Sverigefinsk skönlitteratur är viktig

Idag firas sverigefinnarnas dag för sjätte gången och sedan 2014 finns en egen officiell flagga, ritad av Andreas Jonasson. Carl-Axel Gottlund, en finsk folklivsforskare och kulturpolitiker, grundade den första finska föreningen i Sverige 1830. Han föddes 24/2 och därav firas sverigefinnarnas dag just idag. Det finns drygt 700 000 personer i Sverige med finsk påbrå. Då räknas de som kom hit från Finland, många under 1960-talet, deras barn och barnbarn, det vill säga tre generationer.

Ibland hör jag kommentarer som "varför behövs 'särskild' sverigefinsk litteratur när det finns tillgång till finsk litteratur direkt från Finland? Eller låna en finsk roman översatt till svenska om du nu inte förstår finska!" Vid en första anblick kan det ju tyckas så, men det är självklart inte så enkelt och flera faktorer spelar in. Sverigefinsk litteratur är skriven av just sverigefinnarna med deras erfarenheter av att ha rötter/påbrå i/från ett annat land. Detta påverkar förstås både innehållet och språket. Hur känns det att komma till ett annat land och inte kunna språket? Hur är det att kanske ha en stor del av familjen/släkten i ett annat land? Hur är det att ha föräldrar/mor- farföräldrar som är födda i Finland och kanske fortfarande inte behärskar svenska? Varför är det en statusskillnad mellan Sverige och Finland och därmed svenska och finska? Eller är det så fortfarande? Känner sverigefinnarna sig svenska eller finska? Både och? Ingetdera? Kan generationerna prata med varandra eller har finskan försvunnit/försvagats? Dessutom är det så att en del sverigefinnar i första hand skriver på svenska. Några exempel är Susanna Alakoski, Eija Hetekivi Olsson och Solja Krapu. Läs gärna!

Slutsats: ja, sverigefinsk litteratur är nödvändig. Inte bara för sverigefinnar utan även för majoritetsbefolkningen. Litteraturen och övrig sverigefinsk kultur bidrar till kunskap, mångfald och nya konstnärliga upplevelser.

Vegetarianen - en extraordinär läsupplevelse

Vegetarianen av den sydkoreanska författaren Han Kang utkom på svenska 2016 och vann samma år Man Booker-priset (brittiskt litterärt pris som årligen tilldelas den författare från Brittiska Samväldet eller Irland som på engelska utgivit den enligt juryn bästa romanen).

Boken, som utspelar sig i nutid, handlar om den tystlåtna kvinnan Yeong-hye. En natt drömmer hon våldsamma, blodiga drömmar och tänker att om hon blir vegetarian så kommer drömmarna att upphöra. Yeong-hyes beslut att utesluta kött tas inte emot med blida ögon av varken hennes man, föräldrar eller syskon med respektive. Yeong-hye magrar avsevärt och frustrationen i familjen växer. Vid ett tillfälle tvingar hennes far dottern att öppna munnen och denna händelse gör att berättelsen tar ännu mera skruv. Yeong-hye hamnar på en psykiatrisk klinik, hennes man tar ut skilsmässa och föräldrarna kan inte hantera situationen. Hon blir dock friskare och utskriven. Här kliver hennes svåger, som är videokonstnär, in i handlingen på ett vackert och brutalt sätt. Han målar Yeong-hyes kropp full med blommor i ett slags konstprojekt som urartar. Yeong-hye slutar att äta helt. Hon vill leva av fotosyntesen och smälta samman med växtligheten. Den enda som besöker Yeong-hye på den psykiatriska kliniken, där hon åter hamnar, är systern In-hye. Dock börjar även In-hye drömma absurda och våldsamma drömmar.

Romanen är en mycket säregen läsupplevelse. Den saken är helt klar. Historien är vacker, våldsam och absurd. En slags litterär Salvador Dalí där det surrealistiska vävs samman med ett enkelt och vackert språk. Det patriarkala systemet bildar en fond till romanen och det enda huvudpersonen styr över är sin egen kropp. Den har hon makt över.

Jag kommer minnas Vegetarianen under lång tid. Allra mest dess asketism och dess färger.

Svarta frysta potatisar i Nordkorea

Att läsa böcker om andra länder, kulturer, traditioner är ett fantastiskt sätt att se sig om i världen. Jag gillar att läsa utomeuropeiska böcker som omväxling. Tyvärr är det inte alltid lätt för denna typ av litteratur att göra sig hörd i mediabruset (utom amerikansk litteratur förstås). Senaste tiden har det kommit en del spännande sydkoreansk litteratur översatt till svenska. Ett exempel är Vegetarianen av Han Kang och för en tid sedan läste jag Ta hand om min mor av Kyung-Sook Shin. Den kom visserligen ut redan 2012. Återkommer till dessa romaner i andra blogginlägg.

I detta inlägg vill jag tipsa om en nordkoreansk bok, För att kunna leva - en nordkoreansk flickas resa till frihet (2015, Mussolini förlag) av den unga författaren Yeonmi Park. Boken är en självbiografi där läsaren får följa flickan från barndom till tonåren och flykten från Nordkorea via Kina och Mongoliet till Sydkorea. Hur folket i Nordkorea ens kan överleva är ett mysterium. Ett annat är hur ett land med så många miljoner invånare kan styras och tystas av en sådan järnhand och diktator på 2000-talet. Censuren är naturligtvis rigorös när det gäller allt. Folket marineras i propaganda och lögner samtidigt som hungersnöden är enorm. Ofta har Yeonmi och hennes familj endast frysta potatisar att äta. Rädslan för att bli avlyssnad och spionerad på finns hela tiden: "Fåglar och möss kan höra dig viska". Det är omöjligt att förstå att boken faktiskt utspelar sig på 1990-talet och in på 2000-talet! Jag får ofta en känsla av 1800-tal. Familjen, bestående av mamma, pappa, storasyster och lillasyster Yeonmi, splittras av olika anledningar och lyckas vid skilda tidpunkter fly till Kina. Familjen flyr för att överhuvudtaget överleva. Tyvärr blir tiden i Kina hemsk - de nordkoreanska kvinnorna utnyttjas och säljs. Trafficking är mer regel än undantag. Men det finns mat.

När Yeonmi äntligen når Sydkorea måste hon tillbringa månader i ett slags "hur-funkar-livet-utanför-Nordkorea-läger". Yeonmi har aldrig hört talas om t ex religion eller att sånger kan handla om annat än den stora ledaren. Så absurt.

Boken är overklig och gripande. Om och om igen måste jag stanna upp och försöka ta in vad Park skriver. Det är som en science fiction-värld.

Språket flyter på och miljöskildringarna är helt ok. Persongestaltningarna hade väl kunnat vara lite djupare, men boken är verkligen läsvärd.

Idag bor författaren i USA och jobbar med mänskliga rättigheter. Hon lever under ständiga hot.

Ett nationellt förlag för litteratur på våra nationella minoritetsspråk?

Behovet av litteratur på de nationella minoritetsspråken är stor. Därför är det extra roligt att Åsa Larssons deckare "Det blod som spillts" nu översatts till nordsamiska av Mikael Svonni. Boken ges ut på det relativt nystartade samiska bokförlaget Ravda, med säte i Kiruna. Jag hoppas innerligt att förlaget lyckas och får det stöd som det förtjänar. Det är tufft att överleva för vilket mindre förlag som helst i Sverige. Utmaningarna är naturligtvis än större för förlag som ger ut böcker på små språk. Det finns helt enkelt färre läsare.

2014 lades Podium förlag ned av ekonomiska skäl. Detta var mycket tråkigt eftersom förlaget gjorde ett viktigt arbete gällande litteratur på de nationella minoritetsspråken. Podium gav även ut klassiker (nytryck av utgångna verk) samt erbjöd utgivningstjänster riktade till Författarcentrums medlemmar. Podium fick stöd av Kulturrådet och flera utvecklingsmöjligheter fanns.

Ibland undrar jag om det inte vore klokt att ha ETT nationellt förlag som ger ut kvalitetslitteratur på dem nationella minoritetsspråken? Typ Podium, men mer renodlat. Nyskrivet, översättningar, klassiker, skönlitteratur, facklitteratur, poesi, dramatik, barn/unga/vuxna. Ett förlag som knyter till sig professioner inom förlagets alla områden: manusbearbetning, lektörsomdömen, korrekturläsning, formgivning, marknadsföring o s v. Och naturligtvis ett stall av författare och blivande författare. Förlaget skulle självklart ha samarbeten med andra länder för att nå en bredare målgrupp. På detta sätt skulle långsiktighet och kvalitet kunna säkras. För att ett sådant förlag ska överleva och inte sluta som Podium, måste staten ta sitt ansvar. Ett ekonomiskt LÅNGSIKTIGT stöd är nödvändigt. Har nu staten utsett fem nationella minoritetsspråk så får staten också ta ansvar för att vi ska kunna utveckla språken och kulturen. Nej, jag menar inte att staten ensam ska ta allt ansvar. Vi som tillhör de nationella minoriteterna har också ett ansvar, liksom kommuner och regioner.