Gunnar Kieris senaste roman utkom redan 2013, men jag har inte hunnit läsa den förrän nu. Boken handlar om ett antal personer som berättar om sina liv sedan de flyttade från Tornedalen efter andra världskriget och in på 1950-talet. En del flyttade för gott, andra återkommer om somrarna. Några har flyttat tillbaka. De flesta flyttade från dalen p g a arbetsbrist och den enda hjälpen som fanns från arbetsmarknadsstyrelsen, AMS, (som i folkmun betydde Alla Måste Söderut) var en biljett söderut. Författaren har intervjuat personerna och sedan återger han deras berättelser i boken. Även författarens egen story med resan från dalen, utanförskapet, hemlängtan och återkomsten till länet skildras. Navet i romanen, i alla fall till en början, är Maria. En kvinna som bor på ett äldreboende och klipper sönder allt i trasor. Trasorna blir till minnesnystan. Flera av berättelserna och personerna har någon anknytning till Maria.
Romanen börjar bra med just Maria och hennes berättelse, men sedan tappar boken sitt driv. Författaren blandar in alldeles för många personer och deras storyn blir för detaljerade. Kanske är boken en blandning av reportage och roman? Jag hade föredragit att Kieri koncentrerat sig på några av personerna och fördjupat dessa. Boken känns också som ett slags avslut på Kieris författarskap (Gunnar Kieri är född 1928). Han vill få med sin egen berättelse och det är väl förståeligt. Kanske hade han kunnat fokusera enbart på sin egen berättelse? Kieri skriver om sin väg till författarskapet, om mindervärdighetskänslorna i att prata på ett annat sätt än folk i södra Sverige, om försvenskningsprocessenom, fattigdom, hårt arbete, men också om kamratskap, värme och kärlek. Om längtan hem till dalen.
Kieri har ett sätt att beskriva dofter, miljöer och smaker som förflyttar mig till den beskrivna platsen. Inte minst rökbastun, rieskan och doften av nyslaget hö. Hur gummistövlarna sugs fast i hjortronmyren och hur läraren slår alla som talar finska. En berättelse som särskilt berör mig är barnen som tvingades bo i arbetsstugorna. Deras livsförhållanden var vidriga och auktoritärerna grymma. Även Marias smärtsamma relation till en av döttrarna och dottersonens saknad efter modern stannar kvar när boken är färdigläst.
Historien är viktig att berätta, men boken hade vunnit på en förtätning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar