En del av de som flyr sina hemländer är från Irak. En del är kurder som inget egentligt hemland har utan folket är uppsplittrat på flera länder: Turkiet, Syrien, Iran och Irak. Det kurdiska folket har länge kämpat för sin rätt att existera och nå frihet.
Hiner Saleems självbiografiska bok
Pappas gevär utkom för 10 år sedan och beskriver den kurdiska pojken Azad och hans familj på 1960-talet. Azads pappa är den kurdiske ledarens privata signalist och som sover med ett gevär under madrassen. Azad bröder är också engagerade i kurdernas kamp. Hoppet om att upprätta ett eget land är starkt.
Ingenstans är kurderna säkra, för infiltratörer finns överallt. Från den lilla irakiska byn Akre körs familjen bort och sakta men säkert bryts självkänslan ned och hoppet falnar. När familjen återvänder har andra tagit över huset och familjen är på flykt i sitt "eget land". Azad leker med sina vänner där våldet blir vardag. Troligen är det ett sätt att överleva. Skulle pojken stanna upp och reflektera över allt som sker skulle han förgås. Detta är också något som sker med den stolta pappan. Han smulas sönder av alla motgångar och nederlaget når sin kulmen 1968 då Saddam Hussein och Baathpartiet kommer till makten. Det är också då pojken Azad tvingas bli vuxen.
Som läsare kommer vi inte riktigt nära någon av karaktärerna, men kanske är detta så långt författaren mäktar beskriva det självupplevda. Boken utkom efter Saddam Husseins fall och författaren har ingen möjlighet att återvända till Irak. (Saleem bor i Paris.) Att delta på sin egen fars begravning hade varit förenat med livsfara. Språket och miljöskildringarna är ok, inte mer, men det som ger mig mest är helt enkelt en inblick i kurdernas historia. En inblick i deras kamp som fortfarande pågår. En kamp som västvärlden inte gör så mycket åt. Jag kan inte heller låta bli att undra över flickornas och kvinnornas roll i den kurdiska frihetskampen. Den boken är nog inte skriven än.
