Är du helt säker på att du inte har en hemlig källare? Skräckbokstips! 😱

Vad är egentligen skillnaden mellan en kriminalroman och en skräckroman? Det är inte alldeles solklart och frågan är om det egentligen är intressant? Vi människor är så nitiska med att kategorisera det mesta. När det gäller böcker och bibliotek är det förstås (eller?) nödvändigt att ordna böcker och andra medier för att vi som låntagare ska hitta. Sedan kan böcker ordnas på olika sätt. En ungdomsroman kan vara mer komplex än en så kallad vuxenroman, poesi kan vara mer lättläst än en förenklad och förkortad roman.

För att återvända till den inledande frågan går det att hitta några drag som skiljer genrena åt. En deckare har ofta en tydligt ansvarig person i form av till exempel en kommissarie eller en journalist som ska lösa ett brott. I en skräckroman kan det helt saknas en kommisarie och ett brott, i alla fall ett brott som någon kan dömas för. I stället kan skräckromanens motor vara en "helt vanlig" person som på ett eller annat vis utsätts för obehagliga situationer, ofta med inslag av övernaturlighet. I deckaren får läsaren svar på vem som är den skyldige medan en skräckroman kan vara mycket mer öppen. Det är inte ens säkert att boven i dramat är en konkret gestalt. Inte sällan återvänder huvudkaraktären till sin vardagliga barndomsmiljö (detaljrikt skildrad) och forna vänner kan ha en avgörande roll i en skräckroman. Myter och sägnen är oftare förekommande inom skräcken liksom personer med sjukdomar som drabbat psyket. Den viktigaste skillnaden är dock stämningen. En deckare är spännande och en skräckroman är läskig!

Kristina Ohlsson har skrivit flera böcker, inte minst deckarna med Fredrika Bergman i huvudrollen. 2016 utkom hon med sin första skräckroman, Sjuka själar. Den handlar om knappt 30-årige Lukas som efter tio år tar mod till sig och återvänder till sin hemort Kristianstad. Lukas blir kyligt mottagen eftersom han var den enda av tre stycken som återvände efter en kidnappning. Lukas var svårt skadad när han hittades på en fotbollsplan och han minns inget från kidnappningen eller året före. Den första som kidnappades var 40-åriga Lydia. Ett år efter Lydias försvinnande försvann Lukas' före detta tjej Fanny och ingen av kvinnorna återvände.  Ett år efter Fannys försvinnande var det Lukas tur. Vad var det egentligen som hände? Vem är kidnapparen och vad har Lukas för roll i det hela?

Återkomsten till hembygden blir startskottet på en rad märkliga händelser på orten. Inte minst gäller det på prästgården där Lukas barndomsvän David och hans tjej Anna bor, men även hos Fannys föräldrar. Brinnande träd och kors börjar åter dyka upp. Anna upplever saker som ingen tror på och vad har den otäcka historien från femtiotalet för kopplingar till nutiden?

Så, är Sjuka själar läskig? Jo, jag tycker den är riktigt kuslig och jag kunde knappt lägga boken ifrån mig. Som läsare blir jag osäker om och om igen och författaren serverar mig olika vändningar. Berättelsen har ett tydligt driv och författaren droppar små detaljer här och var. Miljöbeskrivningarna är detaljrika (ok, lite för mycket regnande) och språket flyter på bra. Kanske lite trist att miljön är en "klassisk prästgård". Fanns ingen mer överraskande miljö att nyttja? Fler kopplingar till kristendomen finns i form av ovannämnda kors men även flera av namnen: Lukas, David, Anna. Tyvärr tappar boken lite i slutet eftersom Ohlson fått för sig att förklara allt. Helt onödigt. En skräckroman behöver inte ha svar på alla frågor. Vad gäller samhällsteman ger författaren en ordentlig känga åt polismyndigheten och socialtjänsten. Vem har ansvaret för sjuka själar?

Älgjakt och bärplockning - stagnerade könsroller anno 2017

Hösten är här med sina brinnande löv och sin klara luft. Det är också en tid då flera av oss vistas lite extra i naturen; vi plockar lingon, vinbär och svamp. Kanske dekorerar vi våra blomlådor med ljung, enris och rönnbär. Vi plockar kottar med barnen och ser getingarna bli allt långsamnare. Men den mest omtalade höstaktiviteten är utan tvekan älgjakten. Det skrivs om den i pressen, på sociala medier och regionala tv-nyheter rapporterar om antal taggar som fällts. Hur är det på arbetsplatserna? Jo, första veckan i september bokas inga större möten eftersom så många har semester. Inga konferenser läggs här. Det är svårare att få tid på hälsocentralen eller på bilverkstan och detta är på nåt sätt helt ok.

Tänk om vi skulle ha en vecka för bärplockning där cheferna beviljar semester utan att blinka? Tv har inslag om kvinnor som i grupp åker och plockar lingon. Den lokala skobutiken har stängt p g a bärplockning. Nej, det skulle ju inte hända. Varför? Självklart för att det är flest män som jagar och män är normen. Dessutom är älgar stora och starka djur. Jo, jag vet att det finns kvinnor som jagar och män som plockar bär, men det är fortfarande rätt könsbundet. Är inte det lite märkligt anno 2017? Härom veckan var vi i familjen och plockade lingon. Vi hamnade mitt i nåt älgjaktsstråk och på nåt sätt var det underförstått att vi omedelbart skulle flytta på oss. Apropå stora och starka djur borde ju hästsporten ha högre status, men självklart är det inte så eftersom de flesta som rider är tjejer.

Ps. Jag minns att jag under min skoltid hade i uppgift att plocka lingon. Tror det var två liter per elev. Längre tillbaka i tiden har barn haft potatisupptagningslov. Kanske nåt att återinföra tillsammans med "studiebesök" på en älgjakt? På så vis skulle det kanske bli fler kvinnor på älgjakterna.

Ps2. Vi flyttade inte på oss där i skogen. 15 män fick vänta tills vi plockat klart.

Hur många steg har du till brevlådan?

Jag tycker att en av dem bästa deckarförfattarna är norska Karin Fossum. Egentligen skulle en kunna klassificera hennes så kallade deckare som romaner. I böckerna, där kommissarie Konrad Sejer med tillhörande hund är fasta inslag, spelar det psykologiska huvudrollen.  Det är inte mycket blod, benknotor eller annat slafs utan läsaren får lära känna den misstänkta och/eller offret på ett djupare plan med detaljerade personporträtt. Detta gör böckerna så obehagliga, för vad är det egentligen som skiljer en brottsling från en icke-brottsling? En kan känna igen sig i både förövare och offer. Kan olyckliga omständigheter göra vem som helst till mördare?

Böckerna är sammanhållna och spretar inte hit och dit. Det finns gott om exempel där författare ska ha med alltför många samhällsteman. Fossum fokuserar. Dessutom föredömligt koncentrerade böcker vilket medför att de är relativt korta. Det passar mig eftersom jag är en långsam läsare.

Viskaren är den trettonde Sejerkriminalaren (första, Evas öga, publicerades 1995) och utkom i sommar. Boken inleds med att kommissarie Sejer förhör, eller rättare sagt samtalar med, den tunna och rätt gråa Ragna Riegel. Något hemskt brott har begåtts av den 46-åriga kvinnan utan röst som viskar på grund av en misslyckad stämbandsoperation. I vartannat avsnitt får vi följa in i förhörsrummet och i vartannat avsnitt rullas historien upp. Sejer är mycket tagen av kvinnans berättelse och han har ändå hört många: gärningspersoner som förnekar, skyller på andra, ljuger och förskönar, men Ragna erkänner direkt och vill ta sitt straff. Hon är inte ens intresserad av en försvarare.

Även om Viskaren inte är en bladvändare av samma kaliber som flera av hennes andra deckare så finns en tydlig spänning. Vad har denna anspråkslösa kvinna kunnat begå för brott? Det enda färgstarka hos Ragna är att hon gillar välkryddad och het mat. Annars är hon blekheten själv med tunna fingrar och blåa nagelband. Fossum naglar fast läsaren allt hårdare och berättelsen blir mer och mer skruvad. Men på ett försiktigt sätt. Personporträttet av Ragna Riegel är, som vanligt, ypperligt. Detaljerna exakta. Fossum har tagit personporträttet till en annan nivå och kanske är det här storyn tappar aningens fart. Att slutet är öppet gillar jag också. Vem talar egentligen sanning? Vems verklighet är den sanna? Vems/ vilkas röst är det vi i vårt samhälle inte hör? Och till sist, hur många steg har du till brevlådan?

Ps. Flera av böckerna har blivit filmer eller tv-serier.

Kulturens och konstens status i Finland

Nu ger jag mig ut på tunn is och det måste en ju göra emellanåt. Precis som i mitt förra inlägg reflekterar jag över min miniresa i finska lappland. Ja, inte bara den resan utan jag har rest och vistats en hel del i Finland tack vare släkt och vänner som är bosatta där. Och kollegor genom åren. Det innebär förstås inte att jag vet allt om Finland, men dristar mig ändå till att ha en del funderingar och rentav åsikter.

Jag anser att kulturen och konsten har en självklarare del i finländarnas liv än i svenskarnas. Detta gäller inte minst litteratur, bild- och formkonst, design, arkitektur och musik. Förebilder är viktiga och sådana riktigt stora finns det flera exempel på: nationaleposet Kalevala sammanställd av Elias Lönnroth,  Zacharias Topelius, Tove Jansson, Alvar Aalto, Jean Sibelius. Sedan har vi världsberömda varumärken som Arabia, Iittala och Marimekko. Skolbarnen kan sin Kalevala och sin Topelius. Överlag erbjuder Finland, och har relativt länge erbjudit, mycket kultur för väldigt små barn: bebiskonst, bebisdans, bebispoesi.

Konsthallar och i viss mån konstmuseer finns på betydligt fler orter i Finland. Konst- och arkitekturutbildningarna håller hög internationell klass. T ex har Rovaniemi med drygt 60 000 invånare en fin konstutbildning och ett fint kulturhus, Korundi. Korundi består av en tre våningar hög konsthall och fina lokaler för konserter och konferenser. I Korundi huserar den professionella kammarorkestern. Biblioteket och staden är ritad av Alvar Aalto. Torneå, som ligger mittemot Haparanda,  med sina 22 000 invånare invigde Aines konstmuseum 1986. Ok, tänker ni, men hur är det på den "riktiga" landsbygden?  Det som erbjuds relativt ofta är olika typer av workshops, både för barn och vuxna. Främst kanske för barn och unga.  Det kan handla om workshops inom ordkonst, konst, dans, cirkus, föreläsningar och föreställningar. De kan arrangeras av det lokala biblioteket, närmsta konsthall eller någon förening. Eller av ett turnerande barnkulturcentrum! (kiertävä lastenkulttuurikeskus Kattila turnerar i hela Lappland)

Når kulturen i Finland "alla"? Nej, i vilket land lyckas vi med det? Dock får många barn bekanta sig med kulturen på ett tidigt stadium genom framför allt skolbesök.  TIllgängligheten till kulturen är avgörande. Däremot tar fler institutioner, kanske framför allt musėer och konsthallar, ut entréavgifter i högre grad än i Sverige. Det i sig innebär att vissa grupper, exempelvis arbetslösa och sjukskrivna, måste kliva över högre trösklar. Men det innebär också att kultur får kosta, precis som en ishockeymatch. Sedan är jag lite fundersam över hur kontroversiell konsten i Finland vågar vara. Har en känsla av att den inte är lika brännande, generellt sett, som i Sverige. Kanske har det att göra med att Finland är mer "fast" i det normativa. Generellt sett. Tänk er en konstnär som anlitas av Marimekko för att göra ett riktigt kontroversiellt mönster. Spännande! Jo, jag vet att det kontroversiella varierar över tid och är ofta individuellt. Mutta kuitenki.

Arkitekturen och designen står högt i kurs i Finland och något gemene person kan njuta av i sin vardag. Det är värt en hel del.

Sammanfattningsvis har vi mycket att lära oss av och hämta inspiration ifrån genom att blicka österut. Vi behöver med andra ord inte alltid åka söderut.

Bilden ovan: offentlig konst under sommaren 2017 på Rovaniemis gator

Jämställdheten i Finland? Tasa-arvo Suomessa?

Nu går sommaren sakteliga mot höst. Min familj och jag har avslutat sommaren med en minisemester i vackra finska lappland. Där kom jag, än en gång, att tänka på genus och jämställdhet. Hur kommer det sig att Finland är så långt efter när det gäller jämställdhet och genus? Det är nästan inte tänkbart att en nyfödd pojke får en rosa body i present eller att en tjej är rörmokare. Ok, det är inte självklart i Sverige heller, men ni fattar. Vägen är mycket längre och krångligare i Finland oavsett om du bor ute på landet eller i Helsingfors.

På ett lekland i Rovaniemi träffade jag en mamma med barn i samma ålder som mina barn. Hon berättade om den finska föräldraförsäkringen. I Sverige har vi 480 dagar per barn varav 90 dagar är reserverade åt den ena föräldern vid delad vårdnad. I Sverige kan vi spara dagar till barnet är minst åtta år.  I Finland är man ledig nio månader. Punkt slut. Inga dagar att spara eller dagar som är reserverade så att båda föräldrarna får tillbringa tid med sitt barn. Hur många pappor tror ni är föräldralediga i vårt östra grannland? Vad innebär det när det kommer till jämställda förebilder?

Min uppfattning är att det även är svårare att leva som homo-, bi-, transsexuell eller queer i Finland. Eller som muslim. Eller som mörkhyad. Ja, egentligen allt som avviker från den förbaskade normen. En normbrytande grej där Finland faktiskt var före är insemination av singelkvinnor. I Sverige blev detta lagligt alldeles nyligt medan det i Finland varit möjligt i flera år.

Vad beror Finlands konservatism på? Har landet varit mindre mottagligt för influenser från väst? Hur påverkas invånarna av religiösa värderingar?

Undantag finns naturligtvis och detta är ett generaliserande inlägg, men ändå.

Behöver vi älta vår historia igen?

Svenska Tornedalingars Riksförbund -Tornionlaaksolaiset (STR-T), Met Nuoret (tornedalingarnas ungdomsförbund) samt Luleå tekniska universitet har fått medel från staten till en förstudie om svenska statens övergrepp på tornedalingar och meänkielitalande. Förstudie ska göras av Curt Persson, forskare vid LTU. Övergreppen handlar inte enbart om skallmätningar och rasbiologi, utan även om flera generationers kanststötta identiteter och ett förlorat språk. Vad som definieras som ett övergrepp kan variera, men grunden är att en starkare part gör något mot en svagare part där den svagare känner sig i underläge. Ett tydligt exempel är hela försvenskningsprocessen som vi tornedalingar blev utsatta för.

Jag kommer med spänning följa vad förstudien ska leda till och en inte alltför vild gissning är förstås en offentlig ursäkt från staten. En sanningskommission som utreder vad staten gjort mot oss tornedalingar har ju diskuterats i omgångar. Nu verkar sanningskommissionen, som staten förhoppningsvis skulle tagit initiativet till, "förvandlats" till en förstudie med STR-T som drivande part. Summan som staten beviljat är 130 000 kr. En spottstyver i sammanhanget.

Men behövs det en förstudie? Behöver vi en ursäkt från staten? Ärligt talat tänkte jag först att "Kan vi inte fokusera framåt nu och släppa det som varit? Ska vi älta försvenskningsprocessen om och om igen?" Men jo, jag tror att det behövs. Det är till och med nödvändigt just för att vi ska kunna lyfta blicken och kliva in i framtiden med fräscha ögon. Vi behöver synliggöra vår egen historia. Få det nedskrivet. Once and for all. Då finns den där för kommande generationer och kan öka kunskapen om vår historia samtidigt som vi kan utvecklas i vår identitet, vårt språk, vår kultur.

Bild: Logotyp för Met Nuoret

Störst av allt är skräcken

Malin Persson Giolito är författare och jurist. Hon debuterade 2008 med romanen Dubbla slag och förra året kom hennes senaste bok Störst av allt - en rättegångsthriller. Jag måste erkänna att jag inte stiftat bekantskap med henne tidigare.

Störst av allt handlar om artonåriga Maja som sitter häktad för mord och anstiftan till mord. För nio månader sedan medverkade hon i en skolskjutning i Djursholms allmänna gymnasium där ett flertal klasskompisar dör. Varannat kapitel beskriver nuläget i häktet och den pågående rättegången, varannat kapitel spelar upp historien fram till skjutningen. Mer än så kan jag inte berätta om innehållet för att inte avslöja för mycket.

Det intressanta är egentligen inte om Maja döms, även om jag inte kan förneka att jag vill veta. Det som är intressant är klasskillnaderna och en ung kvinnas värld och tankar i en mycket utsatt situation. Överklassens jetsetliv med överflödiga fester möter förortens betong och kollektivtrafik. Mötesplatsen är gymnasiet. Maja tillhör överklassen och hennes föräldrar anlitar en känd advokat som tillsätter egna utredningar parallellt med polisens. Rättegången regisseras i minsta detalj. Hur hade rättegången sett ut om Maja tillhört arbetarklassen och/eller varit pojke? Det är intressanta spörsmål. Persson Giolito skildrar en artonåring på ett mycket trovärdigt sätt, inte minst det språkliga (ja, jag vet. Jag är 40+ och det var ett tag sedan jag var 18.) Det är en av romanens styrkor, liksom god kännedom om svenska rättsprocesser. Författaren lyckas knyta ihop flera delar till en helhet utan att det blir för spretigt: rättegången, en ung häktad kvinnas tankar, klasskillnader, relationer. Stora frågor som rubbar läsaren. Vem ska vi tro på, egentligen?

Störst av allt är obehaglig läsning och kanske är det för att det handlar om unga människor,  kanske är det för att det skulle kunna vara du eller jag som drabbas av livets omständigheter. Läs!