Best of - Kulturupplevelser i Norrbotten 2011

Ok, det kanske är lite töntigt att göra best of- listor, men kan ändå inte låta bli så här i slutet av året. 

Vilka kulturupplevelser i Norrbotten har drabbat mig under 2011? Här kommer ett försök till en lista (utan inbördes ordning):

* Natten är dagens mor, Snövit på Norrbottensteatern. Starkt, gripande, dramatiskt.

* LAB, Luleå Art Biennal. Spännande internationell konst av hög klass.

* Luleå barn- och ungdomsteaterfestival, LUBU. Jätteviktigt med teater av hög kvalitet för barn och unga! 

* Vår "privata" läsecirkel. Underbara, intressanta, spännande samtal kring böcker vi läst. Tack alla cirklare för 2011!

* Gunnar Kieri-sällskapet bildades. Äntligen! Hoppas på ett Stina Aronson-sällskap också.

* Övertorneåbon David Vikgren fick Sveriges Radios lyrikpris.

* Rosa Liksom fick Finlandiapriset (jag vet, jag vet...hon är inte från Norrbotten men från den finska sidan av Tornedalen). Fantastiskt!


Sedan vill jag ge all heder åt Nattfestivalen i Korpilombolo, gudstjänsten på meänkieli i Luleå domkyrka samt Bok och Bild.

Årets märkligaste upplevelse var helt klart norrmannen som under performancefestivalen i Kulturens Hus i Luleå hängde i köttkrokar.

Jag hoppas förstås på intressanta och spännande kulturupplevelser även år 2012. Vill också passa på att tacka alla mina bloggläsare och önska er ett riktigt Gott Nytt År!

Tomten har aldrig bott på Luppioberget eller Hur ska Luppioberget utvecklas?

Luppioberget ligger ungefär två mil söder om Övertorneå centrum och har under årens lopp varit ett besöksmål med olika grad av attraktionskraft. Den mesta dragningskraften har alltid utsikten stått för samt de speciella grottformationerna formade under istiden. När pappa var ung var det fullt med folk och rörelse på sommaren. Inte minst lockade dansbanan. När jag var barn och ungdom fanns ett kafé och ibland, beroende på ägaren just då, möjlighet att köpa mat. 

Ett tag fanns en ambition att verkligen lansera Luppioberget som tomtens riktiga hemvist, men planerna krympte till kafeet "Tomtemors kaffestuga" och tomtegrotta. Så här i efterhand hade det ju varit fantastiskt (eller?) om berget hade blivit det tomteland som Rovaniemi är i dag, men satsningarna i Övertorneå var alldeles för små och beige. Och ärligt talat så är det ju mer troligt att tomten bor längre norrut, eller hur?

De senaste åren har det knappt varit någon aktivitet alls på berget och förra året revs kaffestugan utan att någon ny byggdes. Nu pågår förändringar på berget genom att en tornedalsgård flyttas upp i vinter och den branta vägen renoveras. Ett tag fanns stora planer på en amfiteater (som jag fattat det), men det blev inte något av det. Det är ju bra att det händer något nu, men vad är det som ska locka folk att komma? Räcker det med bara ett kafé, om än en ny? Blir det någon ny dansbana? Kommer utsiktstornet att få ett ansiktslyft? Hur ska denna "nya" satsning marknadsföras? Vilken är den primära målgruppen? Det är väl i alla fall hög tid att avskaffa tomtetemat? 

Jag tror att platsen är ett bra utflyktsmål för barnfamiljer och därför vore det viktigt att nyttja de spännande grottorna och utveckla den speciella miljön med utmanande aktiviteter. En annan målgrupp är de personer, som min pappa, som har nostalgiska minnen förknippade med platsen. Jag hoppas att kaféet/ restaurangen kommer servera tornedalska delikatesser.

Jag inser att miljön är svåråtkomlig vintertid på grund av den branta vägen och knivigheten att ta sig till grottorna, men vore det inte jättefint med julaktiviteter på berget? Tänk vad mysigt det skulle vara att äta julbord och besöka grottor med hantverksverkstäder av olika slag. Eller ha höstaktiviteter? Att se alla höstfärger från utsiktstornet är helt fantastiskt! Utsikt och höstmarknad, t ex. Sedan vore det ju önskvärt att ha teaterföreställningar, berättarföreställningar, författarbesök, fotoutställningar, konserter m m ute i naturen, inne i grottorna eller i tornedalsgården. Folk vill ha upplevelser och det gäller att paketera dessa på ett attraktivt och kvalitetsmässigt sätt! Det är viktigt med ett helhetsgrepp om Luppioberget ska blir nåt, tror jag. Dessutom gäller det att se möjligheter till samspel med andra kulturmiljöer i kommunen. 
-----------------

Med detta inlägg vill jag önska alla mina läsare en riktigt God Jul!

Min önskelista

Det är kanske barnsligt att önska sig julklappar som vuxen (jag menar materiella klappar), men jag har i alla fall knåpat ihop en boklista och högtidligen lämnat över till tomten. Jag har förstås meddelat tomten att han måste välja 1-2 titlar! Man kan ju inte önska sig alla..det är för magstarkt. På listan finns så att säga ett urval så att ett visst överraskningsmoment ändå ingår..."Undra vilken bok jag får?"

Min önskelista:

Mia Ajvide, Mannen som föll i glömska
Karin Alfredsson, Pojke i hiss 54
Lena Einhorn, Siri
Kerstin Ekman, Grand final
Åsa Moberg, Väninnorna och jag
Johan Theorin, Sankta Psyko

Ok, och förutom dessa böcker skrev jag med små bokstäver att jag även kan tänka mig den sydkoreanska filmen Poesi.

Romanen Flod av debutanten Caroline Fredriksson

 Augustprisnominerade romanen Flod handlar om barnen Alka och Kappen (ej syskon) som bor på en i stort sett öde strand i en övergiven husbil. Stranden ligger under en stor trafikerad bro och på andra sidan floden ligger Staden och ett kraftverk. Barnen får ca en gång per vecka besök av en vuxen kvinna, Ina, som bor i staden. Ina kommer med konservburkar, ris och fotogen som barnen använder för att värma upp husbilen. Ina har lovat att ta med barnen till stan, men inte just nu. Senare. Ina använder droger och har vapen. Jag tänker mig att hon är prostituerad. Barnen har blivit kvar av en slump då polisen kom och forslade bort resten av de boende på stranden. Läsaren får veta att Alka bott någon annanstans någon annan gång. Kanske var det på ett barnhem? Jag uppfattar Alka som ca tolv år och Kappen som fem. 

Författaren nämner aldrig någon plats som går att förknippa med ett "verkligt" land och detta är genomgående för romanen, d v s en slöjliknande tillvaro där verklighet och fantasi vävs samman. Inte minst märks detta i valet av namn. Perspektivet är hela tiden barnens och känslan är här och nu.  Mycket skickligt! Fredrikssons skarpa detaljer är fantastiska, liksom det enkla varvat med det filosofiska. 

Boken har ett driv och en spänning som gör att läsaren nyfiket bläddrar vidare. Författaren droppar obehagligheter och ställer frågor som jag vill ha svar på. Revolvern, alla måsar, den döda kvinnan, männen som rycker i husbilsdörren...Snabbt anas det mörka i boken, men jag tycker berättelsen trots allt erbjuder ett positivt slut. Ja, och sorgligt också...

Romanen går att applicera på flera ställen, dock tänker jag i alla fall Europa. Kanske något östeuropeiskt land eller Holland eller rent av Sverige. Dock pratar vi i Sverige sällan om floder så det talar väl emot just det svenska perspektivet.  Å andra sidan är det helt oväsentligt att veta var berättelsen fysiskt utspelar sig. 

Boken handlar om utanförskap och samhörighet. Alkan, Kappen och Ina står utanför samhället men har en stark samhörighet mellan sig. Staden är något spännande och nytt, men kanske också farligt. Jag associerar till flyktingbarn, resande romer och tyvärr även någon form av getto för missbrukare. Berättelsen handlar också om hur det kan vara att börja blicka in i vuxenlivet, hur fantasin kan hjälpa oss att klara det svåra i livet, om rädsla för det okända och vuxnas tendens att blunda för det svåra, att slippa ta fullt ansvar. Floden är en väg till det nya, precis som bron. En ofta använd metafor inom litteraturen. Språket flyter på bra. 

Flod är en genomarbetad och mycket stark debut. Rekommenderas. En annorlunda läsupplevelse.

Tornedalsteaterns "I Kurkkio var jag fri - Vareksen saaphaat" rekommenderas

Tornedalsteaterns föreställning bygger på en berättelse av deckarförfattaren Åsa Larsson som i sin tur bygger på hennes Sommarprogram från 2006 i P1. I helgen spelades den på Tornedalsfesten på Kulturens hus i Luleå. Den knappt halvtimmeslånga pjäsen handlar om författarens barndomssomrar som hon tillbringade i byn Kurkkio. "På sommaren lär man sig var man kommer ifrån" är en av replikerna. Publiken får möta Åsa och hennes kompis Pia. Barnen är ungefär i elvaårsåldern. Åsa bor i Kiruna och kan lite "stadsgrejer" som att göra skoltidning och ha mjuka fötter. Lite tonårstouch förekommer också liksom glimtar av Åsa som vuxen och hennes svajande självkänsla. 

Skådespelarna Mervi Jaako och Gun Olofsson (även musik) gör jättefina insatser. I föreställningen talas och sjungs det på svenska och meänkieli. Scenografin är intim och enkel vilket också gör att pjäsen passar bäst på mindre scener där publiken kommer nära. I Kurkkio var jag fri - Vareksen saaphaat har barn som målgrupp men passar lika bra för vuxna. Som vuxen blir man kanske lite trött av allt spring...men det ger förstås mer fart och fläkt för en yngre publik. Och barn rör ju på sig! Gestaltningen av leken och flickornas relation är mycket bra. Jag gillar också den stora åran och vattnets och älvens roll. För regin står Ulf Fembro.

Jag rekommenderar varmt Tornedalsteaterns föreställning!

Finlandiapriset till Rosa Liksom från Tornedalen

Idag utsågs vinnaren av det stora finska litteraturpriset Finlandia. Trumvirvel....och vinnare är Rosa Liksom från Ylitornio i Tornedalen! Ett stort grattis! Onnea! Romanen heter Hytti nro 6 (Hytt nr 6) och handlar om en ung kvinnas tågfärd genom 1980-talets Sovjetunionen.

- Humorn som föds ur tillspetsningar och snabba vändningar är skoningslös och absurd. Genom ett par noggrant valda drag, minihistorier, ritar hon upp ett helt människoöde. säger regissören Pekka Milonoff, som var den som fick välja pristagare i år. 

På svenska finns 
Frusna ögonblick, 1988 (Unohdettu vartti)
Station Gagarin, med teckningar av förf., 1988 (Väliasema Gagarin)
Go Moskva go; Jukka Uotila [foto], 1989 (Go Moskova go)
Paradis ultra light, 1992 (Tyhjän tien paratiisit)

Finlandiapriset är på 30 000 euro, motsvarande drygt 270 000 kronor. Tidigare mottagare är bland andra Sofi Oksanen, Kjell Westö och Bo Carpelan.