Störst av allt är skräcken

Malin Persson Giolito är författare och jurist. Hon debuterade 2008 med romanen Dubbla slag och förra året kom hennes senaste bok Störst av allt - en rättegångsthriller. Jag måste erkänna att jag inte stiftat bekantskap med henne tidigare.

Störst av allt handlar om artonåriga Maja som sitter häktad för mord och anstiftan till mord. För nio månader sedan medverkade hon i en skolskjutning i Djursholms allmänna gymnasium där ett flertal klasskompisar dör. Varannat kapitel beskriver nuläget i häktet och den pågående rättegången, varannat kapitel spelar upp historien fram till skjutningen. Mer än så kan jag inte berätta om innehållet för att inte avslöja för mycket.

Det intressanta är egentligen inte om Maja döms, även om jag inte kan förneka att jag vill veta. Det som är intressant är klasskillnaderna och en ung kvinnas värld och tankar i en mycket utsatt situation. Överklassens jetsetliv med överflödiga fester möter förortens betong och kollektivtrafik. Mötesplatsen är gymnasiet. Maja tillhör överklassen och hennes föräldrar anlitar en känd advokat som tillsätter egna utredningar parallellt med polisens. Rättegången regisseras i minsta detalj. Hur hade rättegången sett ut om Maja tillhört arbetarklassen och/eller varit pojke? Det är intressanta spörsmål. Persson Giolito skildrar en artonåring på ett mycket trovärdigt sätt, inte minst det språkliga (ja, jag vet. Jag är 40+ och det var ett tag sedan jag var 18.) Det är en av romanens styrkor, liksom god kännedom om svenska rättsprocesser. Författaren lyckas knyta ihop flera delar till en helhet utan att det blir för spretigt: rättegången, en ung häktad kvinnas tankar, klasskillnader, relationer. Stora frågor som rubbar läsaren. Vem ska vi tro på, egentligen?

Störst av allt är obehaglig läsning och kanske är det för att det handlar om unga människor,  kanske är det för att det skulle kunna vara du eller jag som drabbas av livets omständigheter. Läs!

Mustigt och vågat från Uganda

Doreen Bainganas Tropiska fiskar utkom 2005 på engelska, 2013 på svenska och utspelar sig i Uganda efter Idi Amins förskräckliga diktatur på 1970-talet. Boken består av åtta sammanlänkade noveller, men jag tycker boken lika väl kan kallas roman. Tropiska fiskar handlar om tre systrar som var och en berättar sina historier. Författaren har sytt ihop storyn på ett bra sätt. Att skriva noveller och sedan sammanfoga på det här eminenta sättet skulle fler författare prova för det är ett utmärkt sätt att slippa transportsträckor och servera läsaren russinen ur kakan.

Mest av allt får läsaren möta den yngsta systern Christine; från barndomens gyllene ögonblick och föräldrarnas skavande äktenskap, via relationen med en vit man som säljer tropiska fiskar till länder utanför Afrika, till Los Angeles och återkomsten till Uganda vid 29-årsålder.

Den mellersta systern Patti är kristen och utövar sin relativt nyfunna tro med stort engagemang samtidigt som hungern gör sig starkt påmind under internattiden. Patti stannar kvar hemna hos mamman och tar hand om henne sedan fadern gått bort, medan Chistine befinner sig åtta år i USA .

Den mest gripande berättelsen är den äldsta systern Rosies brev till David som, detta är inte helt klart, smittat henne med HIV. Rosie har inte så långt kvar eftersom hon, liksom många, många fler i Uganda, utvecklat aids. Hiv/aids blir en politisk fråga, för vad görs för att hindra smittan att spridas över landet som en löpeld? Detta gäller inte bara Uganda utan flera av grannländerna.

Baingana använder ett mustigt språk med spännande beskrivningar och metaforer som till exempel Katterna är lurviga och enorma, de smyger och sprider sig över oss som fysisk musik.

Tropiska fiskar slår hål på myter om den "afrikanska kvinnan", brottas med identitet och språk, beskriver sexuell frigörelse och ställer frågan om vad som egentligen definierar "hemma". Stundom bränner boken till ordentligt. Läs! 

Aidoo skildrar kvinnor i Ghana

Ama Ata Aidoo föddes 1942 i Ghana och har bott och arbetat i USA, Storbritannien, Tyskland och Zimbabwe för att sedan återvända till Ghana. Aidoo är en produktiv författare som har skrivit noveller, lyrik, romaner, dramatik och är en föregångare inom afrikansk litteratur i allmänhet och afrikansk litteratur skriven av kvinnor i synnerhet. Dessutom är hon politiskt aktiv och har varit undervisningsminister i Ghana under en kort period. Ett genomgående tema i författarskapet är kvinnors villkor och Aidoo arbetar aktivt för kvinnliga författare i Afrika.

Förändringar - en kärlekshistoria utkom 2002 på svenska (1993 på engelska) och handlar om den välutbildade ghananska statstjänstekvinnan Esi. Hon är gift med den blivande rektorn Oko, de har en dotter och bor i hus i huvudstaden Accra. Äktenskapet har fått allt mer sprickor och dödsstöten blir en äktenskaplig våldtäkt, som Oko kallar för ett försök till försoning. Esis mamma och mormor kan inte förstå att en skilsmässa ska vara nödvändig. Vad är det för feministiska griller Esi fått för sig? Esi står på sig och skilsmässan går igenom. Dottern flyttar med sin pappa Oko och besöken hos mamma Esi blir allt glesare. Esi sörjer detta, men inte så att hon ligger vaken om nätterna och grubblar över moderskapet. Ganska snabbt efter skilsmässan inleder Esi ett förhållande med flerbarnspappan Ali, en gift resebyråtjästeman. Ali är muslim och Esi är kristen, men det hindrar inte Esi att bli Alis andra hustru. Dock protesterar familj och vänner och Esi själv är tveksam till en början, men Ali kräver ett giftermål. Ali tillbringar allt mindre tid hemma hos Esi och alltmer hos den första hustrun. Till en början tycker Esi inte att det gör så mycket. Hon kan jobba övertid och resa på konferenser utan att någon kräver att hon ska vara hemma och laga mat. Till slut inser Esi att detta inte är ett äktenskap hon vill leva i. Dock är det inte aktuellt med en formell skilsmässa eftersom det skulle vara alldeles för krångligt och släktingarna skulle göra allt för att få Esi att ändra sig.

Esi är en ovanlig ghanansk kvinna. Hon äger huset hon bor i tillsammans med Oko och dottern (när Esi och Oko skiljer sig får alltså Oko flytta), hon tjänar mer pengar än sin man, har en högre tjänst än sin make, är nöjd med ett barn och vill inte ha fler. Sedan skiljer sig Esi, två gånger! Esis väninna Opokuya är barnmorska på ett stort sjukhus, är gift och flerbarnsmor. Esis liv står i kontrast till väninnans, för att inte tala om till Alis första hustru Fusena. Alla tre kvinnorna har visserligen akademisk utbildning och skillnaderna i kvinnornas liv hade naturligtvis varit än större om någon tillhört arbetarklass.

Jag finner det intressant att läsa om kvinnor och kvinnors villkor i andra länder, särskilt utanför Europa. Aidoo ger mig just detta och som läsare känner jag att hon vet vad hon skriver om. Det traditionella och det moderna bryts mot varandra hela tiden. Tyvärr tycker jag romanen stundom blir lite spretig, inte minst gäller det alla involverade personer och vissa avgörande skeenden skildras lite väl snabbt. Kanske det hade varit klokare att fokusera på färre personer och fördjupa persongestaltningarna och miljöskildringarna? Språket är helt ok, varken mer eller mindre. Aidoo har, som jag redan nämnt, gjort mycket för afrikanska kvinnliga författare och jag kommer läsa fler verk av henne.

Det kan tyckas lite udda att Esi bryter sig loss från ett äktenskap för att snabbt ge sig in i ett annat, där hon dessutom blir den andra hustrun. Eller är det mitt västerländska sätt att se på det? Kanske är det helt enkelt längtan efter tillhörighet och närhet som driver Esi att göra detta val? Att genomföra förändringar kräver mod och tar tid, särskilt som kvinna.


2014 gjorde Yaba Badoe en dokumentär om Aidoo, The Art of Ama Ata Aidoo, amaatafilm

Foto på författaren: africansuccess.org

Fiskarmännen i Akure, Nigeria

Chigozie Obioma debuterade 2015 med The Fishermen och romanen nominerades till Bookerpriset. Författaren är född i Nigera 1984, numera bosatt i USA. Fiskarmännen utkom 2016 på svenska.

Jag blev drabbad av denna mytiska, spännande och obehagliga historia där nioårige Benjamin berättar om honom och hans tre äldre bröder. I familjen finns även mamma, pappa och en lillasyster och lillebror. De fyra äldsta bröderna har en stark sammanhållning och gör allt tillsammans. När pappan får jobb på annan ort börjar bröderna fiska i den förbjudna floden Omi-Ala. Förutom föroreningar i vattnet förknippas floden med ondska och en dag möter pojkarna stadens galning Abulu i samband med en fisketur. Abulu bor i en gammal övergiven bil, men mestadels vandrar han omkring i staden och sprider hemska profetior. Abulu uppfattas som en mycket ond man som ingen rår på. Denna ödesdigra dag berättar galningen att den äldste brodern Ikenna kommer att dödas av någon av sina yngre bröder. Detta leder naturligtvis till en splittring mellan bröderna och den ena fruktansvärda händelsen avlöser den andra.

Boken har ett starkt driv och läsaren vill veta hur och om profetian slår in. Miljöbeskrivningarna doftar stekt jams och blommande mandarinträd. Det stinker av smuts, sopor och svett.  I den nigerianska solen växer tomaterna och vägarna dammar i hettan. Det absolut djupaste personporträttet är det om galningen Abulu och jag hade önskat lite mer persongestaltning gällande framför allt bröderna. De lyckas inte riktigt bli enskilda individer utan uppfattas mer som ett sönderfallande kollektiv. Detta gör å andra sidan att förfallet i den sammanhållna kvartetten blir vassare och djupt blödande.

Författaren har mixat Oidipus med Bibeln och låter gamla myter och traditioner möta det nya. Kolonialismen skuggar hela berättelsen och kanske blir det allra tydligast när pojkarnas far säger att det viktigaste är att ha en västerländsk utbildning. Kanada är en plats att längta till. Fiskarmännen är en kompakt roman med ett bra språk. Må så vara att vissa liknelser känns lite överarbetade. Likaså hade författaren kanske kunnat dra ned på antal våldsamma händelser. Jag gillar att författaren byggt upp boken med kapitel som verkligen speglar det mytiska innehållet: gräshopporna, tupparna, malfjärilen, sparven, spårhunden. Persongestaltningarna är ofta knutna till kapitelnamnen. Galningen Abulu är en leviatan, d v s ett sjöodjur som förekommer i Gamla Testamentet, och det är precis denna leviatan som pojkarna får upp den där eftermiddagen när de fiskar i Omi-Ala floden.

Telefooni pirisi ja syän lämpisi/Telefonen ringde och hjärtat blev varmt

Tänhään telefooni pirisi klo 10.28.
-Hei, tämä oon R (meän kolmevuotihaan meänkielen "tukihenkilö" esikoulussa/taakiksessa). Mie olen kohanu teän kläpin E:n tänhään ja se oon nyt alkanu vastaahmaan meänkieleksi. Ja antaa jopa käskyjä ja praatii paljon. Se oon niin hauskaa! Pääsiäsen jälkkheen E:la oon niinku irronu meänkieli. Kyllä siitä tullee kakskielinen. Mie halusin vain soittaa ja kertoa.

Minun syän ja sielu täytty lämmölä. Miten hyvä asia! R oon kohanu meän kläpin tunnin (aivan liian vähä aikaa jonka yhteiskunta antaa) kerran viikossa. Se oon ottanu aikaa että E oon alkanu käytthään meänkieltä enämpi viehraitten ihmisitten kans. Kotona se praatii paljon ja tietenki mummun kans joka vain puhhuu meänkieltä E:n kans. Joka tiima ja joka puhelu mummun kans oon elintärkeä kielikylpy. Kotona me freistaama praatia, mutta useasti se kuitenki kääntyy ruottin kiehleen. Met olema kyllä kunnola alkanheet puhuhmaan meänkieltä enämpi ja enämpi ja se oon tosihaan antanu tulosta.

Se oon niin tärkeää, niinko mie olen ennenki kirjottanu, että koko yhteiskunta tukkee tässä asiassa: vanhemat, isovanhemat, krannit, esikoulu/taakis, koulu. Mie toivon että met saisima meänkielisen avteelninkin esikouhluihiin/taakikshiin. Se olis niin hyvä ja tärkeä askel. Ko lukkee neuvoja miten auttaa kläppiä kaks-/monikielisyytheen niin useasti seisoo että lukekaa kläpile ja käykää eri kyltyyritapahtumissa. Mie olen sammaa mieltä - muttako puute justhiinsa esimerkiksi kirjoista ja teatterista meänkielelä oon niin suuri!

Vanhemmat ihmiset automaatisesti puhhuu E:le ruottia ko net ei ole tottunheet puhuhmaan meänkieltä kläpile. Mie saan monta kertaa sanoa että puhukaa mielummin meänkieltä. Aviisissa joku päivä sitten luki ko vanhukset vanhuuskoissa Matarengissa ei ymmärtänheet miksi kläpit, jokka piti laulaa sielä, lauloit meänkieleksi ja suomeksi. Net halusit että kläpit olis käyttänheet ruottia. Niin syväle ruottalaisuusprosessi oon juurtunut. Tämä vaati että tehemä työtä yhessä niin että meänkieli selviää ja kehittyy!

Sammanfattning på svenska: Vår treåriga barns "språkstöd" i meänkieli ringde och sa att E börjat svara på meänkieli och pratar långa meningar. Det är ett genombrott! E talar meänkieli hemma, men det har tagit tid för hen att börja tala med mer främmande personer. På hemmaplan anstränger vi oss mycket för att använda meänkieli. Mormor talar enbart meänkieli med E och det är avgörande språkbad. Viktigt att hela samhället tar sitt ansvar och det vore mycket önskvärt med en meänkieliavdelning på förskolan, fler kulturupplevelser, att äldre talar meänkieli med barnen. Försvenskningsprocessen sitter djupt och vi måste jobba gemensamt för att överföra och utveckla språket.

12 saker föräldrar till tvåspråkiga barn bör veta

(Kuva/bild: sr.se)