Hunteerinkia jäänlähöstä ja laestaatiolaisuuesta

Mie olen viettäny pääsiäisen Tornionlaaksossa ja ilma oli mitä fiinin. Olen lukenu avisissa että viimeksi ko pääsiäinen oli näin myöhäin oli 50 vuotta sitten. Ei kummakhaan että tuntu lämpimältä. Kukat alko jo pilkistämhään kukkapenkistä ja raparperit näytti kans päänsä. Kyllähän ilmasta oon aina puhuttu mutta nyt siitä puhutthiin koko ajan! ”Taitaa olla meilä kesän lämpimät tässä”, ”Ko koivut vain ei puhkea vielä! Net kyllä paleltuu ja muutuvat ruskeaksi”, ”Ei talvi lähe taaksheen kattomatta” ja ”Nyt kyllä tullee kylmä kesä”. Se oon kumma että me emmä voi olla vain ilosia ko ilma oon fiini. Piiain se oon se laestaatiolaisuus mikä vaikuttaa meihin?

Nyt oon kans jäänlähön aika ja se oon aina ollut tärkeä tapphaus väylän varrela.Sitä ei mene selittää, sen häätyy itte kokea. Jäät tummenee ja irtoaa rannoilta, vesi nousee. "Tullekhaan tänä vuona paha tulva?" Met ajoima parkkipaikkhaan, nousima ulos piilistä ja kuuntelima jos kohta oon aika. Jäät äntää omala laila ja luonto näyttää voimansa. Tullee Keksin tulva miehleen – tulva mikä mursi ja rikko kaikki mennesshään 1677. Lukekaa Keksin laulu meänkieliä ja/tai ruottiksi. Sen voitta lainata pipluteekista tai hakekaa laulu internetistä. Ennen tornionlaaksolaiset sai oppia kaikki värssyt ulkoa…

Mie aatelen että laestatiolaisuuela ja jäänlähöllä oon paljon yhteistä: dramaatista, valkosta ja mustaa, kaunista ja samala vähä uhkavaa, yksinkertaista ja samala monimutkaista.

No, tässä ensimmäinen Keksin värssyistä:
Jo nytt Herra kesää tekee
Luoja suuri suveaapi.
Maria maata paljastaapi.
Tulvan tuopi tunturista,
Veden vaaroist´valottaapi
Tornionjokehen johdattaapi.

Påskkrim och påskskräck

Traditionen att läsa kriminalromaner under påsken kommer från Norge och är numera vanligt även i Sverige. Deckargenren har ju vuxit explosionsartat den sista tiden men tyvärr håller långt ifrån alla författare måttet. Karaktärerna är för ytliga och blir bara kulisser, inte människor av kött och blod. Dock är spänningslitteratur en bra ingång för många ovana läsare och tack och lov finns det även många riktigt bra deckarförfattare. Skräckgenren tar också stora kliv in i den svenska litteraturen och kanske är de främsta svenska författarna John Ajvide Lindqvist och Johan Theorin. Ja, Theorins böcker innehåller inte lika mycket skräck som Lindqvists utan är kanske mer åt fantasyhållet. Men nog känns det ändå rätt läskigt att läsa Skumtimmen, 2007, Nattfåk, 2008 och Blodläge, 2010.

Vill ni inte bli riktigt lika skrämda (med dock säkert i vissa fall upprörda) kan ni med fördel läsa några av nedanstående deckare.

Anders Roslund och Börge Hellström skriver spännande, trovärdigt och samhällskritiskt. Läsaren får lära känna karaktärerna på riktigt.

Odjuret, 2004
Box 21, 2005
Edward Finnigans upprättelse, 2006
Flickan under gatan, 2007
Tre sekunder, 2009


Karin Fossum bjuder på goda berättelser och tvingar läsaren ifrågasätta saker och ting man trodde man var säker på. Dessutom är kommissarie Konrad Sejer en trevlig bekantskap.

Evas öga, 1998
Se dig inte om!, 1998
Den som fruktar vargen, 1999
När djävulen håller ljuset, 2000
Älskade Poona, 2002
Svarta sekunder, 2002
Mordet på Harriet Krohn, 2005
Den som älskar något annat, 2007
Den onda viljan, 2008
Döden skall du tåla, 2010

Unni Lindell skriver om kommissarie Cato Isaksen och i de senaste romanerna även om den speciella Marian Dahle. Hittills finns det åtta böcker i serien.

Ormbäraren, 2000.
Drömfångaren, 2001
Sorgmantel, 2002
Nattsystern, 2003
Orkestergraven, 2006
Honungsfällan, 2008
Mörkermannen, 2009
Sockerdöden, 2011

Jag har tidigare skrivit om Fossum och Lindell. Inlägget är skrivet 13/1-2011 och heter Deckartips för långsamma läsare. Du hittar även några rader om Roslund och Hellströms senaste roman Tre sekunder, 22/1-2010.

Jag önskar alla mina läsare en riktigt glad och skön påsk! Hyvvää pääsiäistä kaikile!

Gruvan ger och gruvan tar

Idag har jag deltagit på ett möte i Gällivare där en person från LKAB berättade om samhällsomvandlingen i Malmberget. Det är både spännande och skrämmande. Tänk att kunna flytta samhällen! Det är fantastiskt på nåt vis, men även sorgligt. Jag funderar på hur det påverkar människor att inte riktigt veta hur länge man kan bo i sitt hem innan det är dags att flytta igen. Jag inser att personer som bor i Malmberget inte behöver flytta var och vartannat år, men ändå. På nåt sätt måste det väl ändå påverka vår identitet och vår trygghet, eller? LKAB menar att folka är ”vana”. Gruvan ger och gruvan tar, som LKAB-personen sa. I Kiruna ser det annorlunda ut där hela staden kommer flyttas mer eller mindre på en gång. I Malmberget sker flytten pö om pö och har gjort så under en mycket lång tid.

LKAB ersätter folk deras bostäder vilket självklart är bra, men var ska människorna få plats de närmaste 10-20 åren? Var ska bostäderna byggas? Gällivare kommun äger inte mark så det räcker till och det är redan idag stor bostadsbrist. Kommunens centrum kommer att behöva flyttas.

För att människor ska trivas måste attraktiva livsmiljöer kunna erbjudas. Hur ska områden kunna vara attraktiva medan en avveckling pågår? Hur ska det nya attraktiva Gällivare se ut? Tar man hänsyn till så många aspekter som möjligt?

Hur blir det med alla kulturmiljöer? Hur enkelt är det att flytta känsliga byggnader som t ex kåkstaden i Malmberget? LKAB samarbetar dock med olika instanser/motsvarande kring just kulturmiljöer, men jag känner ändå en oro. Vad händer med platsens själ? Det är ju inte så enkelt att man kan flytta en k-märkt byggnad från en plats till en annan och så är allt frid och fröjd. Men kanske ligger det något i att ”folk är vana”. Kyrkan i Malmberget har t ex förflyttats och det har ju ”funkat.”

Så den andra sidan av saken: hur skulle gruvorterna ha överlevt utan just gruvverksamheten? Hade de ens funnits? Vi kommer inte ifrån det faktum att gruvorna erbjuder en massa arbetstillfällen. Kanske är det bra att samhällen flyttas? Då finns en möjlighet att med jämna mellanrum ta stora omtag och förbättra det samhälle man bor i. Flytta centrum, bygga nytt, fräscha upp, modernisera och tillgängliggöra.

Ja, hur som helst så är samhällsomvandlingar fascinerande processer.

Stipendium till konstnären Rolf Suups minne?

Jag tog en promenad i dag och i asfalten såg jag plötsligt en figur. Ni vet ibland ser ögat olika former och figurer och plötsligt kom jag att tänka på den tornedalska konstnären Rolf Suup (1944-1998). Han såg konst i naturen och använde sig av naturmaterial för flera av sina konstverk. Kanske är han mest känd för sina vrilskulpturer och sina ägg. Ägget återkommer i flera av hans konstverk och symboliken är ganska tydlig: liv, ursprung och kanske rent av moderskap? Men Suup arbetade inte enbart med trä utan målade också tavlor som är mycket gripande. Konstnärens ensamhet och ångest är tydligt framträdande.

Bilden ovan (tillhör dranglangan.com) har enligt mig likheter med den klassiska bilden av Jesus. Kanske kände konstnären att han förde en kamp mot något större eller kanske var Suups största kamp den mot sin egen ångest? Kanske kände han sig missförstådd och utsatt? Men han har avbildat sig själv med blå färg så där verkar, tack och lov, ändå ha funnits hopp. Det är i alla fall associationer som jag får.

Jag hade själv äran att under en kort period ha Suup som lärare i träslöjd. Tyvärr kunde jag väl inte riktigt uppskatta hans storhet då, men idag förstår jag att han var en stor konstnär med ett starkt bildspråk.

Ibland funderar jag på om Övertorneå kommun(?) skulle stifta ett stipendium till Rolf Suups minne. På det viset lyfts bild- och formkonsten genom konstnärliga diskussioner samtidigt som en samtidskonstnär får möjlighet att utveckla sitt konstnärskap genom t ex en summa pengar och en vistelse på Dränglängan eller någon tillhörande byggnad. Ja, eller på ett annat ställe inom kommunen. Övertorneå kommun skulle självklart också lyfta konstnären Rolf Suup på ett helt annat sätt än idag. Det vore väl inte en sådan dum idé, eller?

---------------------------

Konstnären grundade konst- och kulturcentret Dränglängan AB i Svanstein (Övertorneå kommun) och platsen är idag ett populärt besöksmål sommartid. Till Dränglängan hör, förutom utställning med Rolf Suups konst, flera tornedalska timmerhus, en rökbastu med mera. Självklart finns också ett kafé och en butik med konst och design. Läs mer om konstnären och Dränglängan på dranglangan.com

Temple Grandin - en film som berör

Igår, lördagen 2/4, gick den biografiska filmen Temple Grandin på SVT 1. Filmen från 2010 är regisserad av Mick Jackson. Claire Danes innehar huvudrollen som Temple Grandin, en högfungerande autistisk kvinna som revolutionerade det mänskliga hanterandet av boskap på rancher och i slakterier i USA.

Tittaren får följa Temple från det att hon är en liten flicka till en vuxen kvinna. Vi rör oss på 1950-talet och framåt. Temples historia berättas i återblickar varvat med nutid och vi får även se bilder som illustrerar hennes sätt att se på världen. Temple har en extrem begåvning att tänka i bilder och länka samman dem till helheter. Hon har en rad symptom typiska för personer med autism (och Aspergers syndrom som tillhör autismspektrat): mycket svårt att läsa andra människor och sociala situationer, tolkar saker bokstavligt, svårt med skämt och ironi, vill ej ha fysisk kontakt, talar monotont.

När Temple är fyra år har hon fortfarande inte börjat tala. Hennes mamma får inte röra i henne och flickan verkar helt i sin egen värld. Läkaren som fastställer diagnosen föreslår att Temple ska institutionaliseras. En trolig orsak till autism, enligt den tidens vetenskap, var att mödrarna orsakat störningen genom att vara kalla och frånvarande! Temples mamma vägrar sätta dottern på någon institution och får henne, genom idogt tränande, att börja tala. Flickan börjar så småningom skolan och intellektuellt går det bra. Det är den sociala biten som är svår och jobbig. Temple får vredesutbrott med jämna mellanrum och detta sätter käppar i hjulet för henne. Till slut klarar hon skolan och börjar studera på college. Sommaren innan har hon tillbringat hos sin moster som har en ranch. Temple finner frid hos djuren och en speciell kontakt uppstår. Hon ”läser av” boskapen på ett mycket begåvat sätt och denna förmåga utvecklar hon sedan genom att studera djurvetenskap. Hon får arbete på en ranch och fortsätter forska om boskap och deras beteende. Temple bygger om ranchen och gör ett slakteri mer humant.

Filmen var mycket bra. Ett fint och känsligt porträtt av Temple samt ett försök att låta oss icke-autister få en inblick i autisters komplicerade och begåvade hjärna. Historien kändes trovärdig med både med- och motgång. Temple har verkligen ingen enkel väg att gå för att bli forskare och nå sina framgångar inom boskapsskötsel. Mobbing, förlöjligande och utanförskap är tyvärr mycket vanligt förekommande i Temples värld. Mamman i filmen har självklart en viktig roll. Hennes kamp för inte minst förståelse är beundransvärd. Filmen väcker tankar om det fantastiska med mångfald och som Temple själv säger: "I'm different, but not less!" Filmen har förstås många likheter med Rain man med Dustin Hoffman och Tom Cruise. Se gärna båda! OBS! Filmen Temple Grandin finns på svtplay ett par dagar till!

Temple Grandin (född den 29 augusti 1947) är en amerikansk forskare inom djurvetenskap. Hon är högfungerande autist och känd för sitt engagemang i djurrättsfrågor och autismfrågor. Grandin är professor vid Colorado State University. År 2009 utsågs hon till agronomie hedersdoktor vid Sveriges lantbruksuniversitet för sitt arbete för att främja djurens välfärd. Temple Grandin har kallats "den akademiska världens mest välkända autistiska forskare". (ur Wikipedia)