Fyra dagar i Kabul - en ok debut

Ok, den här boken hade jag inte valt själv, men eftersom jag läsecirklar och en av medlemmarna valde den så var det ju bara att sätta igång. Jag gillar när deckare handlar om den enskilda människan och har svårare för brott kopplade till underrättelsetjänster eller politiskt kopplade mord. Då vet ni det.

Fyra dagar i Kabul utkom sommaren 2017 och handlar om den 34-åriga polisen och förhandlaren Amanda som gör allt för att hitta två svenska diplomater som kidnappats i Kabul. Ett av problemen är att Amanda inte har någon att förhandla med eftersom kidnapparna inte hör av sig. Parallellt med händelserna i ett stekhett och dammigt Afghanistan hittas en ung, homosexuell man död i Stockholm. Till denna härva har författaren adderat heroin, ett afghanskt statsbesök och en hemlighetsfull ambassadör.

Anna Tell får reda ut många frågor och det lyckas hon med till största del. Kanske är det lite väl många parametrar och lite väl många personer i berättelsen för jag får svårt att hålla isär karaktärerna. Läsaren märker att författaren har erfarenhet av polisarbete. Inte minst gäller det detaljer kring utrustning och vapen. Däremot får karaktärerna inget djup utan förblir ganska platta. Dessutom undrar jag om medvetenheten kring säkerhet på den här nivån är så dålig och så naiv som författaren beskriver. Skulle en ambassadör i ett land som Afghanistan verkligen använda sitt personnummer som kod? Nej, här känns boken inte trovärdig. Miljöbeskrivningarna hade jag också önskat mycket mer av.

Det bästa med Fyra dagar i Kabul är att den tuffa polisen är kvinna. Amanda är både förhandlare och polis på fältet med skyddsväst, skitiga skor och magasin i fickorna. Dessutom i ett land där jämställdhet knappt existerar. De afghanska poliserna, som förstås är män, är högst ovana med en kvinnlig polis som tydligt sätter sig emot patriarkatet. Nu är det inte så att det enbart är afghanerna som är bovarna i dramat. Tvärtom. Är den svenska regeringen villig att dölja mord för att uppehålla diplomatin?

Slutsats: en helt ok debut med spännande feministiskt filter.

Hur få fler nysvenskar att uppleva teater?

Luleå kommun gör en rajd med kostnadsfria kulturaktiviteter. Alltså kostnadsfria för publiken och då främst för barn och unga. Dottern och jag upplevde nyss en berättarföreställning på vårt närbibliotek. Biljetterna tog snabbt slut vilket förstås är glädjande.

Vi var kring 40 stycken i publiken, men tyvärr saknades en grupp nästan helt och hållet, nämligen nysvenskar. I vårt samhälle har vi en härlig mångfald av kulturer och jag hade verkligen hoppats på att teaterpubliken skulle spegla det. Naturligtvis kan det vara en slump att det inte kom nysvenskar just denna gång, men min erfarenhet säger att det inte är så enkelt.

Biblioteket är en känd miljö, personalen är bekant, arrangemanget var kostnadsfritt och dessutom verkligen i närmiljön - varför kommer inte en bredare publik? Är det marknadsföringen som inte nått fram? Kan "situationen" kännas för obekväm om en inte förstår språket fullt ut? Ovana att gå på teater? Självklart är det flera faktorer som påverkar och jag är nyfiken på om fler nysvenskar kommit om det hade varit en berättarföreställning med exempelvis arabiskt tema. Kanske, kanske inte. En sak är dock säker: mångfalden på och bakom scenen måste öka. 

Teater och annan kultur är till för alla människor. Vi har alla behov av och rätt till själslig näring. Kultur är demokrati, utveckling, hälsa. Men alla människor tar inte del av kultur. En del vill inte, en del är inte intresserade och andra får inte dem rätta förutsättningarna. Kanske kan fler nås om de, i mitt exempel nysvenskar, får vara med i planeringen, i val av föreställning, marknadsföring och kringaktiviteter. Men varför gissa vad "frånvaron" beror på, fråga målgruppen direkt istället! Jo, jag vet att målgruppen inte är homogen, men nånstans måste en börja.


Bild: Lille prinsen, Arabiska teatern.

Viktiga mötesplatser

Folkets Hus (FH) med biograf och konferenslokaler i Övertorneå har varit stängd under delar av 2017. Orsak: den privata ägaren har ej betalat elräkningarna och lokalerna har därmed bara haft minst möjliga underhållsvärme. Ingen trevlig bio- eller konferensmiljö alltså. Konferenser kan ju visserligen hållas i andra lokaler, men filmvisningar är knutna till den digitala tekniken i salongen på FH. I lokalerna brukar även teaterföreställningar äga rum liksom operaföreställningar från olika håll i världen. Detta tack vare den digitala tekniken. Dessutom hyr FH ut lokaler till olika aktiviteter och evenemang. FH är med andra ord en viktig mötesplats för kommunens medborgare.

Vad vill jag med detta inlägg? Jo, jag vill påpeka hur viktiga mötesplatser är och ju färre mötesplatser som finns desto viktigare blir de som existerar. På små orter kan de enda öppna mötesplatserna vara bibliotek och Folkets Hus. Så länge mötesplatserna är öppna och fungerande reflekterar vi kanske inte så mycket över dem, men när problem uppstår så märker vi snabbt hur viktiga platserna är.

Mötesplatser behöver förstås inte vara fysiska platser utan kan likaväl vara digitala rum på nätet. Lokaler är i mångt och mycket dyra historier för kommunerna och samnyttjandet skulle kunna utvecklas. Skolor står ofta tomma efter klockan 16.00 på vardagar, för att inte tala om under lör- och söndagar. Ok, nu kanske inte klassrum är de mest attraktiva lokalerna, men visst skulle det finnas möjligheter till mötesplatser för medborgarna här. Skulle vi i planeringsskedet tänka på att lokaler ska vara multifunktionella är jag säker på att flera kreativa lösningar skulle hittas.

Nåväl, nu har Folkets Hus i Övertorneå fått tillbaka värmen och till min glädje visas filmer igen. Viktigt för att ett samhälle ska leva och utvecklas!

Bilden lånad från hbwebben.se

Bullerbykläpit

Mie olen sanonu sen ennen ja sanon sen taas: yks hyvä keino saaha kläppiä ja niiten vanhuksia lukehmaan meänkielisiä kirjoja oon kääntää klassikoita. Met olema lukehneet Astrid Lindgrenin Kevä Bullerbyssä jonka Lumio förlaaki oon antanu ulos. Meänkielentänny: Andreas Jonasson, redaktööri Bengt Pohjanen. Kirja oon annettu ulos Kulturrådin avula. Oon kans hauska että käänöksessä oon käytetty meänkielen eri varieteetiä.

Jos ei ole tottunu lukehmaan meänkielisiä kirjoja (eikä niitä ole niin monta) niin se oon hyvä että itte kertomus oon tuttu. Mie toivon että valtio ottaa vasthuun kunnola niin että saama, ensikättheen, ainaki 15- 20 kpl kläpitten kirjoja käänetyksi. Oon tietenki kans tärkeä että esikoulut ja koulut saapi tietää että uusia kirjoja oon meänkielelä.

Nyt Pippi, Emil, Pettson ja Findys oon kuitenki saahnet Bullerbykläpit kaveriksi. Se oon hyvä!

Hulda Kohkoinen, gift Siikavaara

Hulda Maria Kohkoinen föddes 1902 i Övertorneå socken och dog 1969 i Aareavaara, Pajala. Hulda var, liksom många andra i denna del av Norrbotten, djupt troende laestadian. Hon jobbade som lärare, gifte sig med Sigurd Siikavaara (1900-1965) och fick tre söner. Familjen bodde i det blå huset i Aareavaara, ett hus som stod värd för både en och två sammankomster av diverse slag.

Sigurd var frontfigur för Korpelarörelsen, i alla fall efter att grundaren Toivo Korpela återvände till Finland. Kort kan en säga att rörelsen tog en helt annan riktning med Sigurd vid spakarna. Korpelarörelsen är kanske inte känd i hela landet, men i Norrbotten har de flesta i alla fall hört talas om den: 1930-40-tal, Silverarken, landningsbana på Torneälven, det sanna ordet, sekt, sexuella riter och eventuellt även människooffer. Ja, ungefär så. Vad som är fakta och vad som är fiktion är en annan sak.

Det var inte förrän en bra bit in i tonåren som jag förstod att Hulda var min gammelfaster, alltså pappas faster. Rörelsen var naturligtvis ingenting som någon ville prata om. Skammen var oerhörd och flera anhöriga bytte så småningom efternamn. När jag ville skriva en längre uppsats på gymnasiet 1994 och började leta material så var det rätt skralt. Pappa ringde sin kusin, Sigurds och Huldas son, för att fråga om jag fick komma och intervjua honom. För kusinen var det ok, men han ville kolla med sina barn och där tog det stopp. Minnet av rörelsen hade täckts av ett hyfsat tjockt dammlager fram till 1988 då Bengt Pohjanen skrev romanen Dagning; röd! 1993 revs såren upp än mer då Norrbottensteatern satte upp pjäsen med samma namn som romanen. Hotbrev kom in till teatern undertecknad av "De oskyldiga Korpela-barnen". Så min tajming att skriva en liten gymnasieuppsats var dålig.

Min intention är inte att varken försöka försvara eller förklara nåt så komplext som rörelsen och dess efterdyningar, utan mina tankar är mer hos gammelfaster Hulda. För en tid sedan hittade jag gamla finska och svenska tidningsurklipp bland svartvita, tummade fotografier och jag började fundera över kvinnor som levt under särskilda förhållanden. En av dem är Hulda Kohkoinen. Hulda kom ofta till min farmor och farfar för att undkomma det som maken sysslade med. Hon behövde få ett andrum och lufta sina tankar, sina känslor. Självklart var hon mången gång mycket förtvivlad, men vad kunde hon göra? Att skilja sig fanns naturligtvis inte på kartan. Det var bara att härda ut. Pappa berättade att han minns hur faster Hulda släppte ut sitt långa, långa hår och kammade det. Som from laestadian klippte hon inte håret. En ytterligare komponent i skammen var att Huldas pappa Oskar, min farfarsfar, var predikant inom den laestadianska rörelsen.

Jag kan bara försöka föreställa mig hur stor och svår skammen var för gammelfaster och jag inser att jag aldrig kan förstå. Men jag vill i allafall lyfta henne och ge henne några rader. Hennes historia är också en del av min historia.

PS. Om någon av mina släktingar tar illa vid sig så är det inte min mening att såra. På intet vis. Men Hulda är värd att synliggöras.

Läskigheter på demensboende

Mats Strandberg kom ut med Hemmet i maj 2017 och boken kategoriseras som skräck.

Joel är just under trettio år och har återvänt till hembygden för att flytta mamma Monica till demensboendet Tallskuggan. Joels pappa är död sedan länge och brorsan drar inte sitt strå till stacken. Joel brottas med känslor som sorg, lättnad och dåligt samvete. Hur ska mamman reagera när hon flyttas till en ny miljö? Samtidigt kan inte Joel ta hand om modern på heltid. Att städa ur barndomshuset inför försäljningen är förstås också en betungande process. På Tallskuggan jobbar Joels gamla vän och före detta tjej Nina. Snabbt förstår läsaren att dessa tus relation en gång i tiden har fått ett abrupt och frostigt slut och nu måste de åter träffas. På Tallskuggans avdelning D, dit Monica flyttar, händer obehagliga saker. De dementa vet saker de inte borde ha vetskap om, vårdbiträden slutar efter mystiska händelser, Monica blir alltmer konstig, underliga fläckar uppstår i tak och på väggar.

Att Hemmet kategoriseras som skräck förstår jag inte. Visst har boken läskiga inslag, men inte är det skräck. Berättelsens styrka är i stället de trovärdiga skildringarna av dem dementa och arbetet på boendet. Bäst är avsnitten där de dementa berättar i jagperson. Vi kommer nära deras värld som har en underlig logik mitt i allt det ologiska. Hur hemskt måste det inte vara att helt tappa kontrollen över sig själv? Ninas och Joels historia rullas upp på ett helt ok sätt, men vänskapen på boendet gör större avtryck. Sedan har Strandberg slängt in övernaturliga inslag med touch av poltergeist och det känns stundom aningens krystat. Men vill du läsa om hur det kanske kan vara att leva med en demenssjukdom är Mats Strandbergs bok väl värd sina timmar. 

Färgstark bilderbok om flykt

Åka buss (2016) av Henrik Wallnäs med illustrationer av Matilda Ruta är en finstämd och färgstark bilderbok om flykt. Mamman och barnet måste resa långt, långt bort över bergen. Först med buss och sedan med båt och sedan buss igen. Kvar blir farmor och pappa som måste laga alla hål i huset. Av bilderna framgår det att kriget härjar med stridsflygplan, vapen och taggtråd. Barnet kramar den lilla tygkaninen som doftar farmor. Så småningom hamnar mamman och barnet på en ny plats där det är vitt av snö.

Boken handlar om avsked, ovisshet, hopp och återförening. Bilderna är starka och drabbande. Språket är enkelt att ta till sig, erbjuder djup och plats för fantasi. En fin bok där bild och text verkligen kompletterar varandra. Vi har läst den flera gånger här hemma med fyraåringen.

Ps. En annan fin bilderbok med flykttema är Pija Lindenbaums Pudlar och pommes (2016).

Vem lyssnas det på?

De senaste veckorna har jag i rollen som mamma försökt framföra mina åsikter och åstadkomma en förändring. Ämnet har varit modersmålsstöd. Jag ska inte ta upp själva ämnet utan reflektera lite kring vem som får sin röst hörd i vårt samhälle. Det är inga nyheter, men tål att reflekteras över ännu en gång.

Vi har säkert alla varit med om det vid något tillfälle. Du föreslår nåt på mötet, men ingen lägger märke till din idé. En annan person föreslår samma sak och möts av stående ovationer.  Vad är det som gör att några av oss når genom bruset och andra inte? Handlar det om hur lyhörd ordföranden på mötet är? Eller vad ordföranden och de närmast allierade vill höra? Vad kan du tänka på som mötesdeltagare? Det som forskning visar är att det lyssnas mer på män än på kvinnor. Alltså har könet betydelse. Plus en rad andra faktorer. Vem som lyckas framföra sina åsikter och kanske till och med åstadkomma en förändring är en hel vetenskap.  Sedan skiljer det sig säkerligen åt var i världen en bor. Och om vi är på jobbet eller agerar i privatlivet.

Åter till mitt case. Mod och kunskap anser jag vara det viktigaste för att göra min röst hörd. Det är viktigt att kunna argumentera sakligt även om ämnet är personligt eller rent av privat. Sedan är det oundvikligt att det krävs mod. Det är inte lätt att uttrycka sina åsikter när en befinner sig i en ojämlik "situation". Det kan röra sig om en enskild individ mot en "hel myndighet". Sedan är det en stor fördel att veta i "vilka trådar" en ska dra i. I mitt exempel: när ska jag kontakta tjänstepersoner vid förvaltningen och när ska jag kontakta politiken? Detta bygger på att vi vet hur samhället är uppbyggt. Det är inte en självklarhet!

Språket är mycket viktigt. Vilka ord når fram och vilka rycks det på axlarna åt?

Den tredje statsmakten, medierna, kan vara ett sätt att nå fram. Samtidigt känns det, tycker jag, tråkigt att medborgare ska behöva använda medierna som megafon. En megafon som kan vinkla saker på sitt eget sneda sätt. Räcker inte våra egna röster? Dessutom är det ju inte säkert att en når fram till medierna heller.

Oundvikligen har min "kamp" gällande modersmålsstöd väckt en rad tankar. Hur ska människor med bristande språk kunna och våga ta striden? Hur ska de fatta mod? Var ska de få kunskap om sina rättigheter? Vilken retorik ger resultat? Hur ska vi kvinnor göra oss hörda? Det finns flera saker att göra och ett är att börja träna i tid. Redan på förskolan är det viktigt att studera hur pojkar och flickor gör sig hörda. Vet att flera förskolor jobbar med detta - fortsätt! Sedan måste arbetet fortsätta i grundskolan och på gymnasiet. Vilka verktyg ger vi våra unga? Hur mycket retorik står på schemat? Hur ingjuter vi mod och självkänsla?

Är du helt säker på att du inte har en hemlig källare? Skräckbokstips! 😱

Vad är egentligen skillnaden mellan en kriminalroman och en skräckroman? Det är inte alldeles solklart och frågan är om det egentligen är intressant? Vi människor är så nitiska med att kategorisera det mesta. När det gäller böcker och bibliotek är det förstås (eller?) nödvändigt att ordna böcker och andra medier för att vi som låntagare ska hitta. Sedan kan böcker ordnas på olika sätt. En ungdomsroman kan vara mer komplex än en så kallad vuxenroman, poesi kan vara mer lättläst än en förenklad och förkortad roman.

För att återvända till den inledande frågan går det att hitta några drag som skiljer genrena åt. En deckare har ofta en tydligt ansvarig person i form av till exempel en kommissarie eller en journalist som ska lösa ett brott. I en skräckroman kan det helt saknas en kommisarie och ett brott, i alla fall ett brott som någon kan dömas för. I stället kan skräckromanens motor vara en "helt vanlig" person som på ett eller annat vis utsätts för obehagliga situationer, ofta med inslag av övernaturlighet. I deckaren får läsaren svar på vem som är den skyldige medan en skräckroman kan vara mycket mer öppen. Det är inte ens säkert att boven i dramat är en konkret gestalt. Inte sällan återvänder huvudkaraktären till sin vardagliga barndomsmiljö (detaljrikt skildrad) och forna vänner kan ha en avgörande roll i en skräckroman. Myter och sägnen är oftare förekommande inom skräcken liksom personer med sjukdomar som drabbat psyket. Den viktigaste skillnaden är dock stämningen. En deckare är spännande och en skräckroman är läskig!

Kristina Ohlsson har skrivit flera böcker, inte minst deckarna med Fredrika Bergman i huvudrollen. 2016 utkom hon med sin första skräckroman, Sjuka själar. Den handlar om knappt 30-årige Lukas som efter tio år tar mod till sig och återvänder till sin hemort Kristianstad. Lukas blir kyligt mottagen eftersom han var den enda av tre stycken som återvände efter en kidnappning. Lukas var svårt skadad när han hittades på en fotbollsplan och han minns inget från kidnappningen eller året före. Den första som kidnappades var 40-åriga Lydia. Ett år efter Lydias försvinnande försvann Lukas' före detta tjej Fanny och ingen av kvinnorna återvände.  Ett år efter Fannys försvinnande var det Lukas tur. Vad var det egentligen som hände? Vem är kidnapparen och vad har Lukas för roll i det hela?

Återkomsten till hembygden blir startskottet på en rad märkliga händelser på orten. Inte minst gäller det på prästgården där Lukas barndomsvän David och hans tjej Anna bor, men även hos Fannys föräldrar. Brinnande träd och kors börjar åter dyka upp. Anna upplever saker som ingen tror på och vad har den otäcka historien från femtiotalet för kopplingar till nutiden?

Så, är Sjuka själar läskig? Jo, jag tycker den är riktigt kuslig och jag kunde knappt lägga boken ifrån mig. Som läsare blir jag osäker om och om igen och författaren serverar mig olika vändningar. Berättelsen har ett tydligt driv och författaren droppar små detaljer här och var. Miljöbeskrivningarna är detaljrika (ok, lite för mycket regnande) och språket flyter på bra. Kanske lite trist att miljön är en "klassisk prästgård". Fanns ingen mer överraskande miljö att nyttja? Fler kopplingar till kristendomen finns i form av ovannämnda kors men även flera av namnen: Lukas, David, Anna. Tyvärr tappar boken lite i slutet eftersom Ohlson fått för sig att förklara allt. Helt onödigt. En skräckroman behöver inte ha svar på alla frågor. Vad gäller samhällsteman ger författaren en ordentlig känga åt polismyndigheten och socialtjänsten. Vem har ansvaret för sjuka själar?

Älgjakt och bärplockning - stagnerade könsroller anno 2017

Hösten är här med sina brinnande löv och sin klara luft. Det är också en tid då flera av oss vistas lite extra i naturen; vi plockar lingon, vinbär och svamp. Kanske dekorerar vi våra blomlådor med ljung, enris och rönnbär. Vi plockar kottar med barnen och ser getingarna bli allt långsamnare. Men den mest omtalade höstaktiviteten är utan tvekan älgjakten. Det skrivs om den i pressen, på sociala medier och regionala tv-nyheter rapporterar om antal taggar som fällts. Hur är det på arbetsplatserna? Jo, första veckan i september bokas inga större möten eftersom så många har semester. Inga konferenser läggs här. Det är svårare att få tid på hälsocentralen eller på bilverkstan och detta är på nåt sätt helt ok.

Tänk om vi skulle ha en vecka för bärplockning där cheferna beviljar semester utan att blinka? Tv har inslag om kvinnor som i grupp åker och plockar lingon. Den lokala skobutiken har stängt p g a bärplockning. Nej, det skulle ju inte hända. Varför? Självklart för att det är flest män som jagar och män är normen. Dessutom är älgar stora och starka djur. Jo, jag vet att det finns kvinnor som jagar och män som plockar bär, men det är fortfarande rätt könsbundet. Är inte det lite märkligt anno 2017? Härom veckan var vi i familjen och plockade lingon. Vi hamnade mitt i nåt älgjaktsstråk och på nåt sätt var det underförstått att vi omedelbart skulle flytta på oss. Apropå stora och starka djur borde ju hästsporten ha högre status, men självklart är det inte så eftersom de flesta som rider är tjejer.

Ps. Jag minns att jag under min skoltid hade i uppgift att plocka lingon. Tror det var två liter per elev. Längre tillbaka i tiden har barn haft potatisupptagningslov. Kanske nåt att återinföra tillsammans med "studiebesök" på en älgjakt? På så vis skulle det kanske bli fler kvinnor på älgjakterna.

Ps2. Vi flyttade inte på oss där i skogen. 15 män fick vänta tills vi plockat klart.

Hur många steg har du till brevlådan?

Jag tycker att en av dem bästa deckarförfattarna är norska Karin Fossum. Egentligen skulle en kunna klassificera hennes så kallade deckare som romaner. I böckerna, där kommissarie Konrad Sejer med tillhörande hund är fasta inslag, spelar det psykologiska huvudrollen.  Det är inte mycket blod, benknotor eller annat slafs utan läsaren får lära känna den misstänkta och/eller offret på ett djupare plan med detaljerade personporträtt. Detta gör böckerna så obehagliga, för vad är det egentligen som skiljer en brottsling från en icke-brottsling? En kan känna igen sig i både förövare och offer. Kan olyckliga omständigheter göra vem som helst till mördare?

Böckerna är sammanhållna och spretar inte hit och dit. Det finns gott om exempel där författare ska ha med alltför många samhällsteman. Fossum fokuserar. Dessutom föredömligt koncentrerade böcker vilket medför att de är relativt korta. Det passar mig eftersom jag är en långsam läsare.

Viskaren är den trettonde Sejerkriminalaren (första, Evas öga, publicerades 1995) och utkom i sommar. Boken inleds med att kommissarie Sejer förhör, eller rättare sagt samtalar med, den tunna och rätt gråa Ragna Riegel. Något hemskt brott har begåtts av den 46-åriga kvinnan utan röst som viskar på grund av en misslyckad stämbandsoperation. I vartannat avsnitt får vi följa in i förhörsrummet och i vartannat avsnitt rullas historien upp. Sejer är mycket tagen av kvinnans berättelse och han har ändå hört många: gärningspersoner som förnekar, skyller på andra, ljuger och förskönar, men Ragna erkänner direkt och vill ta sitt straff. Hon är inte ens intresserad av en försvarare.

Även om Viskaren inte är en bladvändare av samma kaliber som flera av hennes andra deckare så finns en tydlig spänning. Vad har denna anspråkslösa kvinna kunnat begå för brott? Det enda färgstarka hos Ragna är att hon gillar välkryddad och het mat. Annars är hon blekheten själv med tunna fingrar och blåa nagelband. Fossum naglar fast läsaren allt hårdare och berättelsen blir mer och mer skruvad. Men på ett försiktigt sätt. Personporträttet av Ragna Riegel är, som vanligt, ypperligt. Detaljerna exakta. Fossum har tagit personporträttet till en annan nivå och kanske är det här storyn tappar aningens fart. Att slutet är öppet gillar jag också. Vem talar egentligen sanning? Vems verklighet är den sanna? Vems/ vilkas röst är det vi i vårt samhälle inte hör? Och till sist, hur många steg har du till brevlådan?

Ps. Flera av böckerna har blivit filmer eller tv-serier.

Kulturens och konstens status i Finland

Nu ger jag mig ut på tunn is och det måste en ju göra emellanåt. Precis som i mitt förra inlägg reflekterar jag över min miniresa i finska lappland. Ja, inte bara den resan utan jag har rest och vistats en hel del i Finland tack vare släkt och vänner som är bosatta där. Och kollegor genom åren. Det innebär förstås inte att jag vet allt om Finland, men dristar mig ändå till att ha en del funderingar och rentav åsikter.

Jag anser att kulturen och konsten har en självklarare del i finländarnas liv än i svenskarnas. Detta gäller inte minst litteratur, bild- och formkonst, design, arkitektur och musik. Förebilder är viktiga och sådana riktigt stora finns det flera exempel på: nationaleposet Kalevala sammanställd av Elias Lönnroth,  Zacharias Topelius, Tove Jansson, Alvar Aalto, Jean Sibelius. Sedan har vi världsberömda varumärken som Arabia, Iittala och Marimekko. Skolbarnen kan sin Kalevala och sin Topelius. Överlag erbjuder Finland, och har relativt länge erbjudit, mycket kultur för väldigt små barn: bebiskonst, bebisdans, bebispoesi.

Konsthallar och i viss mån konstmuseer finns på betydligt fler orter i Finland. Konst- och arkitekturutbildningarna håller hög internationell klass. T ex har Rovaniemi med drygt 60 000 invånare en fin konstutbildning och ett fint kulturhus, Korundi. Korundi består av en tre våningar hög konsthall och fina lokaler för konserter och konferenser. I Korundi huserar den professionella kammarorkestern. Biblioteket och staden är ritad av Alvar Aalto. Torneå, som ligger mittemot Haparanda,  med sina 22 000 invånare invigde Aines konstmuseum 1986. Ok, tänker ni, men hur är det på den "riktiga" landsbygden?  Det som erbjuds relativt ofta är olika typer av workshops, både för barn och vuxna. Främst kanske för barn och unga.  Det kan handla om workshops inom ordkonst, konst, dans, cirkus, föreläsningar och föreställningar. De kan arrangeras av det lokala biblioteket, närmsta konsthall eller någon förening. Eller av ett turnerande barnkulturcentrum! (kiertävä lastenkulttuurikeskus Kattila turnerar i hela Lappland)

Når kulturen i Finland "alla"? Nej, i vilket land lyckas vi med det? Dock får många barn bekanta sig med kulturen på ett tidigt stadium genom framför allt skolbesök.  TIllgängligheten till kulturen är avgörande. Däremot tar fler institutioner, kanske framför allt musėer och konsthallar, ut entréavgifter i högre grad än i Sverige. Det i sig innebär att vissa grupper, exempelvis arbetslösa och sjukskrivna, måste kliva över högre trösklar. Men det innebär också att kultur får kosta, precis som en ishockeymatch. Sedan är jag lite fundersam över hur kontroversiell konsten i Finland vågar vara. Har en känsla av att den inte är lika brännande, generellt sett, som i Sverige. Kanske har det att göra med att Finland är mer "fast" i det normativa. Generellt sett. Tänk er en konstnär som anlitas av Marimekko för att göra ett riktigt kontroversiellt mönster. Spännande! Jo, jag vet att det kontroversiella varierar över tid och är ofta individuellt. Mutta kuitenki.

Arkitekturen och designen står högt i kurs i Finland och något gemene person kan njuta av i sin vardag. Det är värt en hel del.

Sammanfattningsvis har vi mycket att lära oss av och hämta inspiration ifrån genom att blicka österut. Vi behöver med andra ord inte alltid åka söderut.

Bilden ovan: offentlig konst under sommaren 2017 på Rovaniemis gator

Jämställdheten i Finland? Tasa-arvo Suomessa?

Nu går sommaren sakteliga mot höst. Min familj och jag har avslutat sommaren med en minisemester i vackra finska lappland. Där kom jag, än en gång, att tänka på genus och jämställdhet. Hur kommer det sig att Finland är så långt efter när det gäller jämställdhet och genus? Det är nästan inte tänkbart att en nyfödd pojke får en rosa body i present eller att en tjej är rörmokare. Ok, det är inte självklart i Sverige heller, men ni fattar. Vägen är mycket längre och krångligare i Finland oavsett om du bor ute på landet eller i Helsingfors.

På ett lekland i Rovaniemi träffade jag en mamma med barn i samma ålder som mina barn. Hon berättade om den finska föräldraförsäkringen. I Sverige har vi 480 dagar per barn varav 90 dagar är reserverade åt den ena föräldern vid delad vårdnad. I Sverige kan vi spara dagar till barnet är minst åtta år.  I Finland är man ledig nio månader. Punkt slut. Inga dagar att spara eller dagar som är reserverade så att båda föräldrarna får tillbringa tid med sitt barn. Hur många pappor tror ni är föräldralediga i vårt östra grannland? Vad innebär det när det kommer till jämställda förebilder?

Min uppfattning är att det även är svårare att leva som homo-, bi-, transsexuell eller queer i Finland. Eller som muslim. Eller som mörkhyad. Ja, egentligen allt som avviker från den förbaskade normen. En normbrytande grej där Finland faktiskt var före är insemination av singelkvinnor. I Sverige blev detta lagligt alldeles nyligt medan det i Finland varit möjligt i flera år.

Vad beror Finlands konservatism på? Har landet varit mindre mottagligt för influenser från väst? Hur påverkas invånarna av religiösa värderingar?

Undantag finns naturligtvis och detta är ett generaliserande inlägg, men ändå.

Behöver vi älta vår historia igen?

Svenska Tornedalingars Riksförbund -Tornionlaaksolaiset (STR-T), Met Nuoret (tornedalingarnas ungdomsförbund) samt Luleå tekniska universitet har fått medel från staten till en förstudie om svenska statens övergrepp på tornedalingar och meänkielitalande. Förstudie ska göras av Curt Persson, forskare vid LTU. Övergreppen handlar inte enbart om skallmätningar och rasbiologi, utan även om flera generationers kanststötta identiteter och ett förlorat språk. Vad som definieras som ett övergrepp kan variera, men grunden är att en starkare part gör något mot en svagare part där den svagare känner sig i underläge. Ett tydligt exempel är hela försvenskningsprocessen som vi tornedalingar blev utsatta för.

Jag kommer med spänning följa vad förstudien ska leda till och en inte alltför vild gissning är förstås en offentlig ursäkt från staten. En sanningskommission som utreder vad staten gjort mot oss tornedalingar har ju diskuterats i omgångar. Nu verkar sanningskommissionen, som staten förhoppningsvis skulle tagit initiativet till, "förvandlats" till en förstudie med STR-T som drivande part. Summan som staten beviljat är 130 000 kr. En spottstyver i sammanhanget.

Men behövs det en förstudie? Behöver vi en ursäkt från staten? Ärligt talat tänkte jag först att "Kan vi inte fokusera framåt nu och släppa det som varit? Ska vi älta försvenskningsprocessen om och om igen?" Men jo, jag tror att det behövs. Det är till och med nödvändigt just för att vi ska kunna lyfta blicken och kliva in i framtiden med fräscha ögon. Vi behöver synliggöra vår egen historia. Få det nedskrivet. Once and for all. Då finns den där för kommande generationer och kan öka kunskapen om vår historia samtidigt som vi kan utvecklas i vår identitet, vårt språk, vår kultur.

Bild: Logotyp för Met Nuoret

Störst av allt är skräcken

Malin Persson Giolito är författare och jurist. Hon debuterade 2008 med romanen Dubbla slag och förra året kom hennes senaste bok Störst av allt - en rättegångsthriller. Jag måste erkänna att jag inte stiftat bekantskap med henne tidigare.

Störst av allt handlar om artonåriga Maja som sitter häktad för mord och anstiftan till mord. För nio månader sedan medverkade hon i en skolskjutning i Djursholms allmänna gymnasium där ett flertal klasskompisar dör. Varannat kapitel beskriver nuläget i häktet och den pågående rättegången, varannat kapitel spelar upp historien fram till skjutningen. Mer än så kan jag inte berätta om innehållet för att inte avslöja för mycket.

Det intressanta är egentligen inte om Maja döms, även om jag inte kan förneka att jag vill veta. Det som är intressant är klasskillnaderna och en ung kvinnas värld och tankar i en mycket utsatt situation. Överklassens jetsetliv med överflödiga fester möter förortens betong och kollektivtrafik. Mötesplatsen är gymnasiet. Maja tillhör överklassen och hennes föräldrar anlitar en känd advokat som tillsätter egna utredningar parallellt med polisens. Rättegången regisseras i minsta detalj. Hur hade rättegången sett ut om Maja tillhört arbetarklassen och/eller varit pojke? Det är intressanta spörsmål. Persson Giolito skildrar en artonåring på ett mycket trovärdigt sätt, inte minst det språkliga (ja, jag vet. Jag är 40+ och det var ett tag sedan jag var 18.) Det är en av romanens styrkor, liksom god kännedom om svenska rättsprocesser. Författaren lyckas knyta ihop flera delar till en helhet utan att det blir för spretigt: rättegången, en ung häktad kvinnas tankar, klasskillnader, relationer. Stora frågor som rubbar läsaren. Vem ska vi tro på, egentligen?

Störst av allt är obehaglig läsning och kanske är det för att det handlar om unga människor,  kanske är det för att det skulle kunna vara du eller jag som drabbas av livets omständigheter. Läs!

Mustigt och vågat från Uganda

Doreen Bainganas Tropiska fiskar utkom 2005 på engelska, 2013 på svenska och utspelar sig i Uganda efter Idi Amins förskräckliga diktatur på 1970-talet. Boken består av åtta sammanlänkade noveller, men jag tycker boken lika väl kan kallas roman. Tropiska fiskar handlar om tre systrar som var och en berättar sina historier. Författaren har sytt ihop storyn på ett bra sätt. Att skriva noveller och sedan sammanfoga på det här eminenta sättet skulle fler författare prova för det är ett utmärkt sätt att slippa transportsträckor och servera läsaren russinen ur kakan.

Mest av allt får läsaren möta den yngsta systern Christine; från barndomens gyllene ögonblick och föräldrarnas skavande äktenskap, via relationen med en vit man som säljer tropiska fiskar till länder utanför Afrika, till Los Angeles och återkomsten till Uganda vid 29-årsålder.

Den mellersta systern Patti är kristen och utövar sin relativt nyfunna tro med stort engagemang samtidigt som hungern gör sig starkt påmind under internattiden. Patti stannar kvar hemna hos mamman och tar hand om henne sedan fadern gått bort, medan Chistine befinner sig åtta år i USA .

Den mest gripande berättelsen är den äldsta systern Rosies brev till David som, detta är inte helt klart, smittat henne med HIV. Rosie har inte så långt kvar eftersom hon, liksom många, många fler i Uganda, utvecklat aids. Hiv/aids blir en politisk fråga, för vad görs för att hindra smittan att spridas över landet som en löpeld? Detta gäller inte bara Uganda utan flera av grannländerna.

Baingana använder ett mustigt språk med spännande beskrivningar och metaforer som till exempel Katterna är lurviga och enorma, de smyger och sprider sig över oss som fysisk musik.

Tropiska fiskar slår hål på myter om den "afrikanska kvinnan", brottas med identitet och språk, beskriver sexuell frigörelse och ställer frågan om vad som egentligen definierar "hemma". Stundom bränner boken till ordentligt. Läs! 

Aidoo skildrar kvinnor i Ghana

Ama Ata Aidoo föddes 1942 i Ghana och har bott och arbetat i USA, Storbritannien, Tyskland och Zimbabwe för att sedan återvända till Ghana. Aidoo är en produktiv författare som har skrivit noveller, lyrik, romaner, dramatik och är en föregångare inom afrikansk litteratur i allmänhet och afrikansk litteratur skriven av kvinnor i synnerhet. Dessutom är hon politiskt aktiv och har varit undervisningsminister i Ghana under en kort period. Ett genomgående tema i författarskapet är kvinnors villkor och Aidoo arbetar aktivt för kvinnliga författare i Afrika.

Förändringar - en kärlekshistoria utkom 2002 på svenska (1993 på engelska) och handlar om den välutbildade ghananska statstjänstekvinnan Esi. Hon är gift med den blivande rektorn Oko, de har en dotter och bor i hus i huvudstaden Accra. Äktenskapet har fått allt mer sprickor och dödsstöten blir en äktenskaplig våldtäkt, som Oko kallar för ett försök till försoning. Esis mamma och mormor kan inte förstå att en skilsmässa ska vara nödvändig. Vad är det för feministiska griller Esi fått för sig? Esi står på sig och skilsmässan går igenom. Dottern flyttar med sin pappa Oko och besöken hos mamma Esi blir allt glesare. Esi sörjer detta, men inte så att hon ligger vaken om nätterna och grubblar över moderskapet. Ganska snabbt efter skilsmässan inleder Esi ett förhållande med flerbarnspappan Ali, en gift resebyråtjästeman. Ali är muslim och Esi är kristen, men det hindrar inte Esi att bli Alis andra hustru. Dock protesterar familj och vänner och Esi själv är tveksam till en början, men Ali kräver ett giftermål. Ali tillbringar allt mindre tid hemma hos Esi och alltmer hos den första hustrun. Till en början tycker Esi inte att det gör så mycket. Hon kan jobba övertid och resa på konferenser utan att någon kräver att hon ska vara hemma och laga mat. Till slut inser Esi att detta inte är ett äktenskap hon vill leva i. Dock är det inte aktuellt med en formell skilsmässa eftersom det skulle vara alldeles för krångligt och släktingarna skulle göra allt för att få Esi att ändra sig.

Esi är en ovanlig ghanansk kvinna. Hon äger huset hon bor i tillsammans med Oko och dottern (när Esi och Oko skiljer sig får alltså Oko flytta), hon tjänar mer pengar än sin man, har en högre tjänst än sin make, är nöjd med ett barn och vill inte ha fler. Sedan skiljer sig Esi, två gånger! Esis väninna Opokuya är barnmorska på ett stort sjukhus, är gift och flerbarnsmor. Esis liv står i kontrast till väninnans, för att inte tala om till Alis första hustru Fusena. Alla tre kvinnorna har visserligen akademisk utbildning och skillnaderna i kvinnornas liv hade naturligtvis varit än större om någon tillhört arbetarklass.

Jag finner det intressant att läsa om kvinnor och kvinnors villkor i andra länder, särskilt utanför Europa. Aidoo ger mig just detta och som läsare känner jag att hon vet vad hon skriver om. Det traditionella och det moderna bryts mot varandra hela tiden. Tyvärr tycker jag romanen stundom blir lite spretig, inte minst gäller det alla involverade personer och vissa avgörande skeenden skildras lite väl snabbt. Kanske det hade varit klokare att fokusera på färre personer och fördjupa persongestaltningarna och miljöskildringarna? Språket är helt ok, varken mer eller mindre. Aidoo har, som jag redan nämnt, gjort mycket för afrikanska kvinnliga författare och jag kommer läsa fler verk av henne.

Det kan tyckas lite udda att Esi bryter sig loss från ett äktenskap för att snabbt ge sig in i ett annat, där hon dessutom blir den andra hustrun. Eller är det mitt västerländska sätt att se på det? Kanske är det helt enkelt längtan efter tillhörighet och närhet som driver Esi att göra detta val? Att genomföra förändringar kräver mod och tar tid, särskilt som kvinna.


2014 gjorde Yaba Badoe en dokumentär om Aidoo, The Art of Ama Ata Aidoo, amaatafilm

Foto på författaren: africansuccess.org

Fiskarmännen i Akure, Nigeria

Chigozie Obioma debuterade 2015 med The Fishermen och romanen nominerades till Bookerpriset. Författaren är född i Nigera 1984, numera bosatt i USA. Fiskarmännen utkom 2016 på svenska.

Jag blev drabbad av denna mytiska, spännande och obehagliga historia där nioårige Benjamin berättar om honom och hans tre äldre bröder. I familjen finns även mamma, pappa och en lillasyster och lillebror. De fyra äldsta bröderna har en stark sammanhållning och gör allt tillsammans. När pappan får jobb på annan ort börjar bröderna fiska i den förbjudna floden Omi-Ala. Förutom föroreningar i vattnet förknippas floden med ondska och en dag möter pojkarna stadens galning Abulu i samband med en fisketur. Abulu bor i en gammal övergiven bil, men mestadels vandrar han omkring i staden och sprider hemska profetior. Abulu uppfattas som en mycket ond man som ingen rår på. Denna ödesdigra dag berättar galningen att den äldste brodern Ikenna kommer att dödas av någon av sina yngre bröder. Detta leder naturligtvis till en splittring mellan bröderna och den ena fruktansvärda händelsen avlöser den andra.

Boken har ett starkt driv och läsaren vill veta hur och om profetian slår in. Miljöbeskrivningarna doftar stekt jams och blommande mandarinträd. Det stinker av smuts, sopor och svett.  I den nigerianska solen växer tomaterna och vägarna dammar i hettan. Det absolut djupaste personporträttet är det om galningen Abulu och jag hade önskat lite mer persongestaltning gällande framför allt bröderna. De lyckas inte riktigt bli enskilda individer utan uppfattas mer som ett sönderfallande kollektiv. Detta gör å andra sidan att förfallet i den sammanhållna kvartetten blir vassare och djupt blödande.

Författaren har mixat Oidipus med Bibeln och låter gamla myter och traditioner möta det nya. Kolonialismen skuggar hela berättelsen och kanske blir det allra tydligast när pojkarnas far säger att det viktigaste är att ha en västerländsk utbildning. Kanada är en plats att längta till. Fiskarmännen är en kompakt roman med ett bra språk. Må så vara att vissa liknelser känns lite överarbetade. Likaså hade författaren kanske kunnat dra ned på antal våldsamma händelser. Jag gillar att författaren byggt upp boken med kapitel som verkligen speglar det mytiska innehållet: gräshopporna, tupparna, malfjärilen, sparven, spårhunden. Persongestaltningarna är ofta knutna till kapitelnamnen. Galningen Abulu är en leviatan, d v s ett sjöodjur som förekommer i Gamla Testamentet, och det är precis denna leviatan som pojkarna får upp den där eftermiddagen när de fiskar i Omi-Ala floden.

Telefooni pirisi ja syän lämpisi/Telefonen ringde och hjärtat blev varmt

Tänhään telefooni pirisi klo 10.28.
-Hei, tämä oon R (meän kolmevuotihaan meänkielen "tukihenkilö" esikoulussa/taakiksessa). Mie olen kohanu teän kläpin E:n tänhään ja se oon nyt alkanu vastaahmaan meänkieleksi. Ja antaa jopa käskyjä ja praatii paljon. Se oon niin hauskaa! Pääsiäsen jälkkheen E:la oon niinku irronu meänkieli. Kyllä siitä tullee kakskielinen. Mie halusin vain soittaa ja kertoa.

Minun syän ja sielu täytty lämmölä. Miten hyvä asia! R oon kohanu meän kläpin tunnin (aivan liian vähä aikaa jonka yhteiskunta antaa) kerran viikossa. Se oon ottanu aikaa että E oon alkanu käytthään meänkieltä enämpi viehraitten ihmisitten kans. Kotona se praatii paljon ja tietenki mummun kans joka vain puhhuu meänkieltä E:n kans. Joka tiima ja joka puhelu mummun kans oon elintärkeä kielikylpy. Kotona me freistaama praatia, mutta useasti se kuitenki kääntyy ruottin kiehleen. Met olema kyllä kunnola alkanheet puhuhmaan meänkieltä enämpi ja enämpi ja se oon tosihaan antanu tulosta.

Se oon niin tärkeää, niinko mie olen ennenki kirjottanu, että koko yhteiskunta tukkee tässä asiassa: vanhemat, isovanhemat, krannit, esikoulu/taakis, koulu. Mie toivon että met saisima meänkielisen avteelninkin esikouhluihiin/taakikshiin. Se olis niin hyvä ja tärkeä askel. Ko lukkee neuvoja miten auttaa kläppiä kaks-/monikielisyytheen niin useasti seisoo että lukekaa kläpile ja käykää eri kyltyyritapahtumissa. Mie olen sammaa mieltä - muttako puute justhiinsa esimerkiksi kirjoista ja teatterista meänkielelä oon niin suuri!

Vanhemmat ihmiset automaatisesti puhhuu E:le ruottia ko net ei ole tottunheet puhuhmaan meänkieltä kläpile. Mie saan monta kertaa sanoa että puhukaa mielummin meänkieltä. Aviisissa joku päivä sitten luki ko vanhukset vanhuuskoissa Matarengissa ei ymmärtänheet miksi kläpit, jokka piti laulaa sielä, lauloit meänkieleksi ja suomeksi. Net halusit että kläpit olis käyttänheet ruottia. Niin syväle ruottalaisuusprosessi oon juurtunut. Tämä vaati että tehemä työtä yhessä niin että meänkieli selviää ja kehittyy!

Sammanfattning på svenska: Vår treåriga barns "språkstöd" i meänkieli ringde och sa att E börjat svara på meänkieli och pratar långa meningar. Det är ett genombrott! E talar meänkieli hemma, men det har tagit tid för hen att börja tala med mer främmande personer. På hemmaplan anstränger vi oss mycket för att använda meänkieli. Mormor talar enbart meänkieli med E och det är avgörande språkbad. Viktigt att hela samhället tar sitt ansvar och det vore mycket önskvärt med en meänkieliavdelning på förskolan, fler kulturupplevelser, att äldre talar meänkieli med barnen. Försvenskningsprocessen sitter djupt och vi måste jobba gemensamt för att överföra och utveckla språket.

12 saker föräldrar till tvåspråkiga barn bör veta

(Kuva/bild: sr.se)

Ljuset bakom ögonen av Tommi Kinnunen

Författaren Tommi Kinnunen är från Kuusamo i nordöstra Finland, numera bosatt i Åbo, och debuterade med den starka romanen Där vägarna möts 2015 (2016 på svenska). Debuten är en släktkrönika där huvudpersonen, barnmorskan Marja, flyttar till norra Finland i början av 1900-talet med sin utomäktenskapliga dotter Lahja. Läsaren för följa Marja, Lahja, Lahjas man Onni och även bekanta sig lite med deras barn Anna, Helena och Johannes. Karaktärerna möter svårigheter i form av dåtidens syn på ensamstående, homosexuella och personer med funktionsvariation. Marjas barnbarn Helena är blind. Allt detta med krigen som fond. Jag gillade verkligen boken och rekommenderar den varmt. Det enda som kändes tråkigt var brister i översättningen. Inte minst gäller det namnen som förlorar sin betydelse; Lahja betyder gåva och Onni lycka. Lite sånt förekommer även i den andra boken. Att översätta är att tolka och det är förstås så att berättelsen ofta förlorar en del vid översättning.

Ljuset bakom ögonen utkom 2016 på finska (februari 2017 på svenska) och är en fristående fortsättning på Där vägarna möts. Här är huvudpersonerna Helena, som som nioåring skickas till en skola för synskadade i Helsingfors, och Helenas brorsson Tuomas. Tuomas flyttar till Helsinfors som vuxen och söker sig till faster Helena. Vi får även möta personer från den första romanen och läsa om händelser, som förekom i debutboken, ur Helenas perspektiv. Detta gör att det är en fördel att ha läst del ett först. Tiden i boken är 1950-tal till 2000-tal.

Jag tyckte om del två också. Kanske är ett skäl att boken, i allafall delvis, rör sig i bekanta miljöer med snö, bitande kyla, kaffeost, laestadianism, jordfästningar där den avlidne tas hem innan begravningsgudstjänsten och "tvånget" att flytta söderut för att skaffa sig utbildning eller leva normbrytande. "Bak i klassen, med ryggarna vända mot teverutan, sitter sex elever. De kommer från laestadianska hem och deras föräldrar anser att teve är synd. Därför tittar de i böcker med bilder på ekorrar medan de andra ser programmet." Eller varför inte "Tuomas ska dela bänk med Ilkka. Han var sjuk förra veckan och kräktes mitt under en lektion på bänklocket [...]. Tydligen hade han fått hjortron till frukost." Jo, det är igenkänning. Kanske inte just uppkräkta hjortron, men hjortron.

Det är gripande och fascinerande att följa Helena och hennes halsbrytande resa i livet. Allt från att klättra upp på tak och korsa trafikerade vägar i Helsingfors till livet med maken Kari. Författaren lyckas beskriva livet ur den blinda Helenas perspektiv på ett bra sätt.

Tuomas är homosexuell och balanserar mellan att uppfylla familjens förväntningar och sina egna önskningar. I Finland blev homosexualitet avkriminaliserat år 1971 och slutade anses vara en sjukdom år 1981. Först 1/3-2017 blev det lagligt för samkönade par att gifta sig (Sverige 2009). Det kan vara en av orsakerna till att Kinnunen väljer att berätta om ännu en homosexuell man. Förbättringar sker, om än långsamt och Tuomas har det "lättare" än den homosexuelle mannen ett par generationer tidigare.

Ljuset bakom ögonen har inte lika starka karaktäter som i den första romanen. Inte heller är berättelsen lika distinkt, utan jag upplever boken stundom lite rörig. Men ändå mycket mycket läsvärd!

Övrigt: Där vägarna möts (Neljäntienristeys) uruppfördes som opera i Uleåborg i januari 2017 som en del i 100-årsfirandet av Finland.