Bullerbykläpit

Mie olen sanonu sen ennen ja sanon sen taas: yks hyvä keino saaha kläppiä ja niiten vanhuksia lukehmaan meänkielisiä kirjoja oon kääntää klassikoita. Met olema lukehneet Astrid Lindgrenin Kevä Bullerbyssä jonka Lumio förlaaki oon antanu ulos. Meänkielentänny: Andreas Jonasson, redaktööri Bengt Pohjanen. Kirja oon annettu ulos Kulturrådin avula. Oon kans hauska että käänöksessä oon käytetty meänkielen eri varieteetiä.

Jos ei ole tottunu lukehmaan meänkielisiä kirjoja (eikä niitä ole niin monta) niin se oon hyvä että itte kertomus oon tuttu. Mie toivon että valtio ottaa vasthuun kunnola niin että saama, ensikättheen, ainaki 15- 20 kpl kläpitten kirjoja käänetyksi. Oon tietenki kans tärkeä että esikoulut ja koulut saapi tietää että uusia kirjoja oon meänkielelä.

Nyt Pippi, Emil, Pettson ja Findys oon kuitenki saahnet Bullerbykläpit kaveriksi. Se oon hyvä!

Hulda Kohkoinen, gift Siikavaara

Hulda Maria Kohkoinen föddes 1902 i Övertorneå socken och dog 1969 i Aareavaara, Pajala. Hulda var, liksom många andra i denna del av Norrbotten, djupt troende laestadian. Hon jobbade som lärare, gifte sig med Sigurd Siikavaara (1900-1965) och fick tre söner. Familjen bodde i det blå huset i Aareavaara, ett hus som stod värd för både en och två sammankomster av diverse slag.

Sigurd var frontfigur för Korpelarörelsen, i alla fall efter att grundaren Toivo Korpela återvände till Finland. Kort kan en säga att rörelsen tog en helt annan riktning med Sigurd vid spakarna. Korpelarörelsen är kanske inte känd i hela landet, men i Norrbotten har de flesta i alla fall hört talas om den: 1930-40-tal, Silverarken, landningsbana på Torneälven, det sanna ordet, sekt, sexuella riter och eventuellt även människooffer. Ja, ungefär så. Vad som är fakta och vad som är fiktion är en annan sak.

Det var inte förrän en bra bit in i tonåren som jag förstod att Hulda var min gammelfaster, alltså pappas faster. Rörelsen var naturligtvis ingenting som någon ville prata om. Skammen var oerhörd och flera anhöriga bytte så småningom efternamn. När jag ville skriva en längre uppsats på gymnasiet 1994 och började leta material så var det rätt skralt. Pappa ringde sin kusin, Sigurds och Huldas son, för att fråga om jag fick komma och intervjua honom. För kusinen var det ok, men han ville kolla med sina barn och där tog det stopp. Minnet av rörelsen hade täckts av ett hyfsat tjockt dammlager fram till 1988 då Bengt Pohjanen skrev romanen Dagning; röd! 1993 revs såren upp än mer då Norrbottensteatern satte upp pjäsen med samma namn som romanen. Hotbrev kom in till teatern undertecknad av "De oskyldiga Korpela-barnen". Så min tajming att skriva en liten gymnasieuppsats var dålig.

Min intention är inte att varken försöka försvara eller förklara nåt så komplext som rörelsen och dess efterdyningar, utan mina tankar är mer hos gammelfaster Hulda. För en tid sedan hittade jag gamla finska och svenska tidningsurklipp bland svartvita, tummade fotografier och jag började fundera över kvinnor som levt under särskilda förhållanden. En av dem är Hulda Kohkoinen. Hulda kom ofta till min farmor och farfar för att undkomma det som maken sysslade med. Hon behövde få ett andrum och lufta sina tankar, sina känslor. Självklart var hon mången gång mycket förtvivlad, men vad kunde hon göra? Att skilja sig fanns naturligtvis inte på kartan. Det var bara att härda ut. Pappa berättade att han minns hur faster Hulda släppte ut sitt långa, långa hår och kammade det. Som from laestadian klippte hon inte håret. En ytterligare komponent i skammen var att Huldas pappa Oskar, min farfarsfar, var predikant inom den laestadianska rörelsen.

Jag kan bara försöka föreställa mig hur stor och svår skammen var för gammelfaster och jag inser att jag aldrig kan förstå. Men jag vill i allafall lyfta henne och ge henne några rader. Hennes historia är också en del av min historia.

PS. Om någon av mina släktingar tar illa vid sig så är det inte min mening att såra. På intet vis. Men Hulda är värd att synliggöras.

Läskigheter på demensboende

Mats Strandberg kom ut med Hemmet i maj 2017 och boken kategoriseras som skräck.

Joel är just under trettio år och har återvänt till hembygden för att flytta mamma Monica till demensboendet Tallskuggan. Joels pappa är död sedan länge och brorsan drar inte sitt strå till stacken. Joel brottas med känslor som sorg, lättnad och dåligt samvete. Hur ska mamman reagera när hon flyttas till en ny miljö? Samtidigt kan inte Joel ta hand om modern på heltid. Att städa ur barndomshuset inför försäljningen är förstås också en betungande process. På Tallskuggan jobbar Joels gamla vän och före detta tjej Nina. Snabbt förstår läsaren att dessa tus relation en gång i tiden har fått ett abrupt och frostigt slut och nu måste de åter träffas. På Tallskuggans avdelning D, dit Monica flyttar, händer obehagliga saker. De dementa vet saker de inte borde ha vetskap om, vårdbiträden slutar efter mystiska händelser, Monica blir alltmer konstig, underliga fläckar uppstår i tak och på väggar.

Att Hemmet kategoriseras som skräck förstår jag inte. Visst har boken läskiga inslag, men inte är det skräck. Berättelsens styrka är i stället de trovärdiga skildringarna av dem dementa och arbetet på boendet. Bäst är avsnitten där de dementa berättar i jagperson. Vi kommer nära deras värld som har en underlig logik mitt i allt det ologiska. Hur hemskt måste det inte vara att helt tappa kontrollen över sig själv? Ninas och Joels historia rullas upp på ett helt ok sätt, men vänskapen på boendet gör större avtryck. Sedan har Strandberg slängt in övernaturliga inslag med touch av poltergeist och det känns stundom aningens krystat. Men vill du läsa om hur det kanske kan vara att leva med en demenssjukdom är Mats Strandbergs bok väl värd sina timmar. 

Färgstark bilderbok om flykt

Åka buss (2016) av Henrik Wallnäs med illustrationer av Matilda Ruta är en finstämd och färgstark bilderbok om flykt. Mamman och barnet måste resa långt, långt bort över bergen. Först med buss och sedan med båt och sedan buss igen. Kvar blir farmor och pappa som måste laga alla hål i huset. Av bilderna framgår det att kriget härjar med stridsflygplan, vapen och taggtråd. Barnet kramar den lilla tygkaninen som doftar farmor. Så småningom hamnar mamman och barnet på en ny plats där det är vitt av snö.

Boken handlar om avsked, ovisshet, hopp och återförening. Bilderna är starka och drabbande. Språket är enkelt att ta till sig, erbjuder djup och plats för fantasi. En fin bok där bild och text verkligen kompletterar varandra. Vi har läst den flera gånger här hemma med fyraåringen.

Ps. En annan fin bilderbok med flykttema är Pija Lindenbaums Pudlar och pommes (2016).

Vem lyssnas det på?

De senaste veckorna har jag i rollen som mamma försökt framföra mina åsikter och åstadkomma en förändring. Ämnet har varit modersmålsstöd. Jag ska inte ta upp själva ämnet utan reflektera lite kring vem som får sin röst hörd i vårt samhälle. Det är inga nyheter, men tål att reflekteras över ännu en gång.

Vi har säkert alla varit med om det vid något tillfälle. Du föreslår nåt på mötet, men ingen lägger märke till din idé. En annan person föreslår samma sak och möts av stående ovationer.  Vad är det som gör att några av oss når genom bruset och andra inte? Handlar det om hur lyhörd ordföranden på mötet är? Eller vad ordföranden och de närmast allierade vill höra? Vad kan du tänka på som mötesdeltagare? Det som forskning visar är att det lyssnas mer på män än på kvinnor. Alltså har könet betydelse. Plus en rad andra faktorer. Vem som lyckas framföra sina åsikter och kanske till och med åstadkomma en förändring är en hel vetenskap.  Sedan skiljer det sig säkerligen åt var i världen en bor. Och om vi är på jobbet eller agerar i privatlivet.

Åter till mitt case. Mod och kunskap anser jag vara det viktigaste för att göra min röst hörd. Det är viktigt att kunna argumentera sakligt även om ämnet är personligt eller rent av privat. Sedan är det oundvikligt att det krävs mod. Det är inte lätt att uttrycka sina åsikter när en befinner sig i en ojämlik "situation". Det kan röra sig om en enskild individ mot en "hel myndighet". Sedan är det en stor fördel att veta i "vilka trådar" en ska dra i. I mitt exempel: när ska jag kontakta tjänstepersoner vid förvaltningen och när ska jag kontakta politiken? Detta bygger på att vi vet hur samhället är uppbyggt. Det är inte en självklarhet!

Språket är mycket viktigt. Vilka ord når fram och vilka rycks det på axlarna åt?

Den tredje statsmakten, medierna, kan vara ett sätt att nå fram. Samtidigt känns det, tycker jag, tråkigt att medborgare ska behöva använda medierna som megafon. En megafon som kan vinkla saker på sitt eget sneda sätt. Räcker inte våra egna röster? Dessutom är det ju inte säkert att en når fram till medierna heller.

Oundvikligen har min "kamp" gällande modersmålsstöd väckt en rad tankar. Hur ska människor med bristande språk kunna och våga ta striden? Hur ska de fatta mod? Var ska de få kunskap om sina rättigheter? Vilken retorik ger resultat? Hur ska vi kvinnor göra oss hörda? Det finns flera saker att göra och ett är att börja träna i tid. Redan på förskolan är det viktigt att studera hur pojkar och flickor gör sig hörda. Vet att flera förskolor jobbar med detta - fortsätt! Sedan måste arbetet fortsätta i grundskolan och på gymnasiet. Vilka verktyg ger vi våra unga? Hur mycket retorik står på schemat? Hur ingjuter vi mod och självkänsla?