Idag skulle min älskade mormor ha fyllt 105 år. Hon föddes 23 september 1910 på den svenska sidan av Torneälven. Mormor drabbades av försvenskningsprocessen och fick inte tala finska i skolan. Mormor och hennes klasskamrater smög runt knuten för att i smyg få tala sitt eget språk. Kom läraren på eleverna fick de stryk. Så småningom gifte sig mormor med en man från den finska sidan av älven och de byggde gemensamt bo i Finland. Paret fick sex flickor mellan åren 1937 och 1951. Några av barnen föddes med andra ord under brinnande krig. Morfar blev inkallad i kriget och mormor och döttrarna fick fly, lähit evakkhoon, till Sverige. De bodde både i den svenska Tornedalen, där de såg husen brinna på finska sidan om älven, och i södra Sverige. Där fick mormor hjälpa till med att tolka från finska till svenska. Så gott hon kunde. Hade mormor inte kunnat fly till Sverige hade kanske inte jag eller mina kusiner funnits.
Mina tankar går till detta, när jag med brustet hjärta läser om demonstrationerna i Torneå där rop med budskap att stänga gränserna skallar. Hur kan minnet vara så kort? En av synpunkterna bland de finländare som vill stänga gränsen är att "vi tar emot barn och kvinnor, men männen ska väl vara kvar och strida för sitt land. Som våra män gjorde." Vilket land ska dessa män strida för? Deras hemland är slaget i spillror, grupper strider mot varandra och regeringen kan döda dig om du tar strid. Flyktvägen är mycket svår och livsfarlig. För flera familjer tar mannen risken att resa och hoppas att resten av familjen kan komma vid ett senare tillfälle och då välja en säkrare väg.
Varför reagerar en del av det finska folket på detta vis? Varför är rädslan så stor och för vad? Vad har hänt med solidariteten? Jag förstår inte. Vi är alla människor som bär på olika berättelser, olika ryggsäckar. Vi behöver varandra för att överleva. För att leva.
Låt oss aldrig ge vika för rasismen! Låt oss aldrig låta rasismen normaliseras!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar