Skärp oss!

Talade med en person för någon vecka sedan och hen berättade om ett besök på en flyktinganläggning i Norrbotten. Maten till anläggningen hade rest långt och var kanske inte särskilt miljövänlig eller aptitlig. En av flyktingarna var kock, om jag inte minns fel hade hen till och med arbetat i storkök, men att få laga lite mat nu och då på anläggningen var inte möjligt p g a en rad regler som vi i Sverige satt upp. En annan berättade om hur vårt län behöver anlita läkare från andra län för att utföra vissa åtgärder eller så skickas patienterna långt hemifrån. Samtidigt finns det nyanlända läkare som går parallellt (i bästa fall) med landstingsläkare och skulle utan bekymmer kunna utföra vissa "rutinåtgärder" där språket inte är avgörande. Men regler sätter stopp. Under min föräldraledighet umgicks jag med en person som hade 4-5 års universitetsutbildning från ett annat land, men för att få "rätt svensk kompetens" skulle hen behöva plugga flera år på universitet i Sverige. Det är inte klokt!

Detta är slöseri med människovärde, kompetens och ja, pengar! Självklart är det viktigt att vi i vårt samhälle kan lita på att exempelvis kompetens- och informationsöverföring sker korrekt. Men processen till att få komma in på arbetsmarknaden måste göras kortare.

Listan på exempel där vi slänger dyrbarheter i sopkorgen kan göras lång.

Skärp oss!

Åsiktsbilan faller snabbt

Tänker på de flyktingfamiljer som förra veckan kom med buss till Junosuando i Pajala kommun. Familjerna gick inte ut ur bussen eftersom de tyckte det var kallt, mörkt och mitt ute i ingenstans. Busschauffören skjutsade familjerna tillbaka till Pajala busstation. Denna händelse har retat upp en rad människor. "Var tacksamma att ni får tak över huvudet. Här finns inte möjligheter att välja", ja, typ så. Vi ska nog tänka efter en gång extra innan vi låter åsiktsbilan falla. Tänk att ha rest i flera dagar/veckor över land och hav. Sedan en 25-timmars bussresa på det och bristfällig information om vad som händer nu och vart en är på väg. Hungriga, trötta, rädda, oroliga. Tänk att sedan hamna på en liten ort där absolut ingenting känns igen. Det kompakta mörkret och en glesbygd som många människor aldrig upplevt. Det inre mörkret som flera av flyktingarna säkert bär på, möts av ett kompakt yttre mörker. Hur ser det sociala livet ut? Vad finns det för mötesplatser? En politiker sa (i SR) ungefär att "människor har bott här i flera hundra år. Detta är ingen dålig plats!". Nej, Junosuando är absolut ingen dålig plats. Tvärtom. Dock är det en viss skillnad att vara född och uppvuxen i vår glesbygd jämfört med att som flykting landa i något helt annat än vad en är van vid.

Hur gick det då? Efter att ha fått i sig mat, vila och föra ett samtal valde flera av familjerna att åka tillbaka till Junosuando. Någon valde att resa till Stockholm.

Så låt oss tänka en extra vända innan vi dömer. Låt oss i stället tända ett ljus i mörkret, reflektera, bjuda in. Vi är alla människor!

Och jag, Azad, var inte längre ett barn

En del av de som flyr sina hemländer är från Irak. En del är kurder som inget egentligt hemland har utan folket är uppsplittrat på flera länder: Turkiet, Syrien, Iran och Irak. Det kurdiska folket har länge kämpat för sin rätt att existera och nå frihet.

Hiner Saleems självbiografiska bok Pappas gevär utkom för 10 år sedan och beskriver den kurdiska pojken Azad och hans familj på 1960-talet. Azads pappa är den kurdiske ledarens privata signalist och som sover med ett gevär under madrassen. Azad bröder är också engagerade i kurdernas kamp. Hoppet om att upprätta ett eget land är starkt.

Ingenstans är kurderna säkra, för infiltratörer finns överallt. Från den lilla irakiska byn Akre körs familjen bort och sakta men säkert bryts självkänslan ned och hoppet falnar. När familjen återvänder har andra tagit över huset och familjen är på flykt i sitt "eget land". Azad leker med sina vänner där våldet blir vardag. Troligen är det ett sätt att överleva. Skulle pojken stanna upp och reflektera över allt som sker skulle han förgås. Detta är också något som sker med den stolta pappan. Han smulas sönder av alla motgångar och nederlaget når sin kulmen 1968 då Saddam Hussein och Baathpartiet kommer till makten. Det är också då pojken Azad tvingas bli vuxen.

Som läsare kommer vi inte riktigt nära någon av karaktärerna, men kanske är detta så långt författaren mäktar beskriva det självupplevda. Boken utkom efter Saddam Husseins fall och författaren har ingen möjlighet att återvända till Irak. (Saleem bor i Paris.) Att delta på sin egen fars begravning hade varit förenat med livsfara. Språket och miljöskildringarna är ok, inte mer, men det som ger mig mest är helt enkelt en inblick i kurdernas historia. En inblick i deras kamp som fortfarande pågår. En kamp som västvärlden inte gör så mycket åt. Jag kan inte heller låta bli att undra över flickornas och kvinnornas roll i den kurdiska frihetskampen. Den boken är nog inte skriven än.

Bilderboken Stjärnfamiljer är viktig

Har precis läst bilderboken Stjärnfamiljer av Minna Paananen, illustratör Erika Dobbertin, tillsammans med min tvååriga dotter. Boken utkom för knappt ett år sedan. En toppenbra bok som på rim berättar om olika familjer: homosexuella, ensamstående, fosterfamilj, par utan barn, storfamiljer, adoptivfamiljer och så vidare. Stjärnfamiljer är en nödvändig bok. Samtidigt känns det som att vi har en bra bit kvar till ett jämlikt, respektfullt och mångkluderande samhälle. Det borde inte behövas en särskild bok med stjärnfamiljer, utan olika typer av familjer borde vara representerade och integrerade i den "ordinarie" barnlitteraturen. Paananens bok har getts ut av Betapedagogförlaget och boken är just precis det, en pedagogisk bok med förslag på diskussionspunkter längst bak.

Det kan inte nog ofta påpekas hur viktigt det är att i tidig ålder jobba med mångfald. Dottern studerade mycket noggrannt bilden med två pappor och ett barn. Däremot stannade hon inte vid bilden med två mammor och barn. Vad kan det bero på? En enkel analys är att det inte finns några manliga förskollärare på hennes förskola. Två kvinnor med barn ser hon ju hela tiden på förskolan. För dottern är kvinna och mamma samma sak, liksom pappa och man. Vilka markörer dottern använder för att kategorisera kön har jag inte kommit underfund med. Men det sker i oerhört tidig ålder! För några månader sedan träffade jag en förskollärare (inte på dotterns fsk) som sa att det ju inte behövs arbetas med genusfrågor då barnen är så små. "De förstår ju inte sånt ännu". Då fick jag tala med STORA bokstäver! Redan på rutinultraljudet fick vi höra att vi troligen väntade en flicka,  men att vi ändå borde vänta med att måla rummet rosa. Han kunde ju ha fel. När dottern föddes fick vi hennes vikt och längd uppskrivet på rosa lappar, medan de som fick en pojke fick ljusblåa lappar. Och sedan fortsätter det bara. Jag har med andra ord ofta talat med STORA BOKSTÄVER. Men det är arbetsamt.

Min uppmaning: inled arbetet med genusfrågor så fort som möjligt, visa på mångfalden i samhället, tänk på avståndet mellan fakta och fördom. Ett steg kan vara att läsa Paananens Stjärnfamiljer.

Varför är det så svårt? Miksi se oon niin hankalaa?

Vi vill att vår dotter E blir flerspråkig. I första hand svenska och meänkieli, men gärna fler språk så småningom. Vi hade bestämt oss att naturligtvis tala meänkieli med henne i vardagen. Detta gör både pappan och jag, men i mycket mindre omfattning än vi önskar. Jag tycker det är jobbigt att vi inte lyckas. Hur svårt kan det vara? Mycket svårare än jag någonsin trott!

Min mamma har alltid talat meänkieli  (finska som man sa på den tiden) med mig och pappa svenska. Dotterns pappa har enbart talat meänkieli i sitt barndomshem. Förutsättningarna borde alltså vara de bästa. Min analys är att vi inte är vana att tala meänkieli med barn. Detta bekräftas av andra meänkielitalande med småbarn. En annan viktig påverkansfaktor är att vi inte omges av språket i vardagen. Tänker mig att det kanske är aningens lättare att tala meänkieli med barn om en t ex bor i Pajala eller Övertorneå där språket "hörs och talas på byn". Språket förekommer dessutom väldigt begränsat i media och antalet barnböcker är inte heller stor. Vi försöker nyttja ur.se och hoppas på spännande appar i närliggande framtid.

Vi har valt att inte ha dåligt samvete över detta, utan vara glada över alla de ord, fraser, meningar på meänkieli som dottern "får" dagligen. Min mamma talar enbart meänkieli med E. Vi har tur med att ha grannar som talar meänkieli och vi har bett grannarna att enbart tala meänkieli med dottern. En av förskollärarna talar meänkieli (hen är relativt osäker) med E och en gång i veckan kommer en modersmålslärare. Vårt "fall" visar tydligt hur viktigt det är med insatser från flera håll för att lyckas med revitaliseringen.

Lyssna gärna på detta inslag i SR där Bengt Pohjanen berättar hur han nu ger språket till barnbarnet Klicka här

Bild: Barbro Lindgrens bok Max balja som Daniel Särkijärvi översatt.

Ta ansvar svenska staten - Ottakaa vastuun Ruottin valtio

Det är tydligt att kunskapen om nationella minoriteter är bristfällig på flera håll i samhället, inte minst gäller detta inom utbildningssektorn. Det är avgörande att personal får den kompetensutveckling som krävs för att i alla fall ha grundläggande kunskaper. I olika sammanhang ställs t ex meänkieli mot arabiska.  "Vi har fler barn med arabiska som modersmål än meänkieli" är ett uttalande som en kan möta när det gäller att köpa in material t ex. Här saknas kunskap om att de  nationella minoriteterna har särskilda rättigheter enligt lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk.

Vidare är det viktigt att känna till, inte minst för föräldrar, att även om en inte bor i ett förvaltningsområde så gäller grundskyddet. Grundskyddet omfattar vissa rättigheter och möjligheter, t ex att barns utveckling av en kulturell identitet och användning av det egna minoritetsspråket ska främjas särskilt. Myndigheterna har även en informationsskyldighet och skyldighet att samråda.

1/7-2015 ändrades skollagen när det gäller möjlighet att få modersmålsstöd och modersmålsundervisning. Förr krävdes att barnet skulle ha vissa förkunskaper, att språket talades hemma. Detta är alltså borttaget. Varför? Jo, staten har tystat oss genom försvenskningsprocessen och flera av oss har tappat språket och kan därmed inte föra över det till barnen. Staten kan inte först förbjuda språket och sedan kräva att vi ska kunna det! Det är flera generationer som förlorat språket helt. Det finns heller inget krav på att det ska vara minst x antal barn på förskolan/skolan för att få modersmålsstöd/-undervisning. På förskolan handlar det inte om undervisning utan om stöd. Detta innebär att barnet inte ska tas ur gruppen för att sitta med modersmålslärare utan arbetet ska integreras med hela barngruppen. Tyvärr saknas riktlinjer om hur ofta ett barn har rätt att få modersmålsstöd inom förskolan. Det är inte heller tydligt vad gäller äldre barn, men där finns vissa rekommendationer.

För någon vecka sedan kom nyheten att regeringen inte kommer godkänna fler förvaltningskommuner eftersom det pågår ett arbete med lagen. Det är bra att lagen blir tydligare och skarpare, men att stoppa de åtta kommuner i landet som äskat om att bli förvaltningsområde är vansinne! Det finns ingen logik i detta. Aivan hullu homma. Det var som en person förra veckan sa: det är ju ingen som stoppar förstaklassare att gå till skolan för att ett arbete med skollagen pågår. Nästa vecka äger ett möte med ministern rum. Detta måste justeras. Pronto. För Norrbotten handlar det om Luleå kommun. Arbetet med att ansöka om att bli förvaltningskommun har pågått i flera år. Vad händer med det arbetet?

Ta ert ansvar svenska staten!

Länkar:

minoritet.se

Om lagen (Länsstyrelsen Stockholm)

Skolverkets folder  (om nationella minoriteter i förskola, förskoleklass och skola)

(I bilden ovan är inte den judiska flaggan med)

Oskriven historia skrivs av Otsuka - läs!

För nåt år sedan kom Otsukas roman Vi kom över havet på svenska, men det är faktiskt så att När kejsaren var gudomlig är hennes debutroman. Vi kom över havet utspelar sig på 1920-talet och handlar om japanska "postorderkvinnor" som kom till Amerika. När kejsaren var gudomlig utspelar sig 1942 och handlar om en japansk familj bestående av mamma, pappa, storasyster och lillebror. Familjen bor i Kalifornien och är en aktiv del av samhället med arbete, skola, vänner, grannar, trädgård. Över en natt förändras allt. Pappan blir bortförd enbart klädd i morgonrock och tofflor. På stan finns lappar uppsatta med information om att alla japaner måste resa bort. Mamma åker hem och packar. Hon vet inte vart de ska resa och inte hur länge de ska vara borta.

Så småningom stannar tåget i öknen i Utah och där tvingas familjen bo i en mörk barack vägg i vägg med andra japaner. De har hamnat i ett så kallat interneringsläger, d v s ett läger för politiska fångar. Mamman o barnen försöker leva så gott det går trots stängsel, regler och förnedringar. Varje vecka skriver pappan ett brev. Ofta är delar av breven utrivna = censurerade. 

Otsukas båda romaner är korta, koncentrerade och ett stycke mer eller mindre oskriven historia. Dessa "händelser" är inte direkt några som USA vill lyfta fram. I samband med Pearl Harbor blev japanerna i Amerika fiender, spioner och ett hot mot landet och fördes till läger av olika slag. När kejsaren var gudomlig har en linjär story, men berättandet är ändå av fragmentarisk karaktär. Inga onödiga ord, men ändå fokus på detaljer. Ett borttappat pärlörhänge, längtan efter plommon, slitna tofflor. I Vi kom över havet använder sig författaren av ett kollektivt berättande, medan debutromanen berättas genom en barnfamilj. Läsaren vill ha svar på frågor som; Ska familjen få återförenas? Hur länge ska de tvingas bo i lägret? Var är pappan egentligen?

Romanen får mig verkligen att fundera över hur snabbt vi kan dra alla över en kam. Hur brutala och råa vi människor kan vara. Hur rädsla kan driva oss till hemska handlingar.

Jag säger bara: läs Otsuka!

Tacksam att jag är född - Kiitollinen että mie olen syntynyt

Idag skulle min älskade mormor ha fyllt 105 år. Hon föddes 23 september 1910 på den svenska sidan av Torneälven. Mormor  drabbades av försvenskningsprocessen och fick inte tala finska i skolan. Mormor och hennes klasskamrater smög runt knuten för att i smyg få tala sitt eget språk. Kom läraren på eleverna fick de stryk. Så småningom gifte sig mormor med en man från den finska sidan av älven och de byggde gemensamt bo i Finland. Paret fick sex flickor mellan åren 1937 och 1951. Några av barnen föddes med andra ord under brinnande krig. Morfar blev inkallad i kriget och mormor och döttrarna fick fly, lähit evakkhoon, till Sverige. De bodde både i den svenska Tornedalen, där de såg husen brinna på finska sidan om älven, och i södra Sverige. Där fick mormor hjälpa till med att tolka från finska till svenska. Så gott hon kunde. Hade mormor inte kunnat fly till Sverige hade kanske inte jag eller mina kusiner funnits.

Mina tankar går till detta, när jag med brustet hjärta läser om demonstrationerna i Torneå där rop med budskap att stänga gränserna skallar. Hur kan minnet vara så kort? En av synpunkterna bland de finländare som vill stänga gränsen är att "vi tar emot barn och kvinnor, men männen ska väl vara kvar och strida för sitt land. Som våra män gjorde." Vilket land ska dessa män strida för? Deras hemland är slaget i spillror, grupper strider mot varandra och regeringen kan döda dig om du tar strid. Flyktvägen är mycket svår och livsfarlig. För flera familjer tar mannen risken att resa och hoppas att resten av familjen kan komma vid ett senare tillfälle och då välja en säkrare väg.

Varför reagerar en del av det finska folket på detta vis? Varför är rädslan så stor och för vad? Vad har hänt med solidariteten? Jag förstår inte. Vi är alla människor som bär på olika berättelser, olika ryggsäckar. Vi behöver varandra för att överleva. För att leva.

Låt oss aldrig ge vika för rasismen! Låt oss aldrig låta rasismen normaliseras!

Förlorade själar i krigets Somalia

Världen brinner, hus bombas och människor flyr, skadas och dör. Flyktingar kommer till Europa, Sverige och Norrbotten från kanske fram för allt Syrien, Irak, Afghanistan och Somalia.

I Sverige finns ca 60 000 somalier och fler kommer till Europa och Sverige eftersom inbördeskriget i landet pågått sedan slutet av 1980-talet. Jag måste erkänna att jag hade mycket bristande kunskap om situationen i Somalia när jag gick till biblioteket för att hitta en roman om flyktingars bakgrund. Nu har jag aningens mer kunskap om inbördeskriget efter att ha läst Förlorade själar av Nadifa Mohamed (svensk utgåva 2015). Men, än viktigare, jag har fått ta del av tre människors berättelser. Tre människor som inte "enbart" är flyktingar. Detta begrepp där vi lätt "klumpar ihop" hela grupper av människor.

I romanen får vi följa tre kvinnor i slutet av 1980-talet: unga soldaten Flisan, änkan Kawsar och nioåriga Deqo. Deras vägar korsas och skiljs åt för att mötas igen. Hur kan Flisan vara så brutal i sina fruktansvärda förhör? Vad krävs för att hon ska se människan? Hur orkar föräldralösa Deqo kämpa? Änkan Kawsar har begravt flera av sina egna barn i trädgården. Klaner krigar mot varandra och den som ena dagen har makten kan ha förlorat den dagen därpå. I landet råder kaos och kommunistisk diktatur.

Deqos berättelse är den som starkast griper tag i mig. Kanske är det för att hon endast är ett litet barn. Deqo bor egentligen i ett flyktingläger på landsbygden, men hon har tagit sig in till staden för att kanske hitta en annan framtid. Hon bor i en stor tunna i ett dike och för att försörja sig plockar hon några fallna mangon och ett par bananer som hon sedan hoppas på att få sälja på marknaden. Har hon tur får hon lov att plocka frukterna i någons trädgård, men ofta måste hon stjäla. Deqo är stolt över sin idé att sälja frukt. Får hon inget sålt, så kan hon äta frukterna och hålla hungern stången en dag.

Soldaten Flisan lever i en mycket tuff miljö bland alla manliga soldater och den trasiga relationen till pappan gör inte saken bättre. En fruktansvärd händelse får henne att glänta på den verklighet och det våld hon använt. Hur ska hon hantera det? Hur ska hon kunna leva med att hon dödat och torterat?

Kawsar hade en fin och kärleksfull relation till sin man och efter hans bortgång blir livet tufft. Hennes anhöriga och vänner flyr till Etiopien, men Kawsar blir kvar.

Romanen är gripande och tyvärr högst aktuell. Det är också relativt ovanligt att ett krig skildras via tre kvinnor. 

Författaren trasslar ibland in sig i omständiga beskrivningar när det gäller Flisans historia och romanen tappar fart. Det är inte heller lätt att följa alla händelser i attackerna, men egentligen spelar det ingen roll. Det är krig. Krig är obegripligt. Dessutom är det komplicerat även för personerna i boken. Vem kan en lita på?

Boken innehåller även vänskap, kärlek och framför allt en människas outgrundliga kamp för överlevnad och värdighet. Läs!

Gunnar Kieris roman Längtan hem

Gunnar Kieris senaste roman utkom redan 2013, men jag har inte hunnit läsa den förrän nu. Boken handlar om ett antal personer som berättar om sina liv sedan de flyttade från Tornedalen efter andra världskriget och in på 1950-talet. En del flyttade för gott, andra återkommer om somrarna. Några har flyttat tillbaka. De flesta flyttade från dalen p g a arbetsbrist och den enda hjälpen som fanns från arbetsmarknadsstyrelsen, AMS, (som i folkmun betydde Alla Måste Söderut) var en biljett söderut. Författaren har intervjuat personerna och sedan återger han deras berättelser i boken. Även författarens egen story med resan från dalen, utanförskapet, hemlängtan och återkomsten till länet skildras. Navet i romanen, i alla fall till en början, är Maria. En kvinna som bor på ett äldreboende och klipper sönder allt i trasor. Trasorna blir till minnesnystan. Flera av berättelserna och personerna har någon anknytning till Maria.

Romanen börjar bra med just Maria och hennes berättelse, men sedan tappar boken sitt driv. Författaren blandar in alldeles för många personer och deras storyn blir för detaljerade. Kanske är boken en blandning av reportage och roman? Jag hade föredragit att Kieri koncentrerat sig på några av personerna och fördjupat dessa. Boken känns också som ett slags avslut på Kieris författarskap (Gunnar Kieri är född 1928). Han vill få med sin egen berättelse och det är väl förståeligt. Kanske hade han kunnat fokusera enbart på sin egen berättelse?  Kieri skriver om sin väg till författarskapet, om mindervärdighetskänslorna i att prata på ett annat sätt än folk i södra Sverige, om försvenskningsprocessenom, fattigdom, hårt arbete, men också om kamratskap, värme och kärlek. Om längtan hem till dalen.

Kieri har ett sätt att beskriva dofter, miljöer och smaker som förflyttar mig till den beskrivna platsen. Inte minst rökbastun, rieskan och doften av nyslaget hö. Hur gummistövlarna sugs fast i hjortronmyren och hur läraren slår alla som talar finska. En berättelse som särskilt berör mig är barnen som tvingades bo i arbetsstugorna. Deras livsförhållanden var vidriga och auktoritärerna grymma. Även Marias smärtsamma relation till en av döttrarna och dottersonens saknad efter modern stannar kvar när boken är färdigläst.

Historien är viktig att berätta, men boken hade vunnit på en förtätning.

Enämpi paikkoja meänkielikursile nyt/ Fler platser till meänkielikurser nu

Meän tyär oon alkanu taakiksheen, eli esikouhluun, ja met olema vaatinheet että hään saapi meänkieltä. Esikoulussa, ja jopa samala avtelningilla, oon yksi opettaja jolla oon meänkielinen tausta, mutta hään tuntee että kieli oon aika ruostunu ko ei ole käyttäny sitä pitkhään aikkhaan. Opettaja oon kuitenki luvanu freistata puhua. Meän tyär oon kohta kaks vuotta ja eihän hänen kans tartte puhua politiika tai muita monimutkasia asiota. Tärkeätä oon se että tyär saapi kielen luonollisesti arjessa.

Mainittu opettaja oon hakenu meänkielenkurssin Umehåån mutta hakijaa oon niin monta että hään oon varapaikala 55! Ja tämän ainoan yniversiteetikurssin Umeå meinasi ottaa pois! Nyt valtio pitis ottaa vastuun ja antaa yniversiteetile ympäri Ruottia resyrsiä jotta monta kurssia olis tarjola. Ensi vuona Luulaja tullee meänkielen hallintoaluheeksi ja kunnala tullee olehmaan iso tarve persunaalista jokka ossaa meänkieltä. Ja tämä ei tietenkhhän vain ole Luulaja kunnan kysymys! Monta kuntaa oon samassa tilantheessa. Minusta kyllä olis tärkeää että Luulajan yniversiteeti tarjoais kurssia.

Aatelkaa jos pikkulapset, joitten vanhemmat oon vaatinheet meänkieltä, ei saa henkilökuntaa jokka puhuvat kieltä/ei saa kohata meänkieltä puhuvaa persunaalia? Mitä tapahtuu kielen kans? Joka ainoa joka haluaa oppia meänkieltä oon villin tärkeä! 

Kort svensk version: på dotterns förskola finns en pedagog med meänkielibakgrund. Dock känner hen sig ringrostig och hade sökt till kursen som ges vid Umeå universitet. Det är så många sökande att hen är på reservplats 55. Och denna kurs var Umeå universitet på väg att lägga ned! Staten måste ge resurser till universitet i landet så att fler kurser kan erbjudas. Vad händer om barn, vilkas föräldrar ansökt om meänkieli, hamnar på en förskola utan meänkielitalande personal/ej får träffa meänkielitalande personal ? Vad händer med språket? Varenda en som vill lära sig meänkieli är viktig!

Kuva/foto: minoritet.se

Hur svårt kan det vara? Kuinka hankala se voipi olla?

Vi kan irritera oss på olika saker här i världen och här kommer en sådan sak för mig: uttal av namn på meänkieli och finska i norrbottensmedia. Jag förstår inte hur svårt det kan vara att lära sig grunderna i uttal och/eller fråga någon som kan. Tornedalska och finska namn är ju vanligt förekommande i länet.  Det gäller personnamn och ortsnamn, men även namn på t ex musikgrupper,  teaterpjäser,  boktitlar. Skärp er!

Met voima iriteeraintua monheen asihaan täälä maailmassa ja tässä tullee yksi semmonen asia minun kohala: norrbottenin meetia ei ossaa lausua meänkielisiä tai suomalaisia nimiä. Mie en voi käsittää kuinka hankala se voipi olla opetella perusasiat ja/tai kysyä joltaki joka ossaa. Tornionlaaksolaiset ja suomalaiset nimethään oon tavaliset läänissä. Meillä oon henkilönimiä ja paikan nimiä mutta kans esim myysiikiryhmitten, teatterinäytelmien ja kirjoitten nimiä. Parannusta kiitos!

Bild: folkmusikgruppen "Tulipalo", sr.se. Kuva: kansanmyysiikiryhmä "Tulipalo", sr.se

Back blogging

Hej! Tänkte försöka ta upp mitt bloggande igen efter ett par års paus. Jag hade lovat mig själv att bloggandet inte skulle bli en stressfaktor och det har jag hållit. Sedan jag sist bloggade har det hänt en hel del: jag har blivit mamma, skaffat hund och flyttat till hus. Kortfattat. Jag har också varit med och påverkat så att Luleå kommun ska ansöka om att bli förvaltningsområde för meänkieli. Detta kommer att bli verklighet 2016. Hurra! Hoppas det blir konkreta insatser och resurser också. Dottern börjar på förskolan inom kort och jag har, enligt konstens alla regler, äskat om att hon ska få meänkieli. Ska bli intressant att följa processen.

Avslutar med ett roligt boktips: Elethään ko Pellossa skriven av Kirsti Häkkilä. Utgiven 2014 på Nordbooks. Korta texter på meänkieli. Skratt ulovas! Lukekaa varsin. Eftersom boken är utgiven i Finland så står det att den är skriven på dialekt. (Detta eftersom meänkieli inte är ett minoritetsspråk i Finland)