Mie halvan kotia

Kävin kattomassa Mona Mörtlundin filmin Mie halvan kotia. Mona oon kirjottanu maanuksen jag Ulla Lyttkens ohjanu/regisseranu. Filmissä, joka oon noin 30min pitkä, näyttelee esim Lo Kauppi, Lilly Ylipää, Regina Veräjä ja Cecilia Nilsson. Statistija Kangoksesta ja Pajalasta oon kans matkassa. Mie näin filmin Luulajassa, Kronan aluheela, ja sali oli aivan täynnä! Lämmitti sy’äntä ko filimssä puhutthiin meänkieltä ja biosalissa kans.

Filmi kertoo yhestä vanhemasta vaimosta, Linneasta, joka assuu vanhuuskoissa Stockholmissa. Linnea ei sano mitthään muuta ko ”Mie halvan kotia” ja kukkhaan personalista ei käsitä (eikä välitä otta selvile) mitä Linnea meinaa. Yhtenä päivänä alkaa vähä nuorempi vaimo töihin vanhuskoissa ja se otta selvile mitä Linnea halvaa. Ne saavat fiinin kontaktin.

Filmi oon monela lailla koskettava ja herättää hunteerinkia omasta tulevaisu’uesta ja tämän päivän vanhuushoiosta. Ja tietenki oikeutta käyttä ommaa kieltä! Varmasti filmi soppi hyvin esim niille jokka lukkee hoitoalale - ja kaikile muile kans. Filmin ensimmäinen osa oon minusta parempi ko loppupuoli – se mennee vähä niinku hopusti. Yhtäkkiä filmi oon loppu. Minusta olis voinu kehittää/utvecklata tätä ossaa enempi. Yksi filmin fiinimästä kuvista oon ko Linnea menne pikku laiturille ja kastaa kasvot väylän veelä. Se sceeni koske sy’änjuurta myöten.

Mie halvan kotia oon saanu palkinnon Murmanskin filmifestivaalissa. Jos sie vielä et ole nähny Monan filmiä niin passaa pääle Meänfestivaalissa Erkheikissä juhannuksena. www.meänfestivaali.com. Sielä näyttethään kans Höstmannen, Ärnsti ja Kaisa ja Harax.

Katarina Kieri och Per Nilsson i finstämd symbios

Katarina Kieri och Per Nilsson har tillsammans skrivit ungdomsromanen I det här trädet. Kieri och Nilsson har skrivit vartannat kapitel: Per om såriga Siri, även kallad Fågelflickan och Katarina om Jakob, Vilsenpojken. Jakob och Siri är 15-16år.

Karaktärerna går om varandra, noterar den andre ibland men inte alltid. De lär aldrig känna varandra och det är just det som också är skönt – vem orkar med ytterligare en söt kärlekshistoria? Siri bor med sin mamma. Pappan är alkoholiserad och bor i samma trappuppgång som Jakob. Jakob har flyttat från Boden till typ Stockholm och bor med mamma och storebror John. Jakob släpar omkring på en hemlighet som äter och tär på insidan. Tack och lov har både Siri och Jakob en nära vän som lyser upp tillvaron och gör det lite lättare att finnas till. Siri och Jakob har flera likheter, inte minst ensamheten.

Bokens huvudpersoner är inte med om några omtumlande äventyr, åtminstone inte till det yttre, utan det mesta handlar om vardagen (som också kan vara ett äventyr): skolan, gräl, samtal, skolkataloger, kajor, förtroenden, tedrickande, kompisar eller bristen på kompisar. På det inre planet pågår desto mer. Mellan andetagen.

Romanen är skriven lite som en pusseldeckare där gåtan är det vardagliga och det förflutna. Jag som läsare vill verkligen veta hur det går och vad det är för hemlighet som bubblar under ytan. Det är skönt att Per inte försökt få in sina gamla karaktärer (eller sig själv) denna gång. Katarina har indirekt skrivit in sig själv, men det gör absolut ingenting utan blir en kul detalj och en blinkning till hennes trogna läsare. Historien är sammanhållen trots (?) två författare, två separata röster. Orden är väl valda och stämningen fingertoppskänslig. Dock kan jag ibland tycka att det finns en del ”krystade” övergångar där författarna försöker fånga upp något från den andres kapitel. Det funkar några gånger, men sedan blir det lite too much. Jag tycker att Kieris kapitel är starkare. Dock kommer Per ”ikapp” lite längre in i boken. I det här trädet är inte lika bra som t ex Dansar Elias? Nej! av Kieri, men kommer säkerligen (och med rätta!) bli Augustprisnominerad.

Glöm inte att boken även passar utmärkt för vuxna!

Litterär turism i norr på frammarsch!

Igår och idag (9-10/4) har Littfest pågått i Umeå med föreläsningar, samtal, diskussioner, möten med författare, bokälskare och läsglada. Två fina och inspirerande dagar för alla litteraturälskare! Från festen sändes det live via bloggen och en massa inlägg och rapporter skrevs live. Detta ökar förstås tillgängligheten för alla som inte kan vara på plats eller vill se och lyssna på programpunkter i efterhand. Toppen! Kolla gärna www.littfest.se och bloggen blogg.littfest.se

Jag ansvarade för några programpunkter i förmiddags som handlade om litterär turism i norr. Gunnar Hedman från Författarbyn Hjoggböle (Skellefteå kommun) lockade över 70 personer till salen Rist – fler stolar fick bäras in! Jätteskoj! Från Hjoggböle kommer författare som P O Enquist, Anita och Kurt Salomonsson (P O och Anita satt dessutom i publiken). Gunnar berättade om hur Författarbyn arbetar med att förvalta och utveckla byn till ett litterärt besöksmål. Se gärna www.forfattarbyn.com Tack Gunnar (och Marianne) för ett toppenfint framförande!

Malin Jonsson från Norsjö kommun tog vid efter Gunnar och pratade om hur kommunen och Raggsjö byaförening arbetar för att utveckla Torgny Lindgrens hemby till ett besöksmål för litterärt intresserade. Fantastiskt arbete pågår! Invigningen av bl a utställning, Lindgrens farmors hus (renoveras i sommar), byahuset med kafé, stigar i karaktäreres och/eller förfatatrens fotspår planeras sommaren 2011. Spännande!

Per Larsson från Edelviks folkhögskola (Skellefteå) informerade om en kurs som handlar om att förkovra sig i att jobba som litterär guide. Kursen, som samarrangeras med Medlefors folkhögskola (Skellefteå) och Sverigefinska folkhögskolan (Haparanda), startar i höst. Mer info kommer! Kolla gärna in skolornas hemsidor.

Igår och idag kunde man delta på en litterär vandring i författaren Frida Åslunds fotspår med Jenny Berggren som guide. Ett tjugotal deltagare promenerade runt i Umeå trots att det regnade. Vi fick följa med till 1880-talets Umeå med ångbåtar, bränder och fängelseceller. Vi stannade till vid huset där Frida Åslund bodde och spanade in hos hennes kompis Folke (tillika lillebror till Wilhelm Peterson-Berger). Tack Jenny för en fin tur! (bild)

Sammanfattning: litterära evenemang är inspirerande mötesplatser för alla som på något sätt gillar ord. Mingel, bokprat, bloggande, författarmöten, inspirerande föreläsningar och litterära resor/vandringar. DET ÄR BARA ATT NJUTA!

Memma/Mämmi - recept på finsk påskdessert

2 l vatten
8 dl rågmjöl
3 dl malt
1 tsk salt
1 dl sirap
1 msk pomeransskal

Gör så här:

Värm vattnet till ca 60 grader.
Tillsätt rågmjöl och malt.
Låt sedan stå varmt utan att koka i 3 timmar.
Låt koka upp 5-10 minuter.
Tillsätt salt, sirap och malet pomeransskal.
Häll i en ugnsfast form och grädda tre timmar i 175 grader.
Rör under de första två timmarna om var femtonde minut. Memma serveras vanligen i en skål med socker och lite ovispad grädde.

Orkar du inte göra egen memma så köp en färdig i butik!

Glad påsk önskar jag er alla!

Tornedalsloppet väcker minnen

Ett speciellt barndomsminne dyker nästan alltid upp i slutet av mars: det är sista söndagen i denna månad, solen skiner (nåja, inte alltid), folk samlas på vändplanen utanför vårt hus, funktionärer/familj anländer med dryck och spänningen stiger. När kommer första åkaren? Kommer han/hon klara kurvan? Kommer jag våga kasta någon snöboll som jag och min kusin så kaxigt planerat? Jag talar om Tornedalsloppet som under hela mitt liv körts mer eller mindre precis utanför vårt hus. En spännande söndag var/är det helt klart.

Loppet, med start i Svanstein och mål i Övertorneå, har arrangerats sedan 1968 och i söndags (28/3) genomfördes lopp nr 43. För arrangemanget står Tornedalsloppskommittén som består av representanter från föreningarna Svansteins Sportklubb, IF Polcirkeln, Kuivakangas SK, Korpen Övertorneå och Övertorneå IF.

Känns 45 km för långt går det bra att starta i Vanhaniemi (23 km) eller i Kuivakangas (11,5 km). Alla som fullföljer loppet från Svanstein eller Vanhaniemi tilldelas en specialdesignad medalj. Dessutom finns numera ett certifikat att köpa för dem som åkt hela sträckan och därmed passerat polcirkeln. Prispengar finns också att vinna. Tornedalsloppet är en av deltävlingarna i FIS Nordic Marathon Cup.

Resultatlista hittar du på www.tornedalsloppet.se

Svenska Hollywoodfruar vs Tornionlaakson vaimot

Te oletta varmasti nähny ainaki mainoksia tai pätkiä Svenska Hollywoodfruarista joka näyttethään Ruottin TV3:assa. Se oon jo toista sesonkia menossa. Sarja seuraa neljä ruottalaista vaimoa jokka oon/oon olheet naimisissa jonku rikkhaan miehen kans. Ko mie ensimäistä kertaa näin pätkän niin mie uskoin että nämä vaimot olit näytteliät ja että sarja ei följany ”oikeata” elämää mutta kaikki näyttää olevan tosi! Tietenki ne voiva vähä pelata mutta kuitenki.

Nämä ihmiset assuu isoissa taloissa (tai linnoissa – yhelä oon 900 m2 kämppä!), ostelevat mitä haluavat, järjestelevät kaiken maailman fästia ja monet oon hullun kranttuja. Jollaki näillä (kaikila?) oon kontakti ”tavallisheen” elähmään aivan kaonu.

Mie hunteerasin että jos teevee tekis sarjan vaimoihmisistä jokka assuu Tornionlaaksossa. Mitenkhään se elämä eroaa Hollywoodista? Mie kuitenki uskon että siitä tulis popylääri ohjelma. Piiain me saisima nähä saunomista, skooterin ajoa ja toivottavasti kuulla meänkieltä. Ainaki yksi asia oon varma: me saisima järkevän programmin!

Kärlek trots allt

Susanna Alakoski fick Augustpriset 2006 för romanen Svinalängorna. En gripande bok om finsk arbetarklass i Sverige, om alkoholmissbruk, överfyllda askkoppar, om barn som får ta vuxenansvar – en bok om klassamhället i Sverige på 60-talet.

Jag gillade Svinalängorna och var lite orolig vad jag skulle tycka om hennes nya roman Håpas du trifs bra i fengelset. Redan titeln ger ju en hint om att boken inte handlar om aktier, företag och Stureplan. I stället får läsaren möta syskonen Sami och Anni, missbruk, beroende, medberoende, behandlingsprogram, silar, skam, skuld, hopp, ilska, lögner, förtvivlan och KÄRLEK. Man kan som läsare lätt tänka att ”jaha, detta är en socialpornografisk bok”, men Alakoski låter det aldrig bli en bok om självömkan eller vältrande i elände. Det finns förstås en duktighetssvarning i boken; brodern Sami är den misslyckade och systern Anni den lyckade. Allt blir extra komplicerat eftersom Anni jobbar som socialsekreterare och syskonen hamnar på varsin sida om skammen.

Kärleken i boken är den starkaste drivkraften. Syskonen har haft en trasig, missbrukande barndom med sina finska föräldrar och detta väver ihop Anni och Sami. De har ett gemensamt sår. Håpas du trifs bra i fengelset är inte enbart dyster utan Alakoskis bistra humoristiska inslag från Svinalängorna fortsätter. Skönt. Det är också befriande att Annis dotter Jenna älskar sin morbror i situationer där Anni skäms.

Romanen granskar och belyser socialtjänsten, invandrarpolitiken och kriminalvården i sömmarna. Viktigt. Obehagligt.

Språket är påträngande, precis som innehållet i romanen. Den tränger sig på och jag måste fortsätta läsa. Måste få veta om syskonen någonsin kan mötas igen, om Sami kan se sig i spegeln och känna sig glad.

Läs!