Radio- och tv-program om och på meänkieli Raatio- ja TV-ohjelmia meänkielestä ja meänkielelä

På Utbildningsradions hemsida, www.ur.se (skriv in meänkieli som sökord på sidan och du får en någorlunda samlad bild av utbudet) finns en hel del material om och på meänkieli från 2004 och fram till idag. Materialet är indelat efter hur det kan tänkas passa en viss målgrupp: förskola, grundskola, gymnasium, högskola, vuxenövergripande och lärarfortbildning. Nytt material läggs ut kontinuerligt. Här finns radioprogram, tv-program, serier, föreläsningar och program från UR samtiden. Program finns även om/på övriga nationella minoritetsspråk samt om kvänska.

I eftermiddags visades Veturihukka på SVT2, en animerad barnfilm på 12 min efter Calle och Pernilla Stalfelts berättelse Lokvargen. Lokvargen är släkt med vargarna, har ett rödgulrandigt horn på huvudet, springer snabbare än X2000 och tycker att poliser är bra. Berättare: Mona Mörtlund. Kuulusat tinosaurit (Berömda dinosaurier) sändes också på SVT2 idag. Berättare: Mona Mörtlund. Båda animerade barnfilmerna går att se på www.urplay.se

Övriga bra sajter om man är nyfiken på meänkieli:
www.minoriteter.se
www.modersmal.net/meankieli

Besöksmål med potential i Övertorneå

Fäbodar förmedlar en speciell känsla av genuin sommar och idyll. Befinner mig i Övertorneå och här finns två riktigt fina: Hanhivittikko och Koivumaa. I båda förekommer aktiviteter på sommaren och även vinteraktiviteter kring jul. Under sommaren kan man sova över i Hanhivittikko och bo på ”gammalt vis”, bada rökbastu, dricka vatten ur källan och umgås med fjällkorna. Hanhivittikko fäbod är unik. Ängs- och betesmarken är en av de mest värdefulla i Norrbotten och här finns en artrikedom som få andra fäbodar kan uppvisa. Här finns ännu växter som är utrotningshotade i Sverige. Koivumaa består av ett flertal byggnader och besökaren kan studera och njuta av livet från förr. Genom Koivumaa flyter en bäck där jag brukar fiska bäckforell vilket är en riktig utmaning eftersom fiskarna är så otroligt skygga. Det är omöjligt att använda flöte då det skrämmer fiskarna - en riktig sport!

Jag tror att båda fäbodarna skulle kunna utvecklas ytterligare som besöksmål. Fler aktiviteter kopplade till Tornedalen skulle kunna erbjudas: rieskabakning, tillverkning av kaffeost, bakning av voipaakelsia, utökade kulturaktiviteter som konstutställningar, teater, slöjdsworkshops med mera. Fäbodarna är även utmärkta miljöer för kortare kurser i skrivande, yoga, måleri, meänkieli eller flugbindning. Redan idag nyttjas fäbodarna av det lokala näringslivet, för återföreningar av klasser och andra återvändare. Detta skulle kunna utökas. Självklart krävs en starkare marknadsföing och en ordentlig målgruppsanalys. Säsongen skulle också kunna förlängas en del. Att fler människor upptäcker fäbodarna är naturligtvis mycket positivt, men som med det mesta har det även en baksida genom att lugnet och tystheten riskerar att försvinna. Å andra sidan är det nog inte tal om någon rusning... Fäbodarna drivs till stor del av ideella krafter och de gör ett fantastiskt jobb (bli gärna medlem i Hanhivittikko vänner), men för att utöka aktiviteterna behövs mer medel och långsiktiga satsningar. Ett utvecklat samarbete mellan kommun, näringsliv och kanske länsstyrelsen kunde vara en bra bas att utgå ifrån. Glädjande är att fäbodarna finns med i Swedish Lapland (paraplyorganisation bestående av turistföretsg/föreningar i framför allt Norrbotten)och därmed finns goda möjligheter att utveckla nätverk, marknadsföring mm.

Ett ytterligare besöksmål med mycket potential är skvaltkvarnen i Orjasjoki, inte så långt från Koivumaa. Kommunen skulle kunna börja med att skylta! Miljön här är fantastisk, men första steget är att hitta hit.

Mer info: www.hanhivittikko.se (bilden ovan är från hanhivittikko.se)

Läsecirkla!

I perioder har jag varit med i privata läsecirklar och det har alltid varit trevliga upplevelser. I en av läsecirklarna som jag var med i läste vi enbart barn- och ungdomslitteratur och det var fantastiskt kul. Vi valde olika genrer till respektive tillfälle och läste alltså inte samma bok. Var och en fick välja en egen bok inom t ex fantasy, historiska romaner, science fiction, utvecklingsromaner och så vidare. Det var ett jättebra sätt att läsa litteratur som jag inte annars skulle ha valt, t ex just fantasy och sf.

Sedan ett halvår tillbaka är jag med i en läsecirkel igen och det är så kul! Jag ”annonserade” efter läsecirkelsugna vänner på Facebook och inom en vecka hade vi en grupp. Vi träffas hos varandra en gång i månaden, fikar och pratar om boken vi läst. Vår grupp har uttalat att det ska vara enkelt och kravlöst. I denna cirkel läser alla samma bok och vi har valt att inte följa något tema eller någon genre. Den person vi ska träffas hos nästa gång väljer bok och alla ”måste” acceptera förslaget. Undantaget är om flera av oss redan läst boken. Eftersom jag är den långsammaste läsaren brukar mina bokvänner inte välja tegelstenar och det tackar jag för:-). Vi har ingen metod som vi jobbar efter för att diskutera utan samtalar spontant. Ofta kommer vi förstås in på person- och miljöskildringar, språket, eventuell utveckling av karaktärerna och själva handlingen. Jag gillar att studera omslag och fundera över vad den signalerar. Titeln är ett annat spännande samtalsämne. Det mest intressanta är när vi tycker helt olika! Samma upplevelse men ändå inte. Nästa träff äger rum på måndag 23/5 och då ska vi diskutera Mitch Alboms Alberts sista önskan.

Hittills har vi läst och diskuterat:
Bo Carpelan Berg
Sofi Oksanen Utrensning
Johanna Thydell Ursäkta att man vill bli lite älskad
Anders de la Motte Geim

Sannerligen en brokig skara litteratur!

Du som inte ännu provat att delta i en läsecirkel – grattis! Du har massor av trevliga samtal och möten att vänta! Känner du ingen annan som vill delta eller kanske är du nyinflyttad? Gå in på ditt närmsta bibliotek och fråga vad de kan hjälpa till med. En del boklådor erbjuder läsecirklar. Det finns också en mängd bokcirklar på nätet, men det är förstås inte riktigt samma sak som att träffas IRL.

Genusfrågan hos tornedalingarna

Trots insatser kring jämställdhet i Sverige finns fortfarande skillnader vad gäller t ex villkor, möjligheter och bemötande. Det är känt att lönerna för likvärdigt jobb, trots likvärdig utbildning, arbetslivserfarenhet och andra meriter, är betydligt högre för män. Fortfarande - år 2011! Våra affärer har en tydlig uppdelning mellan vad de definierar som pojk- och flickkläder och pojk- och flickleksaker. Det är mycket svårt att få tag på en röd tröja utan spets eller bilmotiv. Vad är det för fel på en helt vanlig röd tröja utan tryck eller krusiduller? Detta kan jag skriva mycket om, men vill nu kort formulera mina tankar om jämställdheten i Tornedalen.

Vad innebär jämställdhet för oss som tillhör en nationell minoritet? Är det överhuvudtaget någon skillnad mot majoritetens syn på frågan? Jag tror att det är det och jag tror också att det är svårare att bryta traditionella könsroller för oss. På något sätt tycker jag att det finns en viss machokultur i Tornedalen. En tornedalsk man har svårt att avstå älgjakt, skoterkörning och fiske. Jag har själv en nära anhörig (man) som inte var intresserad av att ta körkort, men kände sig mer eller mindre tvungen. Dock stod han ”emot” fram till han var ca 23-24 år. De flesta tar körkort direkt när de fyllt 18 år. Självklart är detta också nära knutet till att Tornedalen är glesbygd – man är mer eller mindre beroende av bil. Så kanske är körkortsexemplet skevt.

Begreppet knapsu lever fortfarande kvar i Tornedalen även om dess innebörd förskjutits en del. Nu kan begreppet ibland användas om en person som gör något ”annorlunda”, alltså inte nödvändigtvis om en man som gör något s k ”kvinnligt”, som att städa. Den finska råheten, eller snarare bilden av den finska råheten, finns också kvar i Tornedalen. Kanske kommer denna bild från tiden då Finland och därmed stora delar av Tornedalen drabbades av krig? I krig måste känslorna delvis skärmas av.

Hur är det då att vara kvinna i Tornedalen? Ja, som kan utläsas av ovanstående så tror jag att det kan vara tufft, även om det blivit bättre. Jag tror att som tornedalsk kvinna måste man stå på sig mer, jobba än mer i motvind för att bli lyssnad till. Att t ex vara kvinna och företagare i Tornedalen kräver extra mycket. Tornedalska kvinnor är starka och sega. Kanske har detta också med historien att göra? Och med naturen?

Språket har även den betydelse. Jag upplever att det är mer accepterat att ha en rå jargong på meänkieli än på svenska.

Säkerligen är det också en viss skillnad vad gäller jämställdhet bland tornedalingar som bor i Tornedalen och tornedalingar som flyttat.

Är målet att det ska vara fifty fifty vad gäller t ex hushållsarbete och styrelsemedlemmar? Ska allt vara så jämställt som möjligt, eller är det bra gjort om vi når sjuttio trettio? Nej, självklart ska vi ha fifty fifty! Kvinnor och män bidrar på olika sätt till en helhetsbild oavsett om man bor i Tornedalen eller i Stockholm.

Vi har med andra ord mycket att jobba med för att utvecklas inom området genus och det gäller att börja redan när barnen är små. Ofta handlar det om att göra upp med uppsatta bilder av hur saker och ting är eller tros vara. Självklart finns det män i Tornedalen som visar känslor och självklart finns det kvinnor som fiskar och driver företag. Det gäller att fortsätta synliggöra alla människor och visa på mångfalden i Tornedalen. Vi vill ju inte vara trångsynta!