Fyra dagar i Kabul - en ok debut

Ok, den här boken hade jag inte valt själv, men eftersom jag läsecirklar och en av medlemmarna valde den så var det ju bara att sätta igång. Jag gillar när deckare handlar om den enskilda människan och har svårare för brott kopplade till underrättelsetjänster eller politiskt kopplade mord. Då vet ni det.

Fyra dagar i Kabul utkom sommaren 2017 och handlar om den 34-åriga polisen och förhandlaren Amanda som gör allt för att hitta två svenska diplomater som kidnappats i Kabul. Ett av problemen är att Amanda inte har någon att förhandla med eftersom kidnapparna inte hör av sig. Parallellt med händelserna i ett stekhett och dammigt Afghanistan hittas en ung, homosexuell man död i Stockholm. Till denna härva har författaren adderat heroin, ett afghanskt statsbesök och en hemlighetsfull ambassadör.

Anna Tell får reda ut många frågor och det lyckas hon med till största del. Kanske är det lite väl många parametrar och lite väl många personer i berättelsen för jag får svårt att hålla isär karaktärerna. Läsaren märker att författaren har erfarenhet av polisarbete. Inte minst gäller det detaljer kring utrustning och vapen. Däremot får karaktärerna inget djup utan förblir ganska platta. Dessutom undrar jag om medvetenheten kring säkerhet på den här nivån är så dålig och så naiv som författaren beskriver. Skulle en ambassadör i ett land som Afghanistan verkligen använda sitt personnummer som kod? Nej, här känns boken inte trovärdig. Miljöbeskrivningarna hade jag också önskat mycket mer av.

Det bästa med Fyra dagar i Kabul är att den tuffa polisen är kvinna. Amanda är både förhandlare och polis på fältet med skyddsväst, skitiga skor och magasin i fickorna. Dessutom i ett land där jämställdhet knappt existerar. De afghanska poliserna, som förstås är män, är högst ovana med en kvinnlig polis som tydligt sätter sig emot patriarkatet. Nu är det inte så att det enbart är afghanerna som är bovarna i dramat. Tvärtom. Är den svenska regeringen villig att dölja mord för att uppehålla diplomatin?

Slutsats: en helt ok debut med spännande feministiskt filter.

Hur få fler nysvenskar att uppleva teater?

Luleå kommun gör en rajd med kostnadsfria kulturaktiviteter. Alltså kostnadsfria för publiken och då främst för barn och unga. Dottern och jag upplevde nyss en berättarföreställning på vårt närbibliotek. Biljetterna tog snabbt slut vilket förstås är glädjande.

Vi var kring 40 stycken i publiken, men tyvärr saknades en grupp nästan helt och hållet, nämligen nysvenskar. I vårt samhälle har vi en härlig mångfald av kulturer och jag hade verkligen hoppats på att teaterpubliken skulle spegla det. Naturligtvis kan det vara en slump att det inte kom nysvenskar just denna gång, men min erfarenhet säger att det inte är så enkelt.

Biblioteket är en känd miljö, personalen är bekant, arrangemanget var kostnadsfritt och dessutom verkligen i närmiljön - varför kommer inte en bredare publik? Är det marknadsföringen som inte nått fram? Kan "situationen" kännas för obekväm om en inte förstår språket fullt ut? Ovana att gå på teater? Självklart är det flera faktorer som påverkar och jag är nyfiken på om fler nysvenskar kommit om det hade varit en berättarföreställning med exempelvis arabiskt tema. Kanske, kanske inte. En sak är dock säker: mångfalden på och bakom scenen måste öka. 

Teater och annan kultur är till för alla människor. Vi har alla behov av och rätt till själslig näring. Kultur är demokrati, utveckling, hälsa. Men alla människor tar inte del av kultur. En del vill inte, en del är inte intresserade och andra får inte dem rätta förutsättningarna. Kanske kan fler nås om de, i mitt exempel nysvenskar, får vara med i planeringen, i val av föreställning, marknadsföring och kringaktiviteter. Men varför gissa vad "frånvaron" beror på, fråga målgruppen direkt istället! Jo, jag vet att målgruppen inte är homogen, men nånstans måste en börja.


Bild: Lille prinsen, Arabiska teatern.

Viktiga mötesplatser

Folkets Hus (FH) med biograf och konferenslokaler i Övertorneå har varit stängd under delar av 2017. Orsak: den privata ägaren har ej betalat elräkningarna och lokalerna har därmed bara haft minst möjliga underhållsvärme. Ingen trevlig bio- eller konferensmiljö alltså. Konferenser kan ju visserligen hållas i andra lokaler, men filmvisningar är knutna till den digitala tekniken i salongen på FH. I lokalerna brukar även teaterföreställningar äga rum liksom operaföreställningar från olika håll i världen. Detta tack vare den digitala tekniken. Dessutom hyr FH ut lokaler till olika aktiviteter och evenemang. FH är med andra ord en viktig mötesplats för kommunens medborgare.

Vad vill jag med detta inlägg? Jo, jag vill påpeka hur viktiga mötesplatser är och ju färre mötesplatser som finns desto viktigare blir de som existerar. På små orter kan de enda öppna mötesplatserna vara bibliotek och Folkets Hus. Så länge mötesplatserna är öppna och fungerande reflekterar vi kanske inte så mycket över dem, men när problem uppstår så märker vi snabbt hur viktiga platserna är.

Mötesplatser behöver förstås inte vara fysiska platser utan kan likaväl vara digitala rum på nätet. Lokaler är i mångt och mycket dyra historier för kommunerna och samnyttjandet skulle kunna utvecklas. Skolor står ofta tomma efter klockan 16.00 på vardagar, för att inte tala om under lör- och söndagar. Ok, nu kanske inte klassrum är de mest attraktiva lokalerna, men visst skulle det finnas möjligheter till mötesplatser för medborgarna här. Skulle vi i planeringsskedet tänka på att lokaler ska vara multifunktionella är jag säker på att flera kreativa lösningar skulle hittas.

Nåväl, nu har Folkets Hus i Övertorneå fått tillbaka värmen och till min glädje visas filmer igen. Viktigt för att ett samhälle ska leva och utvecklas!

Bilden lånad från hbwebben.se