Doreen Bainganas Tropiska fiskar utkom 2005 på engelska, 2013 på svenska och utspelar sig i Uganda efter Idi Amins förskräckliga diktatur på 1970-talet. Boken består av åtta sammanlänkade noveller, men jag tycker boken lika väl kan kallas roman. Tropiska fiskar handlar om tre systrar som var och en berättar sina historier. Författaren har sytt ihop storyn på ett bra sätt. Att skriva noveller och sedan sammanfoga på det här eminenta sättet skulle fler författare prova för det är ett utmärkt sätt att slippa transportsträckor och servera läsaren russinen ur kakan.
Mest av allt får läsaren möta den yngsta systern Christine; från barndomens gyllene ögonblick och föräldrarnas skavande äktenskap, via relationen med en vit man som säljer tropiska fiskar till länder utanför Afrika, till Los Angeles och återkomsten till Uganda vid 29-årsålder.
Den mellersta systern Patti är kristen och utövar sin relativt nyfunna tro med stort engagemang samtidigt som hungern gör sig starkt påmind under internattiden. Patti stannar kvar hemna hos mamman och tar hand om henne sedan fadern gått bort, medan Chistine befinner sig åtta år i USA .
Den mest gripande berättelsen är den äldsta systern Rosies brev till David som, detta är inte helt klart, smittat henne med HIV. Rosie har inte så långt kvar eftersom hon, liksom många, många fler i Uganda, utvecklat aids. Hiv/aids blir en politisk fråga, för vad görs för att hindra smittan att spridas över landet som en löpeld? Detta gäller inte bara Uganda utan flera av grannländerna.
Baingana använder ett mustigt språk med spännande beskrivningar och metaforer som till exempel Katterna är lurviga och enorma, de smyger och sprider sig över oss som fysisk musik.
Tropiska fiskar slår hål på myter om den "afrikanska kvinnan", brottas med identitet och språk, beskriver sexuell frigörelse och ställer frågan om vad som egentligen definierar "hemma". Stundom bränner boken till ordentligt. Läs!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar