Gunnar Kieris nya bok

Hej på er!

Jag har inte skrivit på ett bra tag men tänker försöka nu igen! Mitt första inlägg handlar om en bok som jag fick i julklapp.
----------------------------------------------------------------------------------

Gunnar Kieri, född 1928 i Kuivakangas i Övertorneå kommun, har genom en rad skönlitterära böcker skildrat Tornedalen. I Nordkalottsviten ingår Pil med järnskodd spets (1990), Färden mot Jukkasjärvi (1993), När tranorna vänder åter (1998) samt den nyligen utkomna Finnmarken brinner - Ruija Pallaa. Boken är utgiven av Tidningsföreningen i Kiruna.

Ruija Pallaa handlar om Isak som återvänder till Kaulinranta i nuvarande finska Tornedalen från det svensk-ryska kriget 1808. Isaks vänstra arm måste amputeras på Torneå sjukhus innan färden norrut fortsätter. Han får åka rissla med en avlägsen släkting i den norrskensfyllda, bitande kylan. Hela tiden värker armstumpen med en brinnande smärta. Isak har inte sett sin fru Eva på ett halvår. En av Isaks barn, Matti, har sedan tio år bott och arbetat i Nordnorge.

Vinterkvällar, när norrskenet flammade nära horisonten i norr, sa man att "Ruija pallaa". Finnmarken brinner. Det fantiserade han om. Vad fanns där långt borta under norrskenet? Någon av de som varit dit hade tagit med sig en del från ryggraden på en stor fisk. Den användes som huggkubbe när man klöv ved. Han hade haft svårt att tro att det verkligen var från en fisk.

Isak har bestämt sig. Tar han sig levande ur kriget ska han uppfylla sin dröm och bege sig till Norge han också.

Under resan längs med Torne älv minns Isak händelser som läsaren får ta del av. Vi får bl a följa med till Matarengi marknad och till Övertorneå kyrka med sin mäktiga orgel. En sådan sak har man väl aldrig sett! Folk går försiktigt in i kyrkan, vänder sig om och beundrar orgeln med dess pipor. Så fantastiskt! Det är också i kyrkan som Isak är med om en av sina övernaturliga upplevelser.

Så småningom beger sig Isak och Eva till Norge för att få ett bättre liv. Vägen är lång, farlig och mödosam. På plats väntar ovissheten.

Kieris bok griper tag i mig. Kanske är det för att jag är tornedaling, kanske är det för att jag jobbat som guide i Övertorneå kyrka och gripits av den gyllene orgeln. Eller är det Isaks gåvor som lockar? En mycket nära anhörig till mig kunde stämma blod och några andra se när folk gick bort. Precis som för en rad andra tornedalingar. Kieris språk är levande och jag känner mig som en del av historien. Han har filat på orden och vänt och vridit. Jag gläds åt fraser och uttryck som är på meänkieli. Det är också spännande att få ta del av hur några tornedalingar hamnade i Nordnorge och hur det kvänska språket slog rot. Jag, liksom säkert många med mig, har begränsad kunskap om kvänerna – Kieris roman bidrar starkt till min ökade kännedom.

Författarens miljöskildringar är skarpa och hudnära. Tyvärr tycker jag att flera personskildringar blir relativt svaga. Boken innehåller för många personer. Kanske hade det varit bättre om Kieri koncentrerat sig på att skildra några få personer och inte ”bara” rada upp personer som, antar jag, funnits på riktigt och som författaren hittat i gamla dokument. Vidare tycker jag att det finns några onödiga stavfel. Det är så lätt att justera!

Jag hoppas att boken kommer att läsas av många. Det är den verkligen värd! Kanske kunde även en ljudboksvariant vara ett bra komplement? Tack Gunnar Kieri, för dina skildringar!