Den sista gåvan av Abdulrazak Gurnah är författarens åttonde bok och den andra på svenska; Paradiset utkom 2012 och Den sista gåvan 2014. Gurnah bor i England och har rötter i Tanzania.
Romanen handlar om en familj i ett nutida England där sextiotreårige pappan Abbas står i centrum. Han är gift med den sjutton år yngre Maryam och tillsammans har de barnen (H)Anna och Jamal. Abbas har inte berättat något om sin bakgrund och sina rötter i Zanzibar, Tanzania. Frågar barnen honom om hans bakgrund är svaret alltid att han är en "apa från Afrika." Maryam å sin sida vet inte så mycket om vem hon är eftersom hon är ett hittebarn som flyttat runt innan hon hamnade hos adoptivföräldrar i nioårsåldern. En dag drabbas Abbas av diabetes och senare flera strokes. Ska han berätta om sin bakgrund finns ingen tid att spilla och Maryam ställer fram en inspelare. Det är absolut inte möjligt för Abbas att berätta live efter fyrtio år av tigande. Tröskeln är för hög. Läsaren förstår snabbt att här finns hemligheter av stor betydelse och det
blir drivet i romanen. Vad är det som är så hemskt i hans förflutna? Varför reste han från Zanzibar och bröt all kontakt med sin familj?
Romanen är en välskriven berättelse där skuld, flykt och exil är bärande teman liksom hur det är att leva som främling i eget land. Abbas reste från Zanzibar med ett engelskt fartyg och levde som flackande sjöman i femton år. Kolonialismen och förtrycket följer Abbas hela livet: "Jag vet inte hur världen hade lärt mig att frukta dem så, men jag vet att jag fortfarande inte har lyckats göra mig kvitt det, inte ens nu. Jag måste vara bestämd mot mig själv för att inte gå ur vägen, inte vara undfallen [...]."
Jag saknar djup i gestaltningen och hade velat läsa mycket mer om Abbas och hans bakgrund. Abbas' historia blir en av flera historier i boken. Det är minst lika mycket fokus på barnens relationer och karriärer. I sig intressant, men Gurnah skulle ha riktat strålkastarljuset mer mot Abbas och Zanzibar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar