Joitaki adventtisanoja - Några adventsord

* Adventtitaaka = adventsljusstake
* Klöki= glögg
* Joulukartiini = julgardin
* Lussekatteria = lussekatter
* Valo plinkkaa = ljuset blinkar

Bokomslagen är viktiga - Kirjoitten etusivut oon tärkeitä

Ibland undrar jag hur den som beslutar om ett bokomslag tänker. Syftet med en framsida är väl att locka till läsning och förstås ge en hint om vad boken handlar om. Omslaget är faktiskt mycket viktigt för alla läsare – gammal som ung, man som kvinna. Tyvärr finns det en risk att bra böcker inte blir valda p g a ful och tråkig framsida. Färgen är också viktig och signalerar förstås olika saker. Oftast är det förlagen som har det slutgiltiga ordet när det gäller val av omslag, åtminstone på större förlag. Detta har förstås sina negativa sidor eftersom förlagen, förstås, vill sälja så mycket som möjligt. Flickor/kvinnor läser mer och lånar/köper fler böcker. Böcker som mycket väl skulle kunna tilltala killar väljs kanske bort p g a ett rosa omslag, t ex Johanna Lindbäcks En liten chock. Men för förlagen är det bättre ekonomiskt: en rosa bok = fler flickor som kunder = mer klirr i kassan.

Jag är mycket glad över att det kommer fler och fler böcker på meänkieli. Det är toppen! Dock skulle jag önska att förlagen och/eller författarna lade ned mer tid på bl a omslagen. Flera böcker har så usla och tråkiga framsidor. Helt intetsägande och bleka i färgen. Inte alla förstås, men flera. Det är så synd! Jag deltar en del på bokmässor och dessa böcker försvinner bredvid andra i hyllor och på bord. Så, ett tips, tänk igenom omslagen ordentligt och anlita en professionell layoutare/motsvarande!

Julkalender på meänkieli! Joulukalenteri meänkielelä!

Snart är det dags för lucköppning och julkalendern igen. Denna tradition som har över 50 år på nacken. Den första radiojulkalendern sändes 1957 och den första på TV 1960. Alla har vi väl minnen från olika julkalendrar som förgyllt morgnar och/eller kvällar. Minns ngn Julpussar och Stjärnsmällar från 1986? Tyvärr har denna fallit lite i glömska tror jag. Jag var så kääär i pojken Jesper. Det var granar, pyssel, kärlek och snö. För att inte tala om Trolltider, Albert och Herberts jul och Staffan och Bengts julstrul. En hyfsat modern (ok den är från 1999) och bra julkalender tycker jag var Julens hjältar med bl a julhunden, spelad av Jonas Karlsson.

En del kreativa orter bjuder också på julkalender live, t ex i någon stadspark. Ett sådant exempel har ju varit Luleå. Det lockar familjer ut i den friska luften och blir en mysig, gemensam stund. Andra orter har en egen julkalender på webben och/eller en livevariant.

Jag har funderat en del på detta och tycker att ett sätt att väcka/utveckla intresset för meänkieli i juletider vore att ha en julkalender på just meänkieli. Självklart vore det toppen att få ha en produktion i radio och/eller TV, men också live på orterna. Tänk vad skojigt det vore för ett barn att få följa en spännande historia just i sin egen stad/by! Handlingen får gärna utspela sig lokalt också. Självklart kan varje ort göra en egen julkalender, men man kan också tänka sig att tornedalskommunerna tillsammans skriver ett manus. På så vis blir jobbet med just skrivandet inte så betungande. Sedan måste varje ort förstås ha sina egna skådespelare, men man skulle ha ett nätverk och kunna stöta och blöta idéer. Varje avsnitt läggs sedan ut på webben för den som inte kan ta sig till den aktuella platsen fysiskt.

Vad tycker ni? Vore det inte en kul grej? Mitä te uskotta tästä iteasta? Eikö olis hauska?

Salandereffekten - Salander-effekti

Jag har precis kommit hem från att ha sett filmen Flickan som lekte med elden på bio. Ni vet filmen som bygger på Stieg Larssons (från Västerbotten!) andra bok, av totalt tre st, i Milleniumserien (varför har Larsson tagit med Paolo Roberto???). Jag har läst två av böckerna so far och sett ettan och tvåan på bio.

I Sverige har böckerna sålts i 3, 5 miljoner ex och över 20 miljoner i hela världen. Serien har sålts till 41 länder. Vad beror denna succé på? Visst är böckerna bra och filmerna helt ok, men ändå. Det finns ju andra bra böcker som inte alls blivit lika populära. Beror succén på marknadsföring? På kvalitet? På att målgruppen är relativt bred? Eller är det den mystiska Salander som lockar? Samhällskritiken? Det onda hos människan? Arvstvisten?

Hur som helst har böckerna lockat till läsning, vilket är super. Dock skulle det vara intressant att veta hur många som annars inte brukar läsa som faktiskt nu börjat läsa tack vare Stieg Larssons böcker. Kanske kan man hoppas på en Harry Potter-effekt för vuxna? Ja, det var kanske att ta i, men ni fattar min tanke.

En del tror att om en bok filmatiserats så kommer folk strunta i att läsa dessa, men så är det förstås inte. Böckerna kommer ju före filmen och hängivna fans orkar inte vänta på att filmen ska komma. Köerna ringlade sig ju långa vid varje ny Potter-bok. Film och bok befruktar helt enkelt varandra. Dock undrar jag om filmproducenterna m fl inte tror på sina Milleniumfilmer eftersom alla tre har premiär inom ett år – för att folk inte ska glömma. Det handlar om att få in cash. Så klart innebär detta att kvaliteten inte är lika bra i tvåan som i ettan, tycker jag.

Larsson hade planerat att skriva totalt 10 böcker. Det finns tydligen de som t o m tror att han kan ha blivit mördad (19/11-09, SvD), men är det verkligen någon som tror på den teorin på allvar?

PS. På fredag 27/11 har Luftslottet som sprängdes premiär på bio.

Barnkonventionen 20 år – Lasten konvensuuni 20 vuotta

Idag (eller igår eftersom klockan är efter 24:00) fyller barnkonventionen 20 år. Konventionen handlar om barns (t o m 18 år) rättigheter oavsett kön, kultur, religion eller annan "särart" och är framtagen av FN. Rättigheterna formuleras i totalt 54 artiklar, varav 41 är s k sakartiklar och resterande handlar om hur länderna ska arbeta med dessa. Alla länder utom USA och Somalia har ratificerat konventionen, d v s bundit sig att förverkliga den. Sverige skrev under 1990 som en av de första länderna. (Somalia har tydligen "i princip" ratificerat i dag/igår).

Artikel 30: Barn som tillhör minoriteter eller urbefolkningar
I de stater där det finns etniska, religiösa eller språkliga minoriteter eller personer som tillhör en urbefolkning skall ett barn som tillhör en sådan minoritet eller urbefolkning inte förvägras rätten att tillsammans med andra medlemmar av sin grupp ha sitt eget kulturliv, att bekänna sig till och utöva sin egen religion eller att använda sitt eget språk.

Artikel 31: Vila, fritid och kultur
1. Konventionsstaterna erkänner barnets rätt till vila och fritid, till lek och rekreation anpassad till barnets ålder samt rätt att fritt delta i det kulturella och konstnärliga livet.
2. Konventionsstaterna skall respektera och främja barnets rätt att till fullo delta i det kulturella och konstnärliga livet och skall uppmuntra tillhandahållandet av lämpliga och lika möjligheter för kulturell och konstnärlig verksamhet samt för rekreations- och fritidsverksamhet.

Artikel 42
Konventionsstaterna åtar sig att genom lämpliga och aktiva åtgärder göra konventionens bestämmelser och principer allmänt kända bland såväl vuxna som barn.

Det är naturligtvis bra att Sverige ratificerat barnkonventionen, men mycket arbete återstår dock. Inte minst enbart med tanke på artiklarna 30, 31 och 42. På vilket sätt arbetar Sverige med att meänkieli ska bli ”mer aktivt” för barn i skolan och på fritiden? På vilket sätt befrämjar Sverige den tornedalska kulturen? Vi behöver en ungdomskonsulent/motsvarande, ett standardiserat skriftspråk, fler kulturupplevelser av hög kvalitet, mer utrymme i media m m. Vi behöver medel för att kunna agera på allvar! Och det NU!

Jag funderar också en hel del kring artikel 31. Hur ser utbudet av kulturella aktiviteter och givande fritidsaktiviteter ut i glesbygden? Hur ofta får barnen t ex möta en författare, se en teaterföreställning, gå på en konsert? Allt fler kommuner har mindre och mindre i anslag för att köpa in kulturupplevelser för barn/unga och i flera fall så köper kommunen kanske in en musikupplevelse som trycks in i aulan. Detta ser kanske bra ut i statistiken eftersom aktiviteten når många. Jag säger inte att det är något fel med konserter i aulor, men det behövs också mer intima möten med professionella konstutövare där samtal har möjlighet att uppstå.

En av mina starkaste minnen från grundskolan i Övertorneå var när min klass fick besök av författaren Kerstin Johansson i Backe. Det var underbart att få möte en riktig författare. Dessutom en som skrev om Tornedalen – om oss! Tyvärr var Kerstin det enda författarbesöket jag fick uppleva på grundskolan. Inte heller fick jag träffa någon författare på gymnasiet i Haparanda. Katastrof! Jag minns också teaterföreställningen Min store, tjocke far som jag med häpna ögon såg på Övertorneå Folkets hus. Jag minns hur en av skådisarna glömde någon replik och sufflösen (tänk; det fanns någon som satt under golvet) fick rycka in.

Nej, om nu Sverige verkligen vill vara i framkant vad gäller demokrati och barnkonvention så är det dags att hosta upp sig. Prioritera barn och unga PÅ RIKTIGT. Och informera mera om barnkonventionen. Det är allas vår skyldighet.

Äntligen! - Viimein!

Idag på förmiddagen avgjordes äntligen den pinsamma prästcirkusen i Pajala. Monica Metsävainio tillträder som ny kyrkoherde i februari 2010! Grattis! Dock var det inte med alltför stor marginal - sex röster stod mot sex och då avgjorde kyrkorådets nye ordförande Erik Astermo. Det intressanta är hur de som röstade emot Metsävainio nu kommer att agera - förhoppningsvis tar dessa bakåtsträvare sitt förnuft till fånga och stöttar Metsävainio helhjärtat.

CD-böcker på meänkieli? - CD-kirjoja meänkielelä?

Jag reser en hel del, både privat och i tjänst. Ja, inga exklusiva resor utan buss/tåg hit och dit i Norrbotten och Västerbotten (eller kanske det är exklusivt?). Är det något vi har hos oss i norr är det ju gott om avstånd. Det kan kännas tradigt att sitta på bussen/tåget ca 8-10 timmar i veckan, men man kan också göra något behagligt denna tid – t ex att lyssna på CD-böcker.

CD-böcker är en underbar företeelse som når fler och fler. De passar alla som har hörseln i behåll; unga, gamla, korta och långa. Kanske passar detta media extra bra för personer som nyss upptäckt litteraturens intressanta värld. Likaså är CD-böcker lämpliga för personer med olika typer av läshinder eller kanske inte knäckt koden än. Eller så vill man bara lyssna på en bok helt enkelt. Det är ofta extra trevligt att höra författaren själv läsa sin text i de fall där det är möjligt. Flera kvällar har jag somnat till Astrid Lindgrens underbara röst när hon lett mig in i Mattisskogen eller Nangijala.

Nu har jag en fundering kring CD-böcker på meänkieli. Varför finns inte det? Det finns ju böcker på meänkieli. Jag vet att många kan ha svårt att till en början läsa på meänkieli och att då få lyssna på en bok kan ju vara ett sätt att ytterligare bekanta sig med språket. Är orsaken enbart ekonomisk? Förstås är det så att en CD-bok på meänkieli inte säljer lika bra som Jan Guillou, men ändå. Någon borde ta tag i detta, men vem?


Mie reissaan aika paljon, privatisti ja työssä. No, ei mitthään fiiniä reissuja ko byssilä/junalla sinne ja tänne Norrbottenissa ja Västerbottenissa (tai piiain nämä reissut oon fiiniä?). Jos meillä oon jotaki täällä pohjosessa niin se oon pitkiä matkoja. Joskushan se tuntuu jaakealta ja tullee pitkäksi aika istua byssissä/junassa 8-10 t viikossa, mutta sitähän voipi tehhää jotaki mukavaa tämän ajan kans – esimerkiksi kuunella CD-kirjoja.

CD-kirjat oon fiini asia ja enemmän je enemmän ihmisiä alkaa huomahmaan niitä. Ne sopivat kaikile jolla oon kuulo tallela; nuorile, rahvaaile, lyhyile ja pitkille. Piiain tämä meedia soppii extra hyvin ihmisille jokka vasta oon upptäkanheet litteratuyyrin intressantin maailman. CD-kirjat oon kans hyvät ihmisille jolla oon eri tyypisiä lukuprupleemia tai piiain ei ole oppinheet lukehmaan vielä. Tai sitten site vain kerta kaikkihaan haluaa kuunella kirjaa. Se oon useasti extra mukavaa kuunella ko kirjailija itte lukkee ommaa tekstiä, ko se oon mahollista. Mie olen monta iltaa nukahtanut Astrid Lindgrenin ihahnaan ähneen ko se oon vienyt minut Mattismetthään tai Nangijahlaan.

Nyt mulla oon yks huunterinki CD-kirjoista meänkielelä. Miksi niitä ei ole? Kirjojahan oon meänkielelä. Mie tiiän että monella voipi aluksi olla hankala lukea meänkieltä ja että silloin sais kuunella kirjaa vois olla yks tapa tottua kiehleen. Onko syy vain ekonoominen? Tietenki se oon niin että CD-kirja meänkielelä ei myy yhtä hyvin ko Jan Guillou, mutta kuitenki. Joku pitäis tehä jotaki – mutta kuka?