället tar sitt ansvar och det vore mycket önskvärt med en meänkieliavdelning på förskolan, fler kulturupplevelser, att äldre talar meänkieli med barnen. Försvenskningsprocessen sitter djupt och vi måste jobba gemensamt för att överföra och utveckla språket.

12 saker föräldrar till tvåspråkiga barn bör veta

(Kuva/bild: sr.se)

Ljuset bakom ögonen av Tommi Kinnunen

Författaren Tommi Kinnunen är från Kuusamo i nordöstra Finland, numera bosatt i Åbo, och debuterade med den starka romanen Där vägarna möts 2015 (2016 på svenska). Debuten är en släktkrönika där huvudpersonen, barnmorskan Marja, flyttar till norra Finland i början av 1900-talet med sin utomäktenskapliga dotter Lahja. Läsaren för följa Marja, Lahja, Lahjas man Onni och även bekanta sig lite med deras barn Anna, Helena och Johannes. Karaktärerna möter svårigheter i form av dåtidens syn på ensamstående, homosexuella och personer med funktionsvariation. Marjas barnbarn Helena är blind. Allt detta med krigen som fond. Jag gillade verkligen boken och rekommenderar den varmt. Det enda som kändes tråkigt var brister i översättningen. Inte minst gäller det namnen som förlorar sin betydelse; Lahja betyder gåva och Onni lycka. Lite sånt förekommer även i den andra boken. Att översätta är att tolka och det är förstås så att berättelsen ofta förlorar en del vid översättning.

Ljuset bakom ögonen utkom 2016 på finska (februari 2017 på svenska) och är en fristående fortsättning på Där vägarna möts. Här är huvudpersonerna Helena, som som nioåring skickas till en skola för synskadade i Helsingfors, och Helenas brorsson Tuomas. Tuomas flyttar till Helsinfors som vuxen och söker sig till faster Helena. Vi får även möta personer från den första romanen och läsa om händelser, som förekom i debutboken, ur Helenas perspektiv. Detta gör att det är en fördel att ha läst del ett först. Tiden i boken är 1950-tal till 2000-tal.

Jag tyckte om del två också. Kanske är ett skäl att boken, i allafall delvis, rör sig i bekanta miljöer med snö, bitande kyla, kaffeost, laestadianism, jordfästningar där den avlidne tas hem innan begravningsgudstjänsten och "tvånget" att flytta söderut för att skaffa sig utbildning eller leva normbrytande. "Bak i klassen, med ryggarna vända mot teverutan, sitter sex elever. De kommer från laestadianska hem och deras föräldrar anser att teve är synd. Därför tittar de i böcker med bilder på ekorrar medan de andra ser programmet." Eller varför inte "Tuomas ska dela bänk med Ilkka. Han var sjuk förra veckan och kräktes mitt under en lektion på bänklocket [...]. Tydligen hade han fått hjortron till frukost." Jo, det är igenkänning. Kanske inte just uppkräkta hjortron, men hjortron.

Det är gripande och fascinerande att följa Helena och hennes halsbrytande resa i livet. Allt från att klättra upp på tak och korsa trafikerade vägar i Helsingfors till livet med maken Kari. Författaren lyckas beskriva livet ur den blinda Helenas perspektiv på ett bra sätt.

Tuomas är homosexuell och balanserar mellan att uppfylla familjens förväntningar och sina egna önskningar. I Finland blev homosexualitet avkriminaliserat år 1971 och slutade anses vara en sjukdom år 1981. Först 1/3-2017 blev det lagligt för samkönade par att gifta sig (Sverige 2009). Det kan vara en av orsakerna till att Kinnunen väljer att berätta om ännu en homosexuell man. Förbättringar sker, om än långsamt och Tuomas har det "lättare" än den homosexuelle mannen ett par generationer tidigare.

Ljuset bakom ögonen har inte lika starka karaktäter som i den första romanen. Inte heller är berättelsen lika distinkt, utan jag upplever boken stundom lite rörig. Men ändå mycket mycket läsvärd!

Övrigt: Där vägarna möts (Neljäntienristeys) uruppfördes som opera i Uleåborg i januari 2017 som en del i 100-årsfirandet av Finland.

Hemligheter på Zanzibar

Den sista gåvan av Abdulrazak Gurnah är författarens åttonde bok och den andra på svenska; Paradiset utkom 2012 och Den sista gåvan 2014. Gurnah bor i England och har rötter i Tanzania.

Romanen handlar om en familj i ett nutida England där sextiotreårige pappan Abbas står i centrum. Han är gift med den sjutton år yngre Maryam och tillsammans har de barnen (H)Anna och Jamal. Abbas har inte berättat något om sin bakgrund och sina rötter i Zanzibar, Tanzania. Frågar barnen honom om hans bakgrund är svaret alltid att han är en "apa från Afrika." Maryam å sin sida vet inte så mycket om vem hon är eftersom hon är ett hittebarn som flyttat runt  innan hon hamnade hos adoptivföräldrar i nioårsåldern. En dag drabbas Abbas av diabetes och senare flera strokes. Ska han berätta om sin bakgrund finns ingen tid att spilla och Maryam ställer fram en inspelare. Det är absolut inte möjligt för Abbas att berätta live efter fyrtio år av tigande. Tröskeln är för hög. Läsaren förstår snabbt att här finns hemligheter av stor betydelse och det
blir drivet i romanen. Vad är det som är så hemskt i hans förflutna? Varför reste han från Zanzibar och bröt all kontakt med sin familj?

Romanen är en välskriven berättelse där skuld, flykt och exil är bärande teman liksom hur det är att leva som främling i eget land. Abbas reste från Zanzibar med ett engelskt fartyg och levde som flackande sjöman i femton år. Kolonialismen och förtrycket följer Abbas hela livet: "Jag vet inte hur världen hade lärt mig att frukta dem så, men jag vet att jag fortfarande inte har lyckats göra mig kvitt det, inte ens nu. Jag måste vara bestämd mot mig själv för att inte gå ur vägen, inte vara undfallen [...]."

Jag saknar djup i gestaltningen och hade velat läsa mycket mer om Abbas och hans bakgrund. Abbas' historia blir en av flera historier i boken. Det är minst lika mycket fokus på barnens relationer och karriärer. I sig intressant, men Gurnah skulle ha riktat strålkastarljuset mer mot Abbas och Zanzibar

Böcker i påskäggen

Snart är påsken här med uteaktiviteter, godis, familj, vänner och kanske tid för eftertanke och reflektion. Vi är många som gömmer fyllda påskägg till barnen och jag vill tipsa om att fylla ägget med böcker. Nej, jag menar inte att ni helt ska skippa godiset, men ta er tid att läsa med/för ert barn eller varför inte införa en tradition med högläsning för hela familjen, oavsett ålder?

Litteratur är ett av de få konstområden som är helt kostnadsfri. Det går utmärkt att låna böcker på biblioteket och lägga i äggen. Jag lånade 24 böcker till barnens julkalender och så läste vi på kvällarna. Toppen! Förutom pappersböcker finns förstås e-böcker och ljudböcker.

Ett förlag som arbetar med att mångfaldiga barn- och ungdomslitteraturen i Sverige är OLIKA förlag - ut med stereotyper- in med möjligheter! Här finns böcker som bland annat tar upp olika sätt att bilda familj, mångfalden av familjer, genus, olika etniska bakgrunder. Ämnena behandlas utan att böckerna blir undervisande eller proppade med moralkakor. Självklart är böckerna utmärkta ingångar till samtal och handledningar finns att beställa. Eller så får läsningen vara en helt egen konstupplevelse. Mitt treåriga barn och jag har precis läst Orättvist (2012) med text av Åsa Mendel-Hartvig och illustrationer av Caroline Röstlund. Boken är lämplig för 3-6-åringar och handlar om Storskrot och Lillskrot som bor med mamma och pappa. Storskrot tycker det är så väldigt orättvist att Lillskrot får slänga kläder på golvet medan Storskrot måste plocka upp och hänga på krokar. Lillskrot får kleta med maten, men Storskrot måste använda gaffel. Storskrot måste gå till förskolan medan Lillskrot får åka vagn. Å andra sidan så får Storskrot mysa i soffan medan Lillskrot måste sova. Storskrot får dessutom cykla och klippa med sax. Syskonen är adopterade vilket framkommer genom illustrationerna men är inte nåt som nämns. Skönt! Barnen är barn och inte kategoriserade i kön. Också skönt. Vi har läst boken flera gånger. Igenkänningsfaktorn är hög och bilderna roliga. Låt barnen få mysa med dig i påsk i sällskap av en bok eller två. Glad påsk! Hyvvää pääsiäistä!

Yaa Gyasis starka debut om slaveriet

Yaa Gyasis debutroman Vända hem (utgiven 2017 på svenska, 2016 på engelska) är en stark skildring av slaveriet och dess påverkan på människor från 1700-talet fram till 2000-talet. Boken inleds med att två halvsystrar, Effia och Esi, växer upp i Ghana helt ovetande om varandra. Sedan får vi följa halvsystrarnas ättlingar i sju generationer med var sitt kapitel i boken. Effia blir bortgift med en engelsk guvernör som arbetar med slavhandeln medan Esi säljs som slav och hålls fången i samma fästning där Effia bor. Bara golvet skiljer systrarna åt. Esi fraktas sedan till Amerika med andra slavar under omänskliga förhållanden. I Ghana är det inte enbart vita som handlar med slavar utan även lokalbefolkningen med dem olika folkslagen är involverade. Här finns pengar att tjäna och makt att få. Esis släktingars berättelser utspelar sig i Amerika och Effias mestadels i Ghana.

Författaren har gjort noggrann research och varje kapitel är väl genomarbetad och gripande, om än på olika vis. Yaa Gyasi vet, tyvärr, vad hon talar om. Slaveriet har påverkat så många trots att slaveriet avskaffades för flera hundra år sedan och Gyasi ger verkligen en inblick i detta. Vi får följa med till bomullsplantagen i amerikanska Södern, kolgruvan i Birmingham, jazzbarer i Harlem, demonstrationer, aktivistgrupper och universitet. I Ghana får vi följa människorna under krig, hungersnöd och människohandel. Det är inte enbart i Amerika som slavarna mister sin frihet utan även i Ghana skuggar slaveriet människornas liv.  Vissa kapitel är mer berörande än andra och jag grips särskilt av några inledande avsnitt där människor bokatavligt talat brännmärker sig själva för att inte vara lika attraktiva för slavhandlare. Ett annat är berättelsen om Kojo Freeman och hans gravida fru Anna Foster, som plötsligt försvinner. Hon föder en son, H, och hans liv i kolgruvan skildras starkt. Den Galna kvinnan som bor i Ghana och hör förfädernas röster i havet drabbar mig också.

Språket är bra och glimrar till lite extra nu och då. Flera gånger får jag stanna till och låta ett ordspråk eller uttryck sjunka in, tänka efter, begrunda. Tyvärr blir berättartekniken, där varje person får ett kapitel, lite tjatig. Jag hade gärna överraskats! Ibland blir författaren lite undervisande, men samtidigt är det kanske det som många av oss faktiskt behöver. Jag menar, vems historia är det vi läst i skolan? Inte är det slavarnas eller ghananernas i alla fall.  Mitt bestående minne av romanen är hur slaveriet, rasismen och segregationen påverkat och tyvärr fortfarande påverkar så många människor i vår värld. Och jag förstår också att jag aldrig någonsin kan förstå det fullt ut. Men jag är skyldig att försöka. 

Tanzaniskt boktips

Det är ingen lätt match att hitta afrikansk litteratur översatt till svenska och än mindre av en kvinnlig författare som fortfarande bor kvar i födelselandet. Jag tycker det är spännande att läsa böcker som är skrivna med ett "inifrånperspektiv". Sedan finns förstås skäl till varför det inte alltid är möjligt. De flesta författare som når oss i väst bor helt eller delvis utanför Afrika och skriver på engelska, franska, portugisiska eller spanska, det vill säga på kolonialspråken. Några exempel är Chimamanda Ngozi Adichie (bl a En halv gul sol, Amerikanah), Taiye Selasi (Komma och gå), Yaa Gyasi (Vända hem) och Sefi Atta (Allt gott ska komma dig till del). Flera av författarna som når oss har sina rötter i Nigeria eller Ghana. Det finns inget dåligt i att skriva på ett kolonialspråk om författaren själv väljer det av konstnärliga skäl och självklart finns författare som har t ex engelska som modersmål.

I en stor del av Afrika bygger berättartraditioner på det muntliga berättandet och det kan finnas ett avstånd till att skriva ned sin historia. Afrika är en världsdel och inte ett enda Iand, så skillnaderna är stora. I Tanzania finns 120 etniska grupper med nästan lika många språk, även om många förstår varandra sinsemellan (enligt förläggaren Walter Bgoya som skriver om tanzanisk litteratur). Nästan samtliga dessa språk har sitt ursprung i bantuspråket. Bruket av det lokala språket har fått stå tillbaka till förmån för swahilin för att främja "nationalitet". Så gapet mellan det egna språket och ett kolonialspråk kan vara stort. Vad vill jag säga med detta? Jo, jag kan bara ana hur många berättelser som aldrig skrivs ned och än mindre når oss i väst. Lägg därtill den tuffa marknaden som styr. Mitt råd: lägg ned tid på att verkligen hitta afrikansk litteratur. Fråga på biblioteket, leta på varldslitteratur.se eller kika in på foreningenforafrikansklitteratur.se

Jag har precis läst ut Bränd jord - en kärleksroman av Elieshi Lema. Författaren bor och verkar i Tanzania, driver ett eget förlag och arbetar med läsprojekt och mångspråkighet. Hennes roman kom ut 2001 på engelska och 2004 på svenska (bokförlaget Tranan - tack för att ni finns).

Bränd jord handlar om Doreen som växer upp med sin mamma och tre syskon. Ingen pappa finns i huset, vilket i sig är normbrytande. Doreens bror Godbless saknar en far och har svårt att hitta sin roll som man. Planen var att Godbless skulle utbilda sig och flytta till staden, men istället blir det Doreen som blir lärare. Under en konferens träffar hon sin blivande man Martin. Paret flyttar från landsorten till Dar-es-Salaam och får så småningom en dotter. Deras relation bygger till en början på passion, men efter ett tag börjar pressen från omgivningen att bli tuff. Doreen blir alltmer åsidosatt och Martin är nästan aldrig hemma. Relationen sinar och dödsstöten kommer när Doreen inte kan ge Martin en son. För hustrun innebär detta traditionellt att mannen skaffar en son med en annan kvinna. Doreen ändrar sin inställning till sin make och bestämmer sig för att se äktenskapet som en vänskapsrelation. På det viset blir hon friare i tanken och känslan. Under en busstur träffar hon den äldre mannen Joseph, en välutbildad skild man som jobbat som ambassadör. Doreen och Joseph träffas kontinuerligt för att måla, diskutera konst och traditioner samt patriarkala system. Den äldre mannen blir en "fortbildare" för Doreen och förklarar begrepp som just patriarkat. Han lyssnar på Doreen och är intresserad av hennes åsikter. Något som Doreen inte är van vid som kvinna.

Boken ger en intressant inblick i en kvinnas liv i Tanzania och genusperspektivet genomsyrar hela romanen. Den mest intressanta relationen är den mellan Doreen och hennes mamma. Modern har verkligen gjort modiga val genom att få fyra barn med två män och inte leva tillsammans med någon av dem. Läsaren får även bekanta sig med huvudpersonens pedagogiska arbete och hur hon och kollegorna tillverkar egna läromedel.  Jag hade önskat djupare miljöskildringar: Doreen rör sig både på landet och i Dar-es-Salaam och jag är nyfiken på dofter, ljud och färger.  Romanen har ett driv i de personliga avsnitten, men blir tyvärr lite seg i de politiska partierna. Författaren vill väl, men skulle kanske fokuserat på ett smalare perspektiv. Sedan blir jag irriterad över att en man, Joseph, "undervisar" Doreen i genusfrågor. Det stör mig faktiskt. Nåväl, här hejar jag ändå på Doreens mamma! Hon bryter normer på riktigt.

Vem är Madeleine F?

Lena Einhorns senaste roman handlar om den unga Hanna som hoppat av Konstfack och nu går en författarskola. Läraren introducerar en skrivövning genom att visa sju annonser, samtliga signerade Madeleine F. I annonserna erbjuds vitt skilda tjänster som undervisning i dans, konst, musik, naturvetenskap samt översättning till och från flera språk och städning. Vem kan kunna så många skilda ting? Eller är annonsören mytoman? Skrivstudenterna ska hämta inspiration i annonserna för att sedan skriva en text om denna Madeleine F.  Alla utom Hanna tycker uppgiften är spännande. Hon anser att det är moraliskt fel att använda en verklig person för en simpel övning.

Hanna, som inte hittar riktigt rätt i sina estetiska uttryck och sin identitet, börjar ägna tid åt att forska i Madeleine F:s liv. Annonserna är åtta år gamla och Gula tidningen är nedlagd vilket gör att det inte går att spåra annonsören den vägen. Hannas pojkvän tycker hon blivit besatt av Madeleine F och Hanna kan inte själv heller förstå varför hon blir så berörd. Parallellt med Hannas letande får vi läsa om Madeleine som visar sig ha kommit till Sverige och Stockholm från Ungern på 1950-talet. Flickan var då elva år och kom med sin mamma som var dansös, pappa som var ingenjör och yngre tvillingbröder. Efter en knackig start i skolan blir Magdi, som hon kallas, omåttligt populär. Hon är duktig i skolan och populär bland killarna. Hon spelar cello, målar och filmar, men trots detta är modern aldrig nöjd och relationen med dottern är kylig. Magdi å sin sida önskar inget annat än att få vara med sin mor. Hon söker sig hem till vänners familjer och pojkvännen Marcos gemytliga föräldrar. Det är helt enkelt något som skaver hemma hos Magdi.

I början av romanen är det Hanna som för berättelsen framåt, men avsnitten om Magdi blir alltmer omfattande och intressanta. Hannas roll är inte oviktig. Via henne får Einhorn in  perspektivet att det bakom varje namn finns en berättelse, samtidigt som hon väcker frågan om integritet. Författaren ger även en känga åt vårt informations- och kommunikationssamhälle. Trots alla sökmotorer är det ändå de mänskliga kontakterna som sitter inne med det viktigaste. Mänskliga kontakter som inte alltid förstår eller orkar med. Madeleine F är en spännande pusselroman som tar fart efter en trevande inledning. Boken är lättläst och språket flyter på. Mina starkaste intryck är just detta att inte "klumpa" ihop människor för varje siffra i statistiken har ett ansikte. Utan att avslöja alltför mycket så är tid, mod och lyssnande livsavgörande, för även en blommande ros kan bli frostnupen.

Det är intressant att Einhorn nu skriver om en anonym person till skillnad från hennes tidigare böcker om sin egen mor Nina, Siri von Essen och Greta Garbo. Utmaningarna som Hanna i romanen utsätts för har säkerligen Lena Einhorn också brottats med.