Idag firas sverigefinnarnas dag för sjätte gången och sedan 2014 finns en egen officiell flagga, ritad av Andreas Jonasson. Carl-Axel Gottlund, en finsk folklivsforskare och kulturpolitiker, grundade den första finska föreningen i Sverige 1830. Han föddes 24/2 och därav firas sverigefinnarnas dag just idag. Det finns drygt 700 000 personer i Sverige med finsk påbrå. Då räknas de som kom hit från Finland, många under 1960-talet, deras barn och barnbarn, det vill säga tre generationer.
Ibland hör jag kommentarer som "varför behövs 'särskild' sverigefinsk litteratur när det finns tillgång till finsk litteratur direkt från Finland? Eller låna en finsk roman översatt till svenska om du nu inte förstår finska!" Vid en första anblick kan det ju tyckas så, men det är självklart inte så enkelt och flera faktorer spelar in. Sverigefinsk litteratur är skriven av just sverigefinnarna med deras erfarenheter av att ha rötter/påbrå i/från ett annat land. Detta påverkar förstås både innehållet och språket. Hur känns det att komma till ett annat land och inte kunna språket? Hur är det att kanske ha en stor del av familjen/släkten i ett annat land? Hur är det att ha föräldrar/mor- farföräldrar som är födda i Finland och kanske fortfarande inte behärskar svenska? Varför är det en statusskillnad mellan Sverige och Finland och därmed svenska och finska? Eller är det så fortfarande? Känner sverigefinnarna sig svenska eller finska? Både och? Ingetdera? Kan generationerna prata med varandra eller har finskan försvunnit/försvagats? Dessutom är det så att en del sverigefinnar i första hand skriver på svenska. Några exempel är Susanna Alakoski, Eija Hetekivi Olsson och Solja Krapu. Läs gärna!
Slutsats: ja, sverigefinsk litteratur är nödvändig. Inte bara för sverigefinnar utan även för majoritetsbefolkningen. Litteraturen och övrig sverigefinsk kultur bidrar till kunskap, mångfald och nya konstnärliga upplevelser.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar