söndag 29 november 2015

Skärp oss!

Talade med en person för någon vecka sedan och hen berättade om ett besök på en flyktinganläggning i Norrbotten. Maten till anläggningen hade rest långt och var kanske inte särskilt miljövänlig eller aptitlig. En av flyktingarna var kock, om jag inte minns fel hade hen till och med arbetat i storkök, men att få laga lite mat nu och då på anläggningen var inte möjligt p g a en rad regler som vi i Sverige satt upp. En annan berättade om hur vårt län behöver anlita läkare från andra län för att utföra vissa åtgärder eller så skickas patienterna långt hemifrån. Samtidigt finns det nyanlända läkare som går parallellt (i bästa fall) med landstingsläkare och skulle utan bekymmer kunna utföra vissa "rutinåtgärder" där språket inte är avgörande. Men regler sätter stopp. Under min föräldraledighet umgicks jag med en person som hade 4-5 års universitetsutbildning från ett annat land, men för att få "rätt svensk kompetens" skulle hen behöva plugga flera år på universitet i Sverige. Det är inte klokt!

Detta är slöseri med människovärde, kompetens och ja, pengar! Självklart är det viktigt att vi i vårt samhälle kan lita på att exempelvis kompetens- och informationsöverföring sker korrekt. Men processen till att få komma in på arbetsmarknaden måste göras kortare.

Listan på exempel där vi slänger dyrbarheter i sopkorgen kan göras lång.

Skärp oss!

söndag 15 november 2015

Åsiktsbilan faller snabbt

Tänker på de flyktingfamiljer som förra veckan kom med buss till Junosuando i Pajala kommun. Familjerna gick inte ut ur bussen eftersom de tyckte det var kallt, mörkt och mitt ute i ingenstans. Busschauffören skjutsade familjerna tillbaka till Pajala busstation. Denna händelse har retat upp en rad människor. "Var tacksamma att ni får tak över huvudet. Här finns inte möjligheter att välja", ja, typ så. Vi ska nog tänka efter en gång extra innan vi låter åsiktsbilan falla. Tänk att ha rest i flera dagar/veckor över land och hav. Sedan en 25-timmars bussresa på det och bristfällig information om vad som händer nu och vart en är på väg. Hungriga, trötta, rädda, oroliga. Tänk att sedan hamna på en liten ort där absolut ingenting känns igen. Det kompakta mörkret och en glesbygd som många människor aldrig upplevt. Det inre mörkret som flera av flyktingarna säkert bär på, möts av ett kompakt yttre mörker. Hur ser det sociala livet ut? Vad finns det för mötesplatser? En politiker sa (i SR) ungefär att "människor har bott här i flera hundra år. Detta är ingen dålig plats!". Nej, Junosuando är absolut ingen dålig plats. Tvärtom. Dock är det en viss skillnad att vara född och uppvuxen i vår glesbygd jämfört med att som flykting landa i något helt annat än vad en är van vid.

Hur gick det då? Efter att ha fått i sig mat, vila och föra ett samtal valde flera av familjerna att åka tillbaka till Junosuando. Någon valde att resa till Stockholm.

Så låt oss tänka en extra vända innan vi dömer. Låt oss i stället tända ett ljus i mörkret, reflektera, bjuda in. Vi är alla människor!

måndag 9 november 2015

Och jag, Azad, var inte längre ett barn


En del av de som flyr sina hemländer är från Irak. En del är kurder som inget egentligt hemland har utan folket är uppsplittrat på flera länder: Turkiet, Syrien, Iran och Irak. Det kurdiska folket har länge kämpat för sin rätt att existera och nå frihet.

Hiner Saleems självbiografiska bok Pappas gevär utkom för 10 år sedan och beskriver den kurdiska pojken Azad och hans familj på 1960-talet. Azads pappa är den kurdiske ledarens privata signalist och som sover med ett gevär under madrassen. Azad bröder är också engagerade i kurdernas kamp. Hoppet om att upprätta ett eget land är starkt.

Ingenstans är kurderna säkra, för infiltratörer finns överallt. Från den lilla irakiska byn Akre körs familjen bort och sakta men säkert bryts självkänslan ned och hoppet falnar. När familjen återvänder har andra tagit över huset och familjen är på flykt i sitt "eget land". Azad leker med sina vänner där våldet blir vardag. Troligen är det ett sätt att överleva. Skulle pojken stanna upp och reflektera över allt som sker skulle han förgås. Detta är också något som sker med den stolta pappan. Han smulas sönder av alla motgångar och nederlaget når sin kulmen 1968 då Saddam Hussein och Baathpartiet kommer till makten. Det är också då pojken Azad tvingas bli vuxen.

Som läsare kommer vi inte riktigt nära någon av karaktärerna, men kanske är detta så långt författaren mäktar beskriva det självupplevda. Boken utkom efter Saddam Husseins fall och författaren har ingen möjlighet att återvända till Irak. (Saleem bor i Paris.) Att delta på sin egen fars begravning hade varit förenat med livsfara. Språket och miljöskildringarna är ok, inte mer, men det som ger mig mest är helt enkelt en inblick i kurdernas historia. En inblick i deras kamp som fortfarande pågår. En kamp som västvärlden inte gör så mycket åt. Jag kan inte heller låta bli att undra över flickornas och kvinnornas roll i den kurdiska frihetskampen. Den boken är nog inte skriven än.