Bilderboken Stjärnfamiljer är viktig

Har precis läst bilderboken Stjärnfamiljer av Minna Paananen, illustratör Erika Dobbertin, tillsammans med min tvååriga dotter. Boken utkom för knappt ett år sedan. En toppenbra bok som på rim berättar om olika familjer: homosexuella, ensamstående, fosterfamilj, par utan barn, storfamiljer, adoptivfamiljer och så vidare. Stjärnfamiljer är en nödvändig bok. Samtidigt känns det som att vi har en bra bit kvar till ett jämlikt, respektfullt och mångkluderande samhälle. Det borde inte behövas en särskild bok med stjärnfamiljer, utan olika typer av familjer borde vara representerade och integrerade i den "ordinarie" barnlitteraturen. Paananens bok har getts ut av Betapedagogförlaget och boken är just precis det, en pedagogisk bok med förslag på diskussionspunkter längst bak.

Det kan inte nog ofta påpekas hur viktigt det är att i tidig ålder jobba med mångfald. Dottern studerade mycket noggrannt bilden med två pappor och ett barn. Däremot stannade hon inte vid bilden med två mammor och barn. Vad kan det bero på? En enkel analys är att det inte finns några manliga förskollärare på hennes förskola. Två kvinnor med barn ser hon ju hela tiden på förskolan. För dottern är kvinna och mamma samma sak, liksom pappa och man. Vilka markörer dottern använder för att kategorisera kön har jag inte kommit underfund med. Men det sker i oerhört tidig ålder! För några månader sedan träffade jag en förskollärare (inte på dotterns fsk) som sa att det ju inte behövs arbetas med genusfrågor då barnen är så små. "De förstår ju inte sånt ännu". Då fick jag tala med STORA bokstäver! Redan på rutinultraljudet fick vi höra att vi troligen väntade en flicka,  men att vi ändå borde vänta med att måla rummet rosa. Han kunde ju ha fel. När dottern föddes fick vi hennes vikt och längd uppskrivet på rosa lappar, medan de som fick en pojke fick ljusblåa lappar. Och sedan fortsätter det bara. Jag har med andra ord ofta talat med STORA BOKSTÄVER. Men det är arbetsamt.

Min uppmaning: inled arbetet med genusfrågor så fort som möjligt, visa på mångfalden i samhället, tänk på avståndet mellan fakta och fördom. Ett steg kan vara att läsa Paananens Stjärnfamiljer.

Varför är det så svårt? Miksi se oon niin hankalaa?

Vi vill att vår dotter E blir flerspråkig. I första hand svenska och meänkieli, men gärna fler språk så småningom. Vi hade bestämt oss att naturligtvis tala meänkieli med henne i vardagen. Detta gör både pappan och jag, men i mycket mindre omfattning än vi önskar. Jag tycker det är jobbigt att vi inte lyckas. Hur svårt kan det vara? Mycket svårare än jag någonsin trott!

Min mamma har alltid talat meänkieli  (finska som man sa på den tiden) med mig och pappa svenska. Dotterns pappa har enbart talat meänkieli i sitt barndomshem. Förutsättningarna borde alltså vara de bästa. Min analys är att vi inte är vana att tala meänkieli med barn. Detta bekräftas av andra meänkielitalande med småbarn. En annan viktig påverkansfaktor är att vi inte omges av språket i vardagen. Tänker mig att det kanske är aningens lättare att tala meänkieli med barn om en t ex bor i Pajala eller Övertorneå där språket "hörs och talas på byn". Språket förekommer dessutom väldigt begränsat i media och antalet barnböcker är inte heller stor. Vi försöker nyttja ur.se och hoppas på spännande appar i närliggande framtid.

Vi har valt att inte ha dåligt samvete över detta, utan vara glada över alla de ord, fraser, meningar på meänkieli som dottern "får" dagligen. Min mamma talar enbart meänkieli med E. Vi har tur med att ha grannar som talar meänkieli och vi har bett grannarna att enbart tala meänkieli med dottern. En av förskollärarna talar meänkieli (hen är relativt osäker) med E och en gång i veckan kommer en modersmålslärare. Vårt "fall" visar tydligt hur viktigt det är med insatser från flera håll för att lyckas med revitaliseringen.

Lyssna gärna på detta inslag i SR där Bengt Pohjanen berättar hur han nu ger språket till barnbarnet Klicka här

Bild: Barbro Lindgrens bok Max balja som Daniel Särkijärvi översatt.

Ta ansvar svenska staten - Ottakaa vastuun Ruottin valtio

Det är tydligt att kunskapen om nationella minoriteter är bristfällig på flera håll i samhället, inte minst gäller detta inom utbildningssektorn. Det är avgörande att personal får den kompetensutveckling som krävs för att i alla fall ha grundläggande kunskaper. I olika sammanhang ställs t ex meänkieli mot arabiska.  "Vi har fler barn med arabiska som modersmål än meänkieli" är ett uttalande som en kan möta när det gäller att köpa in material t ex. Här saknas kunskap om att de  nationella minoriteterna har särskilda rättigheter enligt lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk.

Vidare är det viktigt att känna till, inte minst för föräldrar, att även om en inte bor i ett förvaltningsområde så gäller grundskyddet. Grundskyddet omfattar vissa rättigheter och möjligheter, t ex att barns utveckling av en kulturell identitet och användning av det egna minoritetsspråket ska främjas särskilt. Myndigheterna har även en informationsskyldighet och skyldighet att samråda.

1/7-2015 ändrades skollagen när det gäller möjlighet att få modersmålsstöd och modersmålsundervisning. Förr krävdes att barnet skulle ha vissa förkunskaper, att språket talades hemma. Detta är alltså borttaget. Varför? Jo, staten har tystat oss genom försvenskningsprocessen och flera av oss har tappat språket och kan därmed inte föra över det till barnen. Staten kan inte först förbjuda språket och sedan kräva att vi ska kunna det! Det är flera generationer som förlorat språket helt. Det finns heller inget krav på att det ska vara minst x antal barn på förskolan/skolan för att få modersmålsstöd/-undervisning. På förskolan handlar det inte om undervisning utan om stöd. Detta innebär att barnet inte ska tas ur gruppen för att sitta med modersmålslärare utan arbetet ska integreras med hela barngruppen. Tyvärr saknas riktlinjer om hur ofta ett barn har rätt att få modersmålsstöd inom förskolan. Det är inte heller tydligt vad gäller äldre barn, men där finns vissa rekommendationer.

För någon vecka sedan kom nyheten att regeringen inte kommer godkänna fler förvaltningskommuner eftersom det pågår ett arbete med lagen. Det är bra att lagen blir tydligare och skarpare, men att stoppa de åtta kommuner i landet som äskat om att bli förvaltningsområde är vansinne! Det finns ingen logik i detta. Aivan hullu homma. Det var som en person förra veckan sa: det är ju ingen som stoppar förstaklassare att gå till skolan för att ett arbete med skollagen pågår. Nästa vecka äger ett möte med ministern rum. Detta måste justeras. Pronto. För Norrbotten handlar det om Luleå kommun. Arbetet med att ansöka om att bli förvaltningskommun har pågått i flera år. Vad händer med det arbetet?

Ta ert ansvar svenska staten!

Länkar:

minoritet.se

Om lagen (Länsstyrelsen Stockholm)

Skolverkets folder  (om nationella minoriteter i förskola, förskoleklass och skola)

(I bilden ovan är inte den judiska flaggan med)