Filmen Svinalängorna ok, men inte mer

Igår var jag på bio och såg Svinalängorna regisserad av Pernilla August. För en vecka sedan belönades filmen med två Guldbaggar; för bästa regi och för bästa kvinnliga biroll (Outi Mäenpää som spelar Leenas mamma). Filmen fick också en särskild utmärkelse för den känsliga klippningen. Svinalängorna, fritt efter Susanna Alakoskis roman med samma namn, var nominerad till åtta Guldbaggar.

Dramat handlar om flickan Leena som tillsammans med sin lillebror och föräldrar flyttar till Ystad från Finland. Filmen utspelar sig på 70-talet och i nutid. Tittaren får alltså även möta en vuxen Leena med man och två barn. Detta är en avvikelse från boken där läsaren enbart får följa Leena som barn. Att ramberättelsen är tillagd tycker jag är helt ok eftersom den har sina dramaturgiska poänger. Den vuxna Leena, spelad av Noomi Rapace, har under hela sitt vuxna liv förträngt barndomen. Det är kanske inte så konstigt eftersom den bestod av alkoholmissbrukande föräldrar, svek, spyor, slagsmål, pengabrist, skam och ett enormt ansvar för inte minst lillebror Sakari. Ibland glimtar hoppet om en trygg vardag fram för Leena, men så krackelerar allt igen.

Familjen, som bor i en miljonprogramsförort med huskroppar som i folkmun kallas Svinalängorna, kommer till honungslandet Sverige för att få det bättre och för att ha större möjlighet att förverkliga i alla fall några drömmar. Tyvärr blir det inte alls så. Inga jobb, inga pengar leder föräldrarna och hela familjen i utanförskapets käftar. Ett öde som tyvärr även idag drabbar vuxna och barn runt om i vårt land.

70-talsmiljön är mycket trovärdig och tidsmarkörerna är många.

Noomi Rapaces gestaltning av den vuxna Leena är stark, inte minst hennes påtagliga kroppsspråk. Tehilla Blad, som spelar barnet Leena, är också mycket duktig och skarp (Blad spelade även Rapace som barn i Millenniumfilmerna). En av de bästa scenerna i filmen är när barnet Leena och den vuxna Leena samtidigt står vid bassängkanten. Leena simmar ursinnet ur kroppen, både som barn och som vuxen.

Filmen berör, absolut, men inte så mycket mer. Kanske är det att kräva något orimligt, men på något sätt känner jag att filmen aldrig riktigt ”tänder” till. Självklart är det fruktansvärt att se Leena och Sakari, som till slut slutar tala, kämpa med varje andetag för att klara av vardagens mest grundläggande saker…men ändå.

Jag tycker det är bra att filmen ”bara” fick tre Guldbaggar.

Kulturellt glesbygdstillägg?

Läste i en av våra regionala tidningar om ett författarbesök i Övertorneå. Så kul! Det var Tyra Helena Lindström som berättade om boken Matildas liv efter alla födslar. Boken handlar om en kvinna från byn Mukkavaara och hennes strävsamma liv. Ett stycke viktig kvinnohistoria. Nu tänkte jag inte skriva om just detta författarbesök utan om vikten av kulturupplevelser i det stora hela.

Under mina år i grundskolan och under gymnasietiden fick min klass träffa en enda författare, Kerstin Johansson i Backe. Ni vet hon som skrev om flickan Elina i Tornedalen i romanen Som om jag inte fanns (filmen heter Elina). Detta besök ägde rum på mellanstadiet och gjorde ett stort intryck på mig. Nu var jag redan då en läsande individ, men vet att flera läsovilliga tog till sig boken och läsandet tack vare författarbesöket. Självklart var det inte så att alla för all framtid fortsatte rusa till biblioteket, men författarbesöket hade definitivt stor betydelse.

Tyvärr är det ju så att skolor och kommuner i stort har mycket begränsade medel att köpa in kultur (handlar förstås om prioriteringar!). I flera fall köper kommunen in ett arrangemang som tar in så många barn som möjligt. Kvaliteten på den kulturella upplevelsen blir en helt annan än ett mer intimt möte mellan t ex en författare och en klass. Nu menar jag inte att en kulturupplevelse med kanske några hundra i publiken behöver vara dålig, men det blir något annat.

Naturligtvis är det också så att kulturupplevelser för oss i norr kan vara dyrare att köpa in. Rese-, logi- och turnékostnader drar lätt iväg. Kanske kunde vi få ett extra statligt stöd för att kunna erbjuda alla i vårt land det vi har rätt till. Ett slags kulturellt glesbygdstillägg? Det är konstigt att det alltid är längre från Stockholm till Kiruna än från Kiruna till Stockholm.

Jag önskar alla barn och vuxna minst en kulturupplevelse per termin! Det är en mänsklig rättighet.

Lovikkavanten och en bra slöjdblogg

Mormor stickade underbara lovikkavantar och fortfarande har jag kvar ett par som jag är mycket rädd om. Jag minns hur mormor tog fram ett ljusblått förkläde innan hon kardade vantarna. Ibland fick jag hjälpa till.

Vantarna är ett exempel på den rika handarbetskultur som finns i Tornedalen.

----------------

Lovikkavanten uppfanns av en tillfällighet av en utskälld stickerska, Erika Aittamaa, i Lovikka 1892.

Erikas man arbetade i skogen och familjen var stor och mycket fattig. Erika stickade och försökte sälja sina alster för att bidra med pengar. En gång gjorde hon ett misstag och vantarna blev så tjocka och stela att köparen inte ville ha dem. Erika tvättade och borstade vantarna med en ullkarda för att få dem mjuka. Beställaren blev mycket nöjd och Lovikkavanten var uppfunnen. Vantarna blev omåttligt populära. Erika Aittamaa avled 1952, 86 år gammal. 1961 registrerades lovikkavanten som ett varumärke. 2007 gick Lovikkavanten AB i konkurs.

När man åker genom byn Lovikka i Pajala kommun kan man se en jättevante i ett litet hus vid vägen och även om företaget gått i konkurs fortsätter lovikkavanten att värma våra händer.

Är du intresserad av slöjd kan du kolla in bloggen http://www.365slojd.se/ Här hittar du inspiration och tips på saker du kan göra själv.

En bok om vänskap och sorg

Längs livets väg möter vi svårigheter av olika slag. En sådan är förluster.

Jag kommer att tänka på en bok jag läste för några år sedan när jag var med om en stor förlust: Linda Olssons Nu vill jag sjunga dig milda sånger (Bonniers, 2007). En vacker bok om oväntad vänskap och om sorg. Läsaren möter en ung författare, Veronika, som åker till en stuga i Dalarna för att få stillhet. Veronika vill bearbeta sin sorg och skriva klart en bok. I huset bredvid bor den gamla kvinnan Astrid och så småningom uppstår en stark vänskap mellan de två kvinnorna.

Jag tyckte mycket om boken och titeln är dessutom så vacker. Läs gärna!

Deckartips för långsamma läsare

Jag läser väldigt långsamt och undviker ofta alltför tjocka böcker. En bok på ca 200 sidor är det absolut perfekta. Mitt rekord i antalet sidor är Harry Potter-böckerna. Jag är full av beundran (och glädje) inför barn som plöjer HP efter HP. En bragd som jag nog aldrig kommer att bräcka var när jag läste den sista HP på engelska. Jag hann precis läsa ut den innan den kom ut på svenska. Sedan firade jag med en jordgubbstårta och var mäkta stolt.

Ofta är deckare rätt omfattande (för mig) men Karin Fossums är perfekta. Inte bara det begränsade sidantalet utan också innehållet och språket. Hon drar inte in så många parallella trådar. En del deckarförfattare ska ju klämma dit alla typer av samhällsproblem och jag blir bara trött. Kommissarie Konrad Sejer är en mycket speciell person och väl värd att bekanta sig med. Ja, och hans hund förstås. Fossums böcker får mig att ifrågasätta mina åsikter, eller i alla fall att se saker ur ett annat perspektiv. Vad är egentligen ett brott? Sug på den!

En annan deckarförfattare som jag gillar är även hon norska, Unni Lindell. Romanerna är längre än Fossums, men helt överkomliga. Hennes personer; kommissarie Cato Isaksen och i de två senaste även kollegan Marian Dahle är så intressanta. Marian Dahle är en sorts Lisbeth Salander. Ok, som deckare är Lindells böcker inte lika bra som Fossums, men personerna! De har rätt komplicerade privata liv…Den åttonde boken om Isaksen & co, Sockerdöden, utkommer på svenska 16 :e mars.

PS. Både Fossums och Lindells böcker har blivit filmatiserade och gått på svensk tv.

Språkbon - en metod för meänkieli?

För en vecka sedan (3/1) kunde man lyssna på ett inslag i Sveriges Radio som handlade om Language nests eller Språkbon.

Den finska språkforskaren Annika Pasanen menar att minoritetsspråk kan få nytt liv genom denna metod. Att låta barn vara i språkbon innebär att förskolepersonalen enbart talar det språk det handlar om, även med barn som till en början inte förstår. I skolan undervisar pedagogerna vissa ämnen enbart på det aktuella språket. Pasanen har ett exempel från verkligheten som handlar om Enare-samiskan som talas i Enare kommun i norra Finland. Där blev språkbon en viktig metod för att föra språket vidare till nästa generation. Ett annat exempel finns i Nurmes i Finland där förskolepersonalen jobbat med karelska språkbon.

Jag tror att detta kan fungera även för meänkieli och tycker det vore toppen om någon förskola i någon av tornedalskommunerna skulle prova. Vi har allt att vinna! En del kan ju tycka att det är fel att barn ska tvingas att lyssna till och använda ett språk…Men å andra sidan; hur många barn skulle frivilligt välja att läsa samhällskunskap eller kemi? Ju fler språk desto fler världar!

Morbror Knuts sorgsna leende är en underbar bok

Katarina Kieri har skrivit en rad böcker, se gärna inlägget här på bloggen om romanen I det här trädet som Katarina skrivit tillsammans med Per Nilsson. Katarinas senaste bok, Morbror Knuts sorgsna leende (2010), handlar om flickan Karla som tillsammans med sin mamma bor i Staden. Läsaren får följa Karla från elvaårsåldern till vuxen kvinna. Mamman har sina rötter i Byn och med jämna och ojämna mellanrum besöker Karla och modern Byn. Karla har två morbröder, Knut och Brynolf, som inte slösar med antalet ord. De andas mest. Och sitter vid köksbordet. Morbröderna kommer ibland och hälsar på i staden. De kommer i sin Taunus.

Romanen, eller kanske ska jag säga denna poetiska skildring/betraktelse, handlar om motpoler; staden och byn, orden och tystnaden, humor och allvar, gemenskap och icke-gemenskap, svenska och finska (motpoler?), grus och asfalt. Boken handlar också om längtan och identitet.

Språket är, som alltid i Katarinas böcker, poetiskt och begrundande. Inga ord finns med i onödan. Miljö- och personbeskrivningarna är skarpa iakttagelser. De där små detaljerna som Katarina är så bra på att fånga. Platsens betydelse och den ordlösa poesin. Det som händer i mellanrummen.

Morbor Knuts sorgsna leende rekommenderas till alla unga och vuxna läsare. Romanen tilltalar självklart extra mycket oss med rötter i Tornedalen. Säkerligen finns igenkänningsfaktorer även för personer som på ett eller annat sätt hör hemma i två eller fler kulturer.

Ge gärna bort boken i gå-bort-present istället för en chokladask eller en blomsterkvast. Ja, eller låna/köp och läs själv!