Kulturens och konstens status i Finland

Nu ger jag mig ut på tunn is och det måste en ju göra emellanåt. Precis som i mitt förra inlägg reflekterar jag över min miniresa i finska lappland. Ja, inte bara den resan utan jag har rest och vistats en hel del i Finland tack vare släkt och vänner som är bosatta där. Och kollegor genom åren. Det innebär förstås inte att jag vet allt om Finland, men dristar mig ändå till att ha en del funderingar och rentav åsikter.

Jag anser att kulturen och konsten har en självklarare del i finländarnas liv än i svenskarnas. Detta gäller inte minst litteratur, bild- och formkonst, design, arkitektur och musik. Förebilder är viktiga och sådana riktigt stora finns det flera exempel på: nationaleposet Kalevala sammanställd av Elias Lönnroth,  Zacharias Topelius, Tove Jansson, Alvar Aalto, Jean Sibelius. Sedan har vi världsberömda varumärken som Arabia, Iittala och Marimekko. Skolbarnen kan sin Kalevala och sin Topelius. Överlag erbjuder Finland, och har relativt länge erbjudit, mycket kultur för väldigt små barn: bebiskonst, bebisdans, bebispoesi.

Konsthallar och i viss mån konstmuseer finns på betydligt fler orter i Finland. Konst- och arkitekturutbildningarna håller hög internationell klass. T ex har Rovaniemi med drygt 60 000 invånare en fin konstutbildning och ett fint kulturhus, Korundi. Korundi består av en tre våningar hög konsthall och fina lokaler för konserter och konferenser. I Korundi huserar den professionella kammarorkestern. Biblioteket och staden är ritad av Alvar Aalto. Torneå, som ligger mittemot Haparanda,  med sina 22 000 invånare invigde Aines konstmuseum 1986. Ok, tänker ni, men hur är det på den "riktiga" landsbygden?  Det som erbjuds relativt ofta är olika typer av workshops, både för barn och vuxna. Främst kanske för barn och unga.  Det kan handla om workshops inom ordkonst, konst, dans, cirkus, föreläsningar och föreställningar. De kan arrangeras av det lokala biblioteket, närmsta konsthall eller någon förening. Eller av ett turnerande barnkulturcentrum! (kiertävä lastenkulttuurikeskus Kattila turnerar i hela Lappland)

Når kulturen i Finland "alla"? Nej, i vilket land lyckas vi med det? Dock får många barn bekanta sig med kulturen på ett tidigt stadium genom framför allt skolbesök.  TIllgängligheten till kulturen är avgörande. Däremot tar fler institutioner, kanske framför allt musėer och konsthallar, ut entréavgifter i högre grad än i Sverige. Det i sig innebär att vissa grupper, exempelvis arbetslösa och sjukskrivna, måste kliva över högre trösklar. Men det innebär också att kultur får kosta, precis som en ishockeymatch. Sedan är jag lite fundersam över hur kontroversiell konsten i Finland vågar vara. Har en känsla av att den inte är lika brännande, generellt sett, som i Sverige. Kanske har det att göra med att Finland är mer "fast" i det normativa. Generellt sett. Tänk er en konstnär som anlitas av Marimekko för att göra ett riktigt kontroversiellt mönster. Spännande! Jo, jag vet att det kontroversiella varierar över tid och är ofta individuellt. Mutta kuitenki.

Arkitekturen och designen står högt i kurs i Finland och något gemene person kan njuta av i sin vardag. Det är värt en hel del.

Sammanfattningsvis har vi mycket att lära oss av och hämta inspiration ifrån genom att blicka österut. Vi behöver med andra ord inte alltid åka söderut.

Bilden ovan: offentlig konst under sommaren 2017 på Rovaniemis gator

Jämställdheten i Finland? Tasa-arvo Suomessa?

Nu går sommaren sakteliga mot höst. Min familj och jag har avslutat sommaren med en minisemester i vackra finska lappland. Där kom jag, än en gång, att tänka på genus och jämställdhet. Hur kommer det sig att Finland är så långt efter när det gäller jämställdhet och genus? Det är nästan inte tänkbart att en nyfödd pojke får en rosa body i present eller att en tjej är rörmokare. Ok, det är inte självklart i Sverige heller, men ni fattar. Vägen är mycket längre och krångligare i Finland oavsett om du bor ute på landet eller i Helsingfors.

På ett lekland i Rovaniemi träffade jag en mamma med barn i samma ålder som mina barn. Hon berättade om den finska föräldraförsäkringen. I Sverige har vi 480 dagar per barn varav 90 dagar är reserverade åt den ena föräldern vid delad vårdnad. I Sverige kan vi spara dagar till barnet är minst åtta år.  I Finland är man ledig nio månader. Punkt slut. Inga dagar att spara eller dagar som är reserverade så att båda föräldrarna får tillbringa tid med sitt barn. Hur många pappor tror ni är föräldralediga i vårt östra grannland? Vad innebär det när det kommer till jämställda förebilder?

Min uppfattning är att det även är svårare att leva som homo-, bi-, transsexuell eller queer i Finland. Eller som muslim. Eller som mörkhyad. Ja, egentligen allt som avviker från den förbaskade normen. En normbrytande grej där Finland faktiskt var före är insemination av singelkvinnor. I Sverige blev detta lagligt alldeles nyligt medan det i Finland varit möjligt i flera år.

Vad beror Finlands konservatism på? Har landet varit mindre mottagligt för influenser från väst? Hur påverkas invånarna av religiösa värderingar?

Undantag finns naturligtvis och detta är ett generaliserande inlägg, men ändå.