Vem lyssnas det på?

De senaste veckorna har jag i rollen som mamma försökt framföra mina åsikter och åstadkomma en förändring. Ämnet har varit modersmålsstöd. Jag ska inte ta upp själva ämnet utan reflektera lite kring vem som får sin röst hörd i vårt samhälle. Det är inga nyheter, men tål att reflekteras över ännu en gång.

Vi har säkert alla varit med om det vid något tillfälle. Du föreslår nåt på mötet, men ingen lägger märke till din idé. En annan person föreslår samma sak och möts av stående ovationer.  Vad är det som gör att några av oss når genom bruset och andra inte? Handlar det om hur lyhörd ordföranden på mötet är? Eller vad ordföranden och de närmast allierade vill höra? Vad kan du tänka på som mötesdeltagare? Det som forskning visar är att det lyssnas mer på män än på kvinnor. Alltså har könet betydelse. Plus en rad andra faktorer. Vem som lyckas framföra sina åsikter och kanske till och med åstadkomma en förändring är en hel vetenskap.  Sedan skiljer det sig säkerligen åt var i världen en bor. Och om vi är på jobbet eller agerar i privatlivet.

Åter till mitt case. Mod och kunskap anser jag vara det viktigaste för att göra min röst hörd. Det är viktigt att kunna argumentera sakligt även om ämnet är personligt eller rent av privat. Sedan är det oundvikligt att det krävs mod. Det är inte lätt att uttrycka sina åsikter när en befinner sig i en ojämlik "situation". Det kan röra sig om en enskild individ mot en "hel myndighet". Sedan är det en stor fördel att veta i "vilka trådar" en ska dra i. I mitt exempel: när ska jag kontakta tjänstepersoner vid förvaltningen och när ska jag kontakta politiken? Detta bygger på att vi vet hur samhället är uppbyggt. Det är inte en självklarhet!

Språket är mycket viktigt. Vilka ord når fram och vilka rycks det på axlarna åt?

Den tredje statsmakten, medierna, kan vara ett sätt att nå fram. Samtidigt känns det, tycker jag, tråkigt att medborgare ska behöva använda medierna som megafon. En megafon som kan vinkla saker på sitt eget sneda sätt. Räcker inte våra egna röster? Dessutom är det ju inte säkert att en når fram till medierna heller.

Oundvikligen har min "kamp" gällande modersmålsstöd väckt en rad tankar. Hur ska människor med bristande språk kunna och våga ta striden? Hur ska de fatta mod? Var ska de få kunskap om sina rättigheter? Vilken retorik ger resultat? Hur ska vi kvinnor göra oss hörda? Det finns flera saker att göra och ett är att börja träna i tid. Redan på förskolan är det viktigt att studera hur pojkar och flickor gör sig hörda. Vet att flera förskolor jobbar med detta - fortsätt! Sedan måste arbetet fortsätta i grundskolan och på gymnasiet. Vilka verktyg ger vi våra unga? Hur mycket retorik står på schemat? Hur ingjuter vi mod och självkänsla?