Hulda Maria Kohkoinen föddes 1902 i Övertorneå socken och dog 1969 i Aareavaara, Pajala. Hulda var, liksom många andra i denna del av Norrbotten, djupt troende laestadian. Hon jobbade som lärare, gifte sig med Sigurd Siikavaara (1900-1965) och fick tre söner. Familjen bodde i det blå huset i Aareavaara, ett hus som stod värd för både en och två sammankomster av diverse slag.
Sigurd var frontfigur för Korpelarörelsen, i alla fall efter att grundaren Toivo Korpela återvände till Finland. Kort kan en säga att rörelsen tog en helt annan riktning med Sigurd vid spakarna. Korpelarörelsen är kanske inte känd i hela landet, men i Norrbotten har de flesta i alla fall hört talas om den: 1930-40-tal, Silverarken, landningsbana på Torneälven, det sanna ordet, sekt, sexuella riter och eventuellt även människooffer. Ja, ungefär så. Vad som är fakta och vad som är fiktion är en annan sak.
Det var inte förrän en bra bit in i tonåren som jag förstod att Hulda var min gammelfaster, alltså pappas faster. Rörelsen var naturligtvis ingenting som någon ville prata om. Skammen var oerhörd och flera anhöriga bytte så småningom efternamn. När jag ville skriva en längre uppsats på gymnasiet 1994 och började leta material så var det rätt skralt. Pappa ringde sin kusin, Sigurds och Huldas son, för att fråga om jag fick komma och intervjua honom. För kusinen var det ok, men han ville kolla med sina barn och där tog det stopp. Minnet av rörelsen hade täckts av ett hyfsat tjockt dammlager fram till 1988 då Bengt Pohjanen skrev romanen Dagning; röd! 1993 revs såren upp än mer då Norrbottensteatern satte upp pjäsen med samma namn som romanen. Hotbrev kom in till teatern undertecknad av "De oskyldiga Korpela-barnen". Så min tajming att skriva en liten gymnasieuppsats var dålig.
Min intention är inte att varken försöka försvara eller förklara nåt så komplext som rörelsen och dess efterdyningar, utan mina tankar är mer hos gammelfaster Hulda. För en tid sedan hittade jag gamla finska och svenska tidningsurklipp bland svartvita, tummade fotografier och jag började fundera över kvinnor som levt under särskilda förhållanden. En av dem är Hulda Kohkoinen. Hulda kom ofta till min farmor och farfar för att undkomma det som maken sysslade med. Hon behövde få ett andrum och lufta sina tankar, sina känslor. Självklart var hon mången gång mycket förtvivlad, men vad kunde hon göra? Att skilja sig fanns naturligtvis inte på kartan. Det var bara att härda ut. Pappa berättade att han minns hur faster Hulda släppte ut sitt långa, långa hår och kammade det. Som from laestadian klippte hon inte håret. En ytterligare komponent i skammen var att Huldas pappa Oskar, min farfarsfar, var predikant inom den laestadianska rörelsen.
Jag kan bara försöka föreställa mig hur stor och svår skammen var för gammelfaster och jag inser att jag aldrig kan förstå. Men jag vill i allafall lyfta henne och ge henne några rader. Hennes historia är också en del av min historia.
PS. Om någon av mina släktingar tar illa vid sig så är det inte min mening att såra. På intet vis. Men Hulda är värd att synliggöras.
Tacf för detta. En utomstående kan inte förstå förtvivlan och skammen, hon har fått uppleva.
SvaraRadera