Tankar om en bokhandel

Jag tycker alla kommuner ska ha en bokhandel. Det är en rättighet att kunna strosa runt bland nya fräscha böcker och bli inspirerad av spännande och vackra bokomslag. Självklart är bibliotek än viktigare; här kan vi låna böcker kostnadsfritt och alla har samma rättigheter. På biblioteken finns även musik, filmer, tidningar, tidskrifter och ibland erbjuds andra aktiviteter som författarbesök och sagostunder. Boklådor kompletterar biblioteken. Ibland vill man helt enkelt köpa en bok.

Idag har "fysiska" boklådor stenhård konkurrens av nätbokhandeln. Det gäller priser, leveranstider och utbud. Så what's the point i att ha och driva en "vanlig" bokhandel? Jag tror inte det går att enbart ha böcker och eventuell annan media till försäljning. Man måste erbjuda paketerade upplevelser i form av läsecirklar, författarbesök, bokdejting, tävlingar, litterära resor, vip-dagar/kvällar, boktips, litterära mötesplatser och framför allt kompetens. Det har inte en nätbokhandel. Ett komplement kan också vara att upplåta en del av bokhandeln till ett antikvariat.

Jag besökte en av Norrbottens boklådor i lördags och blev besviken. Självklart utgick jag ifrån att årets Augustprisnomineringar skulle finnas framplockade på ett bord. Augustpriset är trots allt en stor svensk litterär utmärkelse och att bli nominerad är viktigt. Tyvärr sa bokhandlaren att de bara köper in inbundna böcker på efterfrågan! "Det är ändå ingen som köper inbundna titlar här. Det är bara pocket som går åt och då mest deckare. Folk är väl inte så belästa här!" Men vad är detta?? Vad är det för syn på folk? Jag tycker det är en tragisk ingång för en bokhandlare. Hur kan man tro att nya kunder ska hitta till litteraturen om man inte ens köper in bra litteratur? (jo, det fanns några bra titlar också...) Jag talade med stora bokstäver och påpekade att de ju inte ens skyltade med Nobelpristagaren Tomas Tranströmers litteratur i skyltfönstret. Bokhandeln hade köpt in Herta Muller ett tidigare år och ingen hade köpt. Alltså var det ingen ide att köpa in någon annan pristagare heller! I skyltfönstret ser jag kokböcker och någon deckare. Jättebra, men kanske hade det inspirerat någon att kliva in i bokhandeln och köpa en Tranströmer eller en av de nominerade till Augustpriset om man åtminstone sett några av böckerna i fönstret! Personalen påpekar vidare att de inte kan konkurrera med nätbokhandeln. Nej, och absolut inte med ovan beskrivna attityd! Skärpes!

Utveckla Kattilakoski i Övertorneå!

För en vecka sedan besökte jag den mäktiga Storforsen i Älvsbyns kommun. Under de timmar jag var där mötte jag kanske runt 50 personer och det i mitten av oktober. Nu var ju vädret ljuvligt, men ändå. Storforsen ligger ju dessutom 40 km från Älvsbyns centrum som inte heller kan sägas vara en alltför stor metropol. Vid forsen ligger hotellet som är ett rätt stort komplex. Vi fikade och promenerade runt, fotade lite och andades.

I min hemkommun finns Kattilakoski, ca 2 mil från Övertorneå centrum. Forsen här är fin om än inte lika överväldigande och ångade som Storforsen. Kattilakoski har andra charmanta sidor, t ex är det bara 150 meter till Finland. Vid älven finns en jättefin byggnad med restaurang (Kattilakoski gastronomi som också vunnit priser) och i anslutning även möjlighet att hyra bastu. Konferenser kan också hållas här. Problemet är bara den att dessa faciliteter enbart har öppet sommartid. Kommunen har (i princip) årligen svårt att hyra ut restaurangen. Innan detta "komplex" byggdes arrangerades i alla fall vissa aktiviteter. Så var också fallet när denna byggnad var ny, men sedan har aktiviteterna dalat i antal.

Jag inser att det är delvis orättvist att jämföra Storforsen med Kattilakoski, men varför inte hämta viss inspiration? (vill också flika in att även Storforsen har förbättringsmöjligheter...) Kattilakoski skulle kunna erbjuda fler paket, t ex islossningspaket. Det är mycket speciellt att se och uppleva isens massiva förlossning. Det vet alla som upplevt det! Självklart är det svårt att veta exakt
när isen går, men det är ju en del av spänningen. Precis som när man är på valsafari och då menar jag sådana utan garanti. Eller varför inte ett norrskenspaket? I norra Finland finns ett par igloon där gästerna sover på renfällar och kan studera norrskenets vackra levande flammor genom taket. Arrangörerna tar bra betalt och gästerna står i kö. Jag menar inte att Kattilakoski/Övertorneå kommun ska kopiera hela iden men kanske en del? Gästerna skulle säkert räcka till flera arrangörer än enbart de i Finland. Kanske en amfiteater på isen utanför byggnaden? Publiken kan välja att sitta ute eller inne med hjälp av dagens teknik. Jag förstår mycket väl att det finns en oro hur och vem som ska kunna betala om arrangemangen går back, för att inte tala om hyreskostnaderna. Men varför inte börja med att prova en åretruntverksamhet i projektform under säg tre år. Jag tror att det skulle vara möjligt att få loss EU-medel till detta. Självklart krävs en egeninsats också. Kanske kunde näringslivet stötta?

Ska man ha öppet året runt gäller det ju att även locka lokalbefolkningen och en god hjälp till detta är att engagera det lokala civilasamhället, d v s organisationer, föreningar, studieförbund och enskilda kulturarbetare. Och näringslivet. Då menar jag från både den svenska och finska sidan. På detta sätt skulle program av olika slag kunna arrangeras och befolkningen skulle helt klart känna sig som en del av projektet. Inte nog med det, kanske kunde vissa tycka det var kul att t ex jobba i kafét. Självklart är det viktigt med en restaurang med professionella kockar, men ett kafé skulle vara ett bra komplement.

Jag tror att samverkan kan leda till framgång men det krävs även mod och framtidstro!

Platsens betydelse och lite Miró

Igår kväll kom jag hem från en tjänsteresa till Visby. Denna fantastiska ö och stad där miljön verkligen är starkt påtaglig. Det känns som att det när som helst kan dyka upp en munk från medeltiden! Jag började fundera på just platsens betydelse. Vad hade Visby varit utan det medeltida (och forntida) arvet? Vad har ringmuren för betydelse? Dessa tankar förde mig i sin tur till en upplevelse jag hade i sensomras.

J och jag åkte till Mallorca i augusti. En ö som jag blev positivt överraskad av. Jag hade trott att det bara skulle vara Sällskapsresakänsla med svenska menyer och jobbiga grisfester, men vi kunde verkligen känns det genuint mallorcanska så fort vi kom utanför Palma. (Att hyra bil och upptäcka ön var helt fantastiskt. Och Palma är faktiskt en jättefin stad!)

En dag besökte vi Joan Miró-museet i Palma. Miró föddes i Katalonien 1893 och dog i Palma de Mallorca 1983, där han även bodde en stor del av sitt liv. Miró kanske är mest känd för sina surrealistiska målningar i starka färger och för skulpturerna med vissa mänskliga drag. Det är väldigt mäktigt att uppleva Mirós konst så nära inpå. Det går liksom inte att värja sig. Museet var ett riktigt bra museum med utställningar, ateljéer samt kontemplativa miljöer runt om som inspirerade konstnären i sitt arbete. Förutom konst av Miró fanns även samtida spanska konstnärer representerade. Självklart fanns en museibutik och ett café. Det som jag gillar med denna typ av museer är just att man som besökare får en känsla av miljön som konstnären verkade i. Vi såg ut över havet, hörde cikadorna och kände doften av citron och rosmarin. En av ateljéerna var en vacker byggnad inspirerad av Le Corbusier. Det största intrycket var just ovan nämnda ateljé där allt; material, färger, staffli, målningar, möbler var precis som konstnären lämnade det. Hans kläder hängde också där. En mycket speciell känsla av närvaro.

Ja, slutligen vill jag bara påminna mig själv och andra om att ta tillvara platsens själ! Glöm inte detta när samhällsomvandlingar äger rum. Det är inte ”bara” att flytta en byggnad och placera den på ett nytt ställe. Vad händer då med själen?

Karin Alfredssons roman Den sjätte gudinnan

Författaren och journalisten Karin Alfredsson, ursprungligen från Västerbotten, har skrivit ett flertal romaner om läkaren Ellen Elg (varför detta krystade namn?). Ofta har böckerna någon form av spänningsmoment, nästan åt deckarhållet till och på omslaget till Kvinnorna på 10:e våningen står det ”dokumentärthriller”. Alfredsson har rest mycket och arbetet med olika kvinnofrågor vilka inspirerat hennes skrivande. Romanerna utspelar sig i Zambia, Vietnam, Polen och boken jag skriver om här, Den sjätte gudinnan, i Indien. Författaren har precis kommit ut med den femte boken om Ellen Elg, Pojken i hiss 54, som utspelar sig i Pakistan och Dubai.

I Den sjätte gudinnan vistas Elg några månader i norra Indien för att utvärdera ett kombinerat hälso- och juridikprojekt i FN:s regi. Hon samarbetar med Madhu, en indisk advokat med mänskliga rättigheter som specialitet.

Läsaren får möta ett flertal kvinnor och deras mycket svåra liv. Amrita har utsatts för ett mordförsök av sin egen man och svärmor. Mannen kastade ett spritkök på Amrita med svåra brännskador som följd. Sedan skaffade mannen en ny fru. En annan kvinna blir bränd med ett strykjärn av sin man. Kali är 17 år och har flytt sin hemby och tagit skydd i staden. Kali är kastlös och har blivit våldtagen. Hon lever på gatan med sin lilla babydotter. Usha väntar sin tredje dotter vilket är en katastrof i det indiska samhället. Döttrar är en börda genom att familjen måste betala en stor hemgift till mannens familj. Betalas inte en god hemgift är risken mycket hög att kvinnan blir mördad eller utsatt för mordförsök. En son innebär en garanti för föräldrarna på ålderns höst. En kvinna ärver ingenting. Änkan Parvati står också utanför samhället eftersom hon inte ”lyckats” hålla sin man vid liv! Som ni märker är boken fylld av hemskheter och stundtals blir jag illamående och måste lägga romanen ifrån mig. Det som kvinnorna utsätts för är vedervärdigt och står i stark kontrast till de färgglada sarin som kvinnorna bär. Men mitt i allt elände finns styrka och hopp. Någon tar mod till sig och genomgår en skilsmässa. Andra kvinnor tar lagen i egna händer. Att gå via rättsystemet tar 15-20 år och då är utgången ändå mycket osäker. Dessutom är det en sak vad som står i lagen och en annan sak hur det ser ut i verkligheten.

Alfredssons bok är viktig. Den belyser kvinnofrågor ur olika perspektiv och ur olika kulturer. Dock saknar jag en problematisering, ett djupare tag om frågorna. Kanske hade det varit en idé att inte skildra så många kvinnor utan istället fördjupa sig i några. Alfredssons bakgrund som journalist lyser igenom. Boken känns lite reportageaktig och språket är stundvis för snabbt. I Den sjätte gudinnan är spänningsmomentet inte med på samma sätt som tidigare och det är lika bra, tycker jag. Summa summarum: romanen tar upp ett viktigt ämne men formen är inte så lyckad.

Utställning med hattaffär och Cecils café i Övertorneå?

Min pappa är född och uppvuxen i Övertorneå och minns förstås allt som förut fanns i samhället. Han pratar om hattaffärer, mejeri, Blå lyktan och Cecils café. Företeelser som jag inte alls känner till. I helgen har jag besökt mina föräldrar och tillsammans tittade vi på gamla foton och pappa pekade sedan ut de aktuella platserna IRL. Frippes, dagens ungdomsgård, var jägmästarbostad (därav Jägmästarparken) och i närheten av kyrkan låg mejeri, hattaffär och Blå lyktan. De två sistnämnda byggnaderna finns kvar än idag, dock som bostadshus. Fotografierna hittade vi på en hemsida som jag fått tips om, www.happis.nu (rörig sida, men du hittar bilder från ÖTÅ via en länk till höger) Trots den haparandabetonade sidan finns alltså flera bilder från Övertorneå. De flesta är gamla vykort. Fotografier finns också på www.overtornea.blogspot.com (där finns länkar till fler sajter)

Jag tycker det vore en kul idé att Övertorneå kommun, gärna i samarbete med flera parter, satte samman en utställning med gamla fotografier. Medborgarna har säkert bilder hemma som skulle passa ypperligt och komplettera de mer professionella fotografierna. Inte då bara på byggnader och miljöer, utan på det viktigaste, nämligen människorna. På detta sätt ökas engagemanget bland kommuninvånarna och det är alltid av godo samtidigt som intresset för fotokonst kan öka/ta sin början. Kanske kunde utställningen visas på Röda kvarn eller på biblioteket? Gör gärna en vandringsutställning som kan turnera på äldreboenden och förskolor/skolor. Jag utlovar spännande samtal, möten och minnen!

OBS! Respektera copyright

Fotot ovan: Övertorneå centrum med Cecils café och Kooperativa från 1930-talet.
Kortet tillhör Rolf Lustig, Haparanda.

Kinesiskt boktips live från Istanbul

Istanbul är en fantastisk stad! Vänliga och hjälpsamma människor där öst möter väst, kulturcentra och spännande konsthallar med Bosporens bultande hjärta runt hörnet. Jag har varit här i några dagar och upplevt en massa. Det mest påfallande är de mäktiga byggnaderna i form av framför allt palatser och moskéer. Sveriges arkitektoniska byggnader känns ja, liksom, lite beige. Ett av palatsen är det berömda Topkapipalatset (kakelfrosseri, guld, pelare, öppna spisar, divaner…) som var de osmanska sultanernas residens och deras administrativa centrum från 1465 till 1853 (fatta; 400 år!). Palatset är ett omfattande komplex av byggnader med flera sammanlänkande gårdsplaner. Palatset fungerade som en stad i staden med upp till 4 000 personer och innehöll moské, bageri, sjukhus, myntverk, trädgårdar och ett stort harem. Dess sammanlagda areal var 700 000 m². År 1853 övergavs det som dynastins residens till förmån för det modernare Dolmabahçepalatset. Topkapipalatset förvandlades 1924 till ett museum på order av president Atatürk. Som ni förstår är palatset gigantiskt och jag var tvungen att välja en del av området. Mer kunde jag inte ta in helt enkelt. Jag valde haremet där kvinnor under århundraden bott och levt. Känslan att gå in i haremet var overkligt. Vad har kvinnorna som bott här varit med om? Hur såg deras liv ut? Hur såg maktförhållandena bland konkubinerna ut? Förhållandet med sultanen, för att inte tala om sultanens mor som hade en mycket viktig position.

Mitt i allt detta drar jag mig till minnes romanen Kejsarinnan Orkidé: Kinas sista kejsarinna (första svenska upplaga 2004) av Anchee Min. Boken handlar om hur det kunde vara att leva som konkubin, visserligen i den Förbjudna staden i Kina, men paralleller kan naturligtvis dras med konkubinerna i Istanbul. Till denna överdådiga värld kommer den unga Orkidé 1851 för att bli en av kejsarens konkubiner. När kejsaren sedan dör bestiger Orkidé tronen, men Kina är ett rike i sönderfall och hon tvingas att ta till alla medel för att hålla det samman. Den sista kejsarinnan ansågs vara mycket grym.

Det ger så mycket mer när man besöker ett resmål om man läst lite innan: gärna både fack- och skönlitteratur!

Sällskapet Gunnar Kieris vänner - ÄNTLIGEN

Länge har jag hoppats på att fler litterära sällskap ska bildas i Norrbotten och för några dagar sedan var det äntligen dags! Sällskapet Gunnar Kieris vänner bildades i 10/9 i Övertorneå. Författaren själv tycker det känns lite generat, enligt Norrbottens regionala tidningar. Jag säger: Var stolt Gunnar! Du är mycket välförtjänt av ett sällskap. Ditt författarskap betyder mycket för den tornedalska identiteten och vår egen nordliga historia.

Sällskapets syfte är att främja utgivning och spridning av Kieris verk, sprida kunskap om hans liv och gärning samt stödja honom i hans fortsatta litterära skapande. Sällskapet har sin tyngdpunkt i norra Sverige med säte i Kiruna. De planerar för en hemsida och en folder samt skissar på möjligheter att ordna litterära seminarier. Sällskapet består av Lennart Rohdin, ordförande. Ledamöter är Siv Holm, Kiruna, Lars Lindberg, Kiruna, Marita Mattsson Barsk, Övertorneå, Maja Mella, Pajala, Ulrika Persson, Luleå och Jan Unga, Luleå. Ersättare i styrelsen är Katarina Kieri, Norrtälje och Mikael Niemi, Pajala.

Jag ska med största glädje följa sällskapet och självklart bli medlem. Ser också fram emot Kieris nya roman som handlar om den äldre kvinnan Maria och utspelar sig på 1900-talet.

Bibliografi
1:a arbetskompaniet Storsien, 1972
Vi lovar att inte svika, 1974
Av dig blir det ingenting, 1976
Jag ska ändå inte stanna, 1978
Någon måste göra det, 1979
Plötsligt en dag, 1981
Varför skulle jag ljuga, 1982
Är han inte svensk?, 1985
Var som folk, 1987
Pil med järnskodd spets, 1990
Färden mot Jukkasjärvi, 1993
Glimtar ur Övertorneå sockens tidigare historia, 1996. Urval och bearbetning av Bror Muotkas samlade material.
När tranorna vänder åter, 1998
Bara ett liv, 2001
Nimrods källa, 2004
Finnmarken brinner - Ruija pallaa, 2010 (läs gärna mitt blogginlägg från januari 2011 där jag skriver om boken, )


Läs gärna mer om Gunnar Kieri och hans författarskap på norrbottensforfattare.se

(Fotot ovan har publicerats i Norrbottens-Kuriren)