Tänker på de flyktingfamiljer som förra veckan kom med buss till Junosuando i Pajala kommun. Familjerna gick inte ut ur bussen eftersom de tyckte det var kallt, mörkt och mitt ute i ingenstans. Busschauffören skjutsade familjerna tillbaka till Pajala busstation. Denna händelse har retat upp en rad människor. "Var tacksamma att ni får tak över huvudet. Här finns inte möjligheter att välja", ja, typ så. Vi ska nog tänka efter en gång extra innan vi låter åsiktsbilan falla. Tänk att ha rest i flera dagar/veckor över land och hav. Sedan en 25-timmars bussresa på det och bristfällig information om vad som händer nu och vart en är på väg. Hungriga, trötta, rädda, oroliga. Tänk att sedan hamna på en liten ort där absolut ingenting känns igen. Det kompakta mörkret och en glesbygd som många människor aldrig upplevt. Det inre mörkret som flera av flyktingarna säkert bär på, möts av ett kompakt yttre mörker. Hur ser det sociala livet ut? Vad finns det för mötesplatser? En politiker sa (i SR) ungefär att "människor har bott här i flera hundra år. Detta är ingen dålig plats!". Nej, Junosuando är absolut ingen dålig plats. Tvärtom. Dock är det en viss skillnad att vara född och uppvuxen i vår glesbygd jämfört med att som flykting landa i något helt annat än vad en är van vid.
Hur gick det då? Efter att ha fått i sig mat, vila och föra ett samtal valde flera av familjerna att åka tillbaka till Junosuando. Någon valde att resa till Stockholm.
Så låt oss tänka en extra vända innan vi dömer. Låt oss i stället tända ett ljus i mörkret, reflektera, bjuda in. Vi är alla människor!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar