Jag tycker att en av dem bästa deckarförfattarna är norska Karin Fossum. Egentligen skulle en kunna klassificera hennes så kallade deckare som romaner. I böckerna, där kommissarie Konrad Sejer med tillhörande hund är fasta inslag, spelar det psykologiska huvudrollen. Det är inte mycket blod, benknotor eller annat slafs utan läsaren får lära känna den misstänkta och/eller offret på ett djupare plan med detaljerade personporträtt. Detta gör böckerna så obehagliga, för vad är det egentligen som skiljer en brottsling från en icke-brottsling? En kan känna igen sig i både förövare och offer. Kan olyckliga omständigheter göra vem som helst till mördare?
Böckerna är sammanhållna och spretar inte hit och dit. Det finns gott om exempel där författare ska ha med alltför många samhällsteman. Fossum fokuserar. Dessutom föredömligt koncentrerade böcker vilket medför att de är relativt korta. Det passar mig eftersom jag är en långsam läsare.
Viskaren är den trettonde Sejerkriminalaren (första, Evas öga, publicerades 1995) och utkom i sommar. Boken inleds med att kommissarie Sejer förhör, eller rättare sagt samtalar med, den tunna och rätt gråa Ragna Riegel. Något hemskt brott har begåtts av den 46-åriga kvinnan utan röst som viskar på grund av en misslyckad stämbandsoperation. I vartannat avsnitt får vi följa in i förhörsrummet och i vartannat avsnitt rullas historien upp. Sejer är mycket tagen av kvinnans berättelse och han har ändå hört många: gärningspersoner som förnekar, skyller på andra, ljuger och förskönar, men Ragna erkänner direkt och vill ta sitt straff. Hon är inte ens intresserad av en försvarare.
Även om Viskaren inte är en bladvändare av samma kaliber som flera av hennes andra deckare så finns en tydlig spänning. Vad har denna anspråkslösa kvinna kunnat begå för brott? Det enda färgstarka hos Ragna är att hon gillar välkryddad och het mat. Annars är hon blekheten själv med tunna fingrar och blåa nagelband. Fossum naglar fast läsaren allt hårdare och berättelsen blir mer och mer skruvad. Men på ett försiktigt sätt. Personporträttet av Ragna Riegel är, som vanligt, ypperligt. Detaljerna exakta. Fossum har tagit personporträttet till en annan nivå och kanske är det här storyn tappar aningens fart. Att slutet är öppet gillar jag också. Vem talar egentligen sanning? Vems verklighet är den sanna? Vems/ vilkas röst är det vi i vårt samhälle inte hör? Och till sist, hur många steg har du till brevlådan?
Ps. Flera av böckerna har blivit filmer eller tv-serier.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar