Aidoo skildrar kvinnor i Ghana

Ama Ata Aidoo föddes 1942 i Ghana och har bott och arbetat i USA, Storbritannien, Tyskland och Zimbabwe för att sedan återvända till Ghana. Aidoo är en produktiv författare som har skrivit noveller, lyrik, romaner, dramatik och är en föregångare inom afrikansk litteratur i allmänhet och afrikansk litteratur skriven av kvinnor i synnerhet. Dessutom är hon politiskt aktiv och har varit undervisningsminister i Ghana under en kort period. Ett genomgående tema i författarskapet är kvinnors villkor och Aidoo arbetar aktivt för kvinnliga författare i Afrika.

Förändringar - en kärlekshistoria utkom 2002 på svenska (1993 på engelska) och handlar om den välutbildade ghananska statstjänstekvinnan Esi. Hon är gift med den blivande rektorn Oko, de har en dotter och bor i hus i huvudstaden Accra. Äktenskapet har fått allt mer sprickor och dödsstöten blir en äktenskaplig våldtäkt, som Oko kallar för ett försök till försoning. Esis mamma och mormor kan inte förstå att en skilsmässa ska vara nödvändig. Vad är det för feministiska griller Esi fått för sig? Esi står på sig och skilsmässan går igenom. Dottern flyttar med sin pappa Oko och besöken hos mamma Esi blir allt glesare. Esi sörjer detta, men inte så att hon ligger vaken om nätterna och grubblar över moderskapet. Ganska snabbt efter skilsmässan inleder Esi ett förhållande med flerbarnspappan Ali, en gift resebyråtjästeman. Ali är muslim och Esi är kristen, men det hindrar inte Esi att bli Alis andra hustru. Dock protesterar familj och vänner och Esi själv är tveksam till en början, men Ali kräver ett giftermål. Ali tillbringar allt mindre tid hemma hos Esi och alltmer hos den första hustrun. Till en början tycker Esi inte att det gör så mycket. Hon kan jobba övertid och resa på konferenser utan att någon kräver att hon ska vara hemma och laga mat. Till slut inser Esi att detta inte är ett äktenskap hon vill leva i. Dock är det inte aktuellt med en formell skilsmässa eftersom det skulle vara alldeles för krångligt och släktingarna skulle göra allt för att få Esi att ändra sig.

Esi är en ovanlig ghanansk kvinna. Hon äger huset hon bor i tillsammans med Oko och dottern (när Esi och Oko skiljer sig får alltså Oko flytta), hon tjänar mer pengar än sin man, har en högre tjänst än sin make, är nöjd med ett barn och vill inte ha fler. Sedan skiljer sig Esi, två gånger! Esis väninna Opokuya är barnmorska på ett stort sjukhus, är gift och flerbarnsmor. Esis liv står i kontrast till väninnans, för att inte tala om till Alis första hustru Fusena. Alla tre kvinnorna har visserligen akademisk utbildning och skillnaderna i kvinnornas liv hade naturligtvis varit än större om någon tillhört arbetarklass.

Jag finner det intressant att läsa om kvinnor och kvinnors villkor i andra länder, särskilt utanför Europa. Aidoo ger mig just detta och som läsare känner jag att hon vet vad hon skriver om. Det traditionella och det moderna bryts mot varandra hela tiden. Tyvärr tycker jag romanen stundom blir lite spretig, inte minst gäller det alla involverade personer och vissa avgörande skeenden skildras lite väl snabbt. Kanske det hade varit klokare att fokusera på färre personer och fördjupa persongestaltningarna och miljöskildringarna? Språket är helt ok, varken mer eller mindre. Aidoo har, som jag redan nämnt, gjort mycket för afrikanska kvinnliga författare och jag kommer läsa fler verk av henne.

Det kan tyckas lite udda att Esi bryter sig loss från ett äktenskap för att snabbt ge sig in i ett annat, där hon dessutom blir den andra hustrun. Eller är det mitt västerländska sätt att se på det? Kanske är det helt enkelt längtan efter tillhörighet och närhet som driver Esi att göra detta val? Att genomföra förändringar kräver mod och tar tid, särskilt som kvinna.


2014 gjorde Yaba Badoe en dokumentär om Aidoo, The Art of Ama Ata Aidoo, amaatafilm

Foto på författaren: africansuccess.org

Fiskarmännen i Akure, Nigeria

Chigozie Obioma debuterade 2015 med The Fishermen och romanen nominerades till Bookerpriset. Författaren är född i Nigera 1984, numera bosatt i USA. Fiskarmännen utkom 2016 på svenska.

Jag blev drabbad av denna mytiska, spännande och obehagliga historia där nioårige Benjamin berättar om honom och hans tre äldre bröder. I familjen finns även mamma, pappa och en lillasyster och lillebror. De fyra äldsta bröderna har en stark sammanhållning och gör allt tillsammans. När pappan får jobb på annan ort börjar bröderna fiska i den förbjudna floden Omi-Ala. Förutom föroreningar i vattnet förknippas floden med ondska och en dag möter pojkarna stadens galning Abulu i samband med en fisketur. Abulu bor i en gammal övergiven bil, men mestadels vandrar han omkring i staden och sprider hemska profetior. Abulu uppfattas som en mycket ond man som ingen rår på. Denna ödesdigra dag berättar galningen att den äldste brodern Ikenna kommer att dödas av någon av sina yngre bröder. Detta leder naturligtvis till en splittring mellan bröderna och den ena fruktansvärda händelsen avlöser den andra.

Boken har ett starkt driv och läsaren vill veta hur och om profetian slår in. Miljöbeskrivningarna doftar stekt jams och blommande mandarinträd. Det stinker av smuts, sopor och svett.  I den nigerianska solen växer tomaterna och vägarna dammar i hettan. Det absolut djupaste personporträttet är det om galningen Abulu och jag hade önskat lite mer persongestaltning gällande framför allt bröderna. De lyckas inte riktigt bli enskilda individer utan uppfattas mer som ett sönderfallande kollektiv. Detta gör å andra sidan att förfallet i den sammanhållna kvartetten blir vassare och djupt blödande.

Författaren har mixat Oidipus med Bibeln och låter gamla myter och traditioner möta det nya. Kolonialismen skuggar hela berättelsen och kanske blir det allra tydligast när pojkarnas far säger att det viktigaste är att ha en västerländsk utbildning. Kanada är en plats att längta till. Fiskarmännen är en kompakt roman med ett bra språk. Må så vara att vissa liknelser känns lite överarbetade. Likaså hade författaren kanske kunnat dra ned på antal våldsamma händelser. Jag gillar att författaren byggt upp boken med kapitel som verkligen speglar det mytiska innehållet: gräshopporna, tupparna, malfjärilen, sparven, spårhunden. Persongestaltningarna är ofta knutna till kapitelnamnen. Galningen Abulu är en leviatan, d v s ett sjöodjur som förekommer i Gamla Testamentet, och det är precis denna leviatan som pojkarna får upp den där eftermiddagen när de fiskar i Omi-Ala floden.

Telefooni pirisi ja syän lämpisi/Telefonen ringde och hjärtat blev varmt

Tänhään telefooni pirisi klo 10.28.
-Hei, tämä oon R (meän kolmevuotihaan meänkielen "tukihenkilö" esikoulussa/taakiksessa). Mie olen kohanu teän kläpin E:n tänhään ja se oon nyt alkanu vastaahmaan meänkieleksi. Ja antaa jopa käskyjä ja praatii paljon. Se oon niin hauskaa! Pääsiäsen jälkkheen E:la oon niinku irronu meänkieli. Kyllä siitä tullee kakskielinen. Mie halusin vain soittaa ja kertoa.

Minun syän ja sielu täytty lämmölä. Miten hyvä asia! R oon kohanu meän kläpin tunnin (aivan liian vähä aikaa jonka yhteiskunta antaa) kerran viikossa. Se oon ottanu aikaa että E oon alkanu käytthään meänkieltä enämpi viehraitten ihmisitten kans. Kotona se praatii paljon ja tietenki mummun kans joka vain puhhuu meänkieltä E:n kans. Joka tiima ja joka puhelu mummun kans oon elintärkeä kielikylpy. Kotona me freistaama praatia, mutta useasti se kuitenki kääntyy ruottin kiehleen. Met olema kyllä kunnola alkanheet puhuhmaan meänkieltä enämpi ja enämpi ja se oon tosihaan antanu tulosta.

Se oon niin tärkeää, niinko mie olen ennenki kirjottanu, että koko yhteiskunta tukkee tässä asiassa: vanhemat, isovanhemat, krannit, esikoulu/taakis, koulu. Mie toivon että met saisima meänkielisen avteelninkin esikouhluihiin/taakikshiin. Se olis niin hyvä ja tärkeä askel. Ko lukkee neuvoja miten auttaa kläppiä kaks-/monikielisyytheen niin useasti seisoo että lukekaa kläpile ja käykää eri kyltyyritapahtumissa. Mie olen sammaa mieltä - muttako puute justhiinsa esimerkiksi kirjoista ja teatterista meänkielelä oon niin suuri!

Vanhemmat ihmiset automaatisesti puhhuu E:le ruottia ko net ei ole tottunheet puhuhmaan meänkieltä kläpile. Mie saan monta kertaa sanoa että puhukaa mielummin meänkieltä. Aviisissa joku päivä sitten luki ko vanhukset vanhuuskoissa Matarengissa ei ymmärtänheet miksi kläpit, jokka piti laulaa sielä, lauloit meänkieleksi ja suomeksi. Net halusit että kläpit olis käyttänheet ruottia. Niin syväle ruottalaisuusprosessi oon juurtunut. Tämä vaati että tehemä työtä yhessä niin että meänkieli selviää ja kehittyy!

Sammanfattning på svenska: Vår treåriga barns "språkstöd" i meänkieli ringde och sa att E börjat svara på meänkieli och pratar långa meningar. Det är ett genombrott! E talar meänkieli hemma, men det har tagit tid för hen att börja tala med mer främmande personer. På hemmaplan anstränger vi oss mycket för att använda meänkieli. Mormor talar enbart meänkieli med E och det är avgörande språkbad. Viktigt att hela samhället tar sitt ansvar och det vore mycket önskvärt med en meänkieliavdelning på förskolan, fler kulturupplevelser, att äldre talar meänkieli med barnen. Försvenskningsprocessen sitter djupt och vi måste jobba gemensamt för att överföra och utveckla språket.

12 saker föräldrar till tvåspråkiga barn bör veta

(Kuva/bild: sr.se)

Ljuset bakom ögonen av Tommi Kinnunen

Författaren Tommi Kinnunen är från Kuusamo i nordöstra Finland, numera bosatt i Åbo, och debuterade med den starka romanen Där vägarna möts 2015 (2016 på svenska). Debuten är en släktkrönika där huvudpersonen, barnmorskan Marja, flyttar till norra Finland i början av 1900-talet med sin utomäktenskapliga dotter Lahja. Läsaren för följa Marja, Lahja, Lahjas man Onni och även bekanta sig lite med deras barn Anna, Helena och Johannes. Karaktärerna möter svårigheter i form av dåtidens syn på ensamstående, homosexuella och personer med funktionsvariation. Marjas barnbarn Helena är blind. Allt detta med krigen som fond. Jag gillade verkligen boken och rekommenderar den varmt. Det enda som kändes tråkigt var brister i översättningen. Inte minst gäller det namnen som förlorar sin betydelse; Lahja betyder gåva och Onni lycka. Lite sånt förekommer även i den andra boken. Att översätta är att tolka och det är förstås så att berättelsen ofta förlorar en del vid översättning.

Ljuset bakom ögonen utkom 2016 på finska (februari 2017 på svenska) och är en fristående fortsättning på Där vägarna möts. Här är huvudpersonerna Helena, som som nioåring skickas till en skola för synskadade i Helsingfors, och Helenas brorsson Tuomas. Tuomas flyttar till Helsinfors som vuxen och söker sig till faster Helena. Vi får även möta personer från den första romanen och läsa om händelser, som förekom i debutboken, ur Helenas perspektiv. Detta gör att det är en fördel att ha läst del ett först. Tiden i boken är 1950-tal till 2000-tal.

Jag tyckte om del två också. Kanske är ett skäl att boken, i allafall delvis, rör sig i bekanta miljöer med snö, bitande kyla, kaffeost, laestadianism, jordfästningar där den avlidne tas hem innan begravningsgudstjänsten och "tvånget" att flytta söderut för att skaffa sig utbildning eller leva normbrytande. "Bak i klassen, med ryggarna vända mot teverutan, sitter sex elever. De kommer från laestadianska hem och deras föräldrar anser att teve är synd. Därför tittar de i böcker med bilder på ekorrar medan de andra ser programmet." Eller varför inte "Tuomas ska dela bänk med Ilkka. Han var sjuk förra veckan och kräktes mitt under en lektion på bänklocket [...]. Tydligen hade han fått hjortron till frukost." Jo, det är igenkänning. Kanske inte just uppkräkta hjortron, men hjortron.

Det är gripande och fascinerande att följa Helena och hennes halsbrytande resa i livet. Allt från att klättra upp på tak och korsa trafikerade vägar i Helsingfors till livet med maken Kari. Författaren lyckas beskriva livet ur den blinda Helenas perspektiv på ett bra sätt.

Tuomas är homosexuell och balanserar mellan att uppfylla familjens förväntningar och sina egna önskningar. I Finland blev homosexualitet avkriminaliserat år 1971 och slutade anses vara en sjukdom år 1981. Först 1/3-2017 blev det lagligt för samkönade par att gifta sig (Sverige 2009). Det kan vara en av orsakerna till att Kinnunen väljer att berätta om ännu en homosexuell man. Förbättringar sker, om än långsamt och Tuomas har det "lättare" än den homosexuelle mannen ett par generationer tidigare.

Ljuset bakom ögonen har inte lika starka karaktäter som i den första romanen. Inte heller är berättelsen lika distinkt, utan jag upplever boken stundom lite rörig. Men ändå mycket mycket läsvärd!

Övrigt: Där vägarna möts (Neljäntienristeys) uruppfördes som opera i Uleåborg i januari 2017 som en del i 100-årsfirandet av Finland.

Hemligheter på Zanzibar

Den sista gåvan av Abdulrazak Gurnah är författarens åttonde bok och den andra på svenska; Paradiset utkom 2012 och Den sista gåvan 2014. Gurnah bor i England och har rötter i Tanzania.

Romanen handlar om en familj i ett nutida England där sextiotreårige pappan Abbas står i centrum. Han är gift med den sjutton år yngre Maryam och tillsammans har de barnen (H)Anna och Jamal. Abbas har inte berättat något om sin bakgrund och sina rötter i Zanzibar, Tanzania. Frågar barnen honom om hans bakgrund är svaret alltid att han är en "apa från Afrika." Maryam å sin sida vet inte så mycket om vem hon är eftersom hon är ett hittebarn som flyttat runt  innan hon hamnade hos adoptivföräldrar i nioårsåldern. En dag drabbas Abbas av diabetes och senare flera strokes. Ska han berätta om sin bakgrund finns ingen tid att spilla och Maryam ställer fram en inspelare. Det är absolut inte möjligt för Abbas att berätta live efter fyrtio år av tigande. Tröskeln är för hög. Läsaren förstår snabbt att här finns hemligheter av stor betydelse och det
blir drivet i romanen. Vad är det som är så hemskt i hans förflutna? Varför reste han från Zanzibar och bröt all kontakt med sin familj?

Romanen är en välskriven berättelse där skuld, flykt och exil är bärande teman liksom hur det är att leva som främling i eget land. Abbas reste från Zanzibar med ett engelskt fartyg och levde som flackande sjöman i femton år. Kolonialismen och förtrycket följer Abbas hela livet: "Jag vet inte hur världen hade lärt mig att frukta dem så, men jag vet att jag fortfarande inte har lyckats göra mig kvitt det, inte ens nu. Jag måste vara bestämd mot mig själv för att inte gå ur vägen, inte vara undfallen [...]."

Jag saknar djup i gestaltningen och hade velat läsa mycket mer om Abbas och hans bakgrund. Abbas' historia blir en av flera historier i boken. Det är minst lika mycket fokus på barnens relationer och karriärer. I sig intressant, men Gurnah skulle ha riktat strålkastarljuset mer mot Abbas och Zanzibar

Böcker i påskäggen

Snart är påsken här med uteaktiviteter, godis, familj, vänner och kanske tid för eftertanke och reflektion. Vi är många som gömmer fyllda påskägg till barnen och jag vill tipsa om att fylla ägget med böcker. Nej, jag menar inte att ni helt ska skippa godiset, men ta er tid att läsa med/för ert barn eller varför inte införa en tradition med högläsning för hela familjen, oavsett ålder?

Litteratur är ett av de få konstområden som är helt kostnadsfri. Det går utmärkt att låna böcker på biblioteket och lägga i äggen. Jag lånade 24 böcker till barnens julkalender och så läste vi på kvällarna. Toppen! Förutom pappersböcker finns förstås e-böcker och ljudböcker.

Ett förlag som arbetar med att mångfaldiga barn- och ungdomslitteraturen i Sverige är OLIKA förlag - ut med stereotyper- in med möjligheter! Här finns böcker som bland annat tar upp olika sätt att bilda familj, mångfalden av familjer, genus, olika etniska bakgrunder. Ämnena behandlas utan att böckerna blir undervisande eller proppade med moralkakor. Självklart är böckerna utmärkta ingångar till samtal och handledningar finns att beställa. Eller så får läsningen vara en helt egen konstupplevelse. Mitt treåriga barn och jag har precis läst Orättvist (2012) med text av Åsa Mendel-Hartvig och illustrationer av Caroline Röstlund. Boken är lämplig för 3-6-åringar och handlar om Storskrot och Lillskrot som bor med mamma och pappa. Storskrot tycker det är så väldigt orättvist att Lillskrot får slänga kläder på golvet medan Storskrot måste plocka upp och hänga på krokar. Lillskrot får kleta med maten, men Storskrot måste använda gaffel. Storskrot måste gå till förskolan medan Lillskrot får åka vagn. Å andra sidan så får Storskrot mysa i soffan medan Lillskrot måste sova. Storskrot får dessutom cykla och klippa med sax. Syskonen är adopterade vilket framkommer genom illustrationerna men är inte nåt som nämns. Skönt! Barnen är barn och inte kategoriserade i kön. Också skönt. Vi har läst boken flera gånger. Igenkänningsfaktorn är hög och bilderna roliga. Låt barnen få mysa med dig i påsk i sällskap av en bok eller två. Glad påsk! Hyvvää pääsiäistä!

Yaa Gyasis starka debut om slaveriet

Yaa Gyasis debutroman Vända hem (utgiven 2017 på svenska, 2016 på engelska) är en stark skildring av slaveriet och dess påverkan på människor från 1700-talet fram till 2000-talet. Boken inleds med att två halvsystrar, Effia och Esi, växer upp i Ghana helt ovetande om varandra. Sedan får vi följa halvsystrarnas ättlingar i sju generationer med var sitt kapitel i boken. Effia blir bortgift med en engelsk guvernör som arbetar med slavhandeln medan Esi säljs som slav och hålls fången i samma fästning där Effia bor. Bara golvet skiljer systrarna åt. Esi fraktas sedan till Amerika med andra slavar under omänskliga förhållanden. I Ghana är det inte enbart vita som handlar med slavar utan även lokalbefolkningen med dem olika folkslagen är involverade. Här finns pengar att tjäna och makt att få. Esis släktingars berättelser utspelar sig i Amerika och Effias mestadels i Ghana.

Författaren har gjort noggrann research och varje kapitel är väl genomarbetad och gripande, om än på olika vis. Yaa Gyasi vet, tyvärr, vad hon talar om. Slaveriet har påverkat så många trots att slaveriet avskaffades för flera hundra år sedan och Gyasi ger verkligen en inblick i detta. Vi får följa med till bomullsplantagen i amerikanska Södern, kolgruvan i Birmingham, jazzbarer i Harlem, demonstrationer, aktivistgrupper och universitet. I Ghana får vi följa människorna under krig, hungersnöd och människohandel. Det är inte enbart i Amerika som slavarna mister sin frihet utan även i Ghana skuggar slaveriet människornas liv.  Vissa kapitel är mer berörande än andra och jag grips särskilt av några inledande avsnitt där människor bokatavligt talat brännmärker sig själva för att inte vara lika attraktiva för slavhandlare. Ett annat är berättelsen om Kojo Freeman och hans gravida fru Anna Foster, som plötsligt försvinner. Hon föder en son, H, och hans liv i kolgruvan skildras starkt. Den Galna kvinnan som bor i Ghana och hör förfädernas röster i havet drabbar mig också.

Språket är bra och glimrar till lite extra nu och då. Flera gånger får jag stanna till och låta ett ordspråk eller uttryck sjunka in, tänka efter, begrunda. Tyvärr blir berättartekniken, där varje person får ett kapitel, lite tjatig. Jag hade gärna överraskats! Ibland blir författaren lite undervisande, men samtidigt är det kanske det som många av oss faktiskt behöver. Jag menar, vems historia är det vi läst i skolan? Inte är det slavarnas eller ghananernas i alla fall.  Mitt bestående minne av romanen är hur slaveriet, rasismen och segregationen påverkat och tyvärr fortfarande påverkar så många människor i vår värld. Och jag förstår också att jag aldrig någonsin kan förstå det fullt ut. Men jag är skyldig att försöka.