fredag 13 oktober 2017

Läskigheter på demensboende


Mats Strandberg kom ut med Hemmet i maj 2017 och boken kategoriseras som skräck.

Joel är just under trettio år och har återvänt till hembygden för att flytta mamma Monica till demensboendet Tallskuggan. Joels pappa är död sedan länge och brorsan drar inte sitt strå till stacken. Joel brottas med känslor som sorg, lättnad och dåligt samvete. Hur ska mamman reagera när hon flyttas till en ny miljö? Samtidigt kan inte Joel ta hand om modern på heltid. Att städa ur barndomshuset inför försäljningen är förstås också en betungande process. På Tallskuggan jobbar Joels gamla vän och före detta tjej Nina. Snabbt förstår läsaren att dessa tus relation en gång i tiden har fått ett abrupt och frostigt slut och nu måste de åter träffas. På Tallskuggans avdelning D, dit Monica flyttar, händer obehagliga saker. De dementa vet saker de inte borde ha vetskap om, vårdbiträden slutar efter mystiska händelser, Monica blir alltmer konstig, underliga fläckar uppstår i tak och på väggar.

Att Hemmet kategoriseras som skräck förstår jag inte. Visst har boken läskiga inslag, men inte är det skräck. Berättelsens styrka är i stället de trovärdiga skildringarna av dem dementa och arbetet på boendet. Bäst är avsnitten där de dementa berättar i jagperson. Vi kommer nära deras värld som har en underlig logik mitt i allt det ologiska. Hur hemskt måste det inte vara att helt tappa kontrollen över sig själv? Ninas och Joels historia rullas upp på ett helt ok sätt, men vänskapen på boendet gör större avtryck. Sedan har Strandberg slängt in övernaturliga inslag med touch av poltergeist och det känns stundom aningens krystat. Men vill du läsa om hur det kanske kan vara att leva med en demenssjukdom är Mats Strandbergs bok väl värd sina timmar. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar