Fyra dagar i Kabul - en ok debut

Ok, den här boken hade jag inte valt själv, men eftersom jag läsecirklar och en av medlemmarna valde den så var det ju bara att sätta igång. Jag gillar när deckare handlar om den enskilda människan och har svårare för brott kopplade till underrättelsetjänster eller politiskt kopplade mord. Då vet ni det.

Fyra dagar i Kabul utkom sommaren 2017 och handlar om den 34-åriga polisen och förhandlaren Amanda som gör allt för att hitta två svenska diplomater som kidnappats i Kabul. Ett av problemen är att Amanda inte har någon att förhandla med eftersom kidnapparna inte hör av sig. Parallellt med händelserna i ett stekhett och dammigt Afghanistan hittas en ung, homosexuell man död i Stockholm. Till denna härva har författaren adderat heroin, ett afghanskt statsbesök och en hemlighetsfull ambassadör.

Anna Tell får reda ut många frågor och det lyckas hon med till största del. Kanske är det lite väl många parametrar och lite väl många personer i berättelsen för jag får svårt att hålla isär karaktärerna. Läsaren märker att författaren har erfarenhet av polisarbete. Inte minst gäller det detaljer kring utrustning och vapen. Däremot får karaktärerna inget djup utan förblir ganska platta. Dessutom undrar jag om medvetenheten kring säkerhet på den här nivån är så dålig och så naiv som författaren beskriver. Skulle en ambassadör i ett land som Afghanistan verkligen använda sitt personnummer som kod? Nej, här känns boken inte trovärdig. Miljöbeskrivningarna hade jag också önskat mycket mer av.

Det bästa med Fyra dagar i Kabul är att den tuffa polisen är kvinna. Amanda är både förhandlare och polis på fältet med skyddsväst, skitiga skor och magasin i fickorna. Dessutom i ett land där jämställdhet knappt existerar. De afghanska poliserna, som förstås är män, är högst ovana med en kvinnlig polis som tydligt sätter sig emot patriarkatet. Nu är det inte så att det enbart är afghanerna som är bovarna i dramat. Tvärtom. Är den svenska regeringen villig att dölja mord för att uppehålla diplomatin?

Slutsats: en helt ok debut med spännande feministiskt filter.

Hur få fler nysvenskar att uppleva teater?

Luleå kommun gör en rajd med kostnadsfria kulturaktiviteter. Alltså kostnadsfria för publiken och då främst för barn och unga. Dottern och jag upplevde nyss en berättarföreställning på vårt närbibliotek. Biljetterna tog snabbt slut vilket förstås är glädjande.

Vi var kring 40 stycken i publiken, men tyvärr saknades en grupp nästan helt och hållet, nämligen nysvenskar. I vårt samhälle har vi en härlig mångfald av kulturer och jag hade verkligen hoppats på att teaterpubliken skulle spegla det. Naturligtvis kan det vara en slump att det inte kom nysvenskar just denna gång, men min erfarenhet säger att det inte är så enkelt.

Biblioteket är en känd miljö, personalen är bekant, arrangemanget var kostnadsfritt och dessutom verkligen i närmiljön - varför kommer inte en bredare publik? Är det marknadsföringen som inte nått fram? Kan "situationen" kännas för obekväm om en inte förstår språket fullt ut? Ovana att gå på teater? Självklart är det flera faktorer som påverkar och jag är nyfiken på om fler nysvenskar kommit om det hade varit en berättarföreställning med exempelvis arabiskt tema. Kanske, kanske inte. En sak är dock säker: mångfalden på och bakom scenen måste öka. 

Teater och annan kultur är till för alla människor. Vi har alla behov av och rätt till själslig näring. Kultur är demokrati, utveckling, hälsa. Men alla människor tar inte del av kultur. En del vill inte, en del är inte intresserade och andra får inte dem rätta förutsättningarna. Kanske kan fler nås om de, i mitt exempel nysvenskar, får vara med i planeringen, i val av föreställning, marknadsföring och kringaktiviteter. Men varför gissa vad "frånvaron" beror på, fråga målgruppen direkt istället! Jo, jag vet att målgruppen inte är homogen, men nånstans måste en börja.


Bild: Lille prinsen, Arabiska teatern.

Viktiga mötesplatser

Folkets Hus (FH) med biograf och konferenslokaler i Övertorneå har varit stängd under delar av 2017. Orsak: den privata ägaren har ej betalat elräkningarna och lokalerna har därmed bara haft minst möjliga underhållsvärme. Ingen trevlig bio- eller konferensmiljö alltså. Konferenser kan ju visserligen hållas i andra lokaler, men filmvisningar är knutna till den digitala tekniken i salongen på FH. I lokalerna brukar även teaterföreställningar äga rum liksom operaföreställningar från olika håll i världen. Detta tack vare den digitala tekniken. Dessutom hyr FH ut lokaler till olika aktiviteter och evenemang. FH är med andra ord en viktig mötesplats för kommunens medborgare.

Vad vill jag med detta inlägg? Jo, jag vill påpeka hur viktiga mötesplatser är och ju färre mötesplatser som finns desto viktigare blir de som existerar. På små orter kan de enda öppna mötesplatserna vara bibliotek och Folkets Hus. Så länge mötesplatserna är öppna och fungerande reflekterar vi kanske inte så mycket över dem, men när problem uppstår så märker vi snabbt hur viktiga platserna är.

Mötesplatser behöver förstås inte vara fysiska platser utan kan likaväl vara digitala rum på nätet. Lokaler är i mångt och mycket dyra historier för kommunerna och samnyttjandet skulle kunna utvecklas. Skolor står ofta tomma efter klockan 16.00 på vardagar, för att inte tala om under lör- och söndagar. Ok, nu kanske inte klassrum är de mest attraktiva lokalerna, men visst skulle det finnas möjligheter till mötesplatser för medborgarna här. Skulle vi i planeringsskedet tänka på att lokaler ska vara multifunktionella är jag säker på att flera kreativa lösningar skulle hittas.

Nåväl, nu har Folkets Hus i Övertorneå fått tillbaka värmen och till min glädje visas filmer igen. Viktigt för att ett samhälle ska leva och utvecklas!

Bilden lånad från hbwebben.se

Bullerbykläpit

Mie olen sanonu sen ennen ja sanon sen taas: yks hyvä keino saaha kläppiä ja niiten vanhuksia lukehmaan meänkielisiä kirjoja oon kääntää klassikoita. Met olema lukehneet Astrid Lindgrenin Kevä Bullerbyssä jonka Lumio förlaaki oon antanu ulos. Meänkielentänny: Andreas Jonasson, redaktööri Bengt Pohjanen. Kirja oon annettu ulos Kulturrådin avula. Oon kans hauska että käänöksessä oon käytetty meänkielen eri varieteetiä.

Jos ei ole tottunu lukehmaan meänkielisiä kirjoja (eikä niitä ole niin monta) niin se oon hyvä että itte kertomus oon tuttu. Mie toivon että valtio ottaa vasthuun kunnola niin että saama, ensikättheen, ainaki 15- 20 kpl kläpitten kirjoja käänetyksi. Oon tietenki kans tärkeä että esikoulut ja koulut saapi tietää että uusia kirjoja oon meänkielelä.

Nyt Pippi, Emil, Pettson ja Findys oon kuitenki saahnet Bullerbykläpit kaveriksi. Se oon hyvä!

Hulda Kohkoinen, gift Siikavaara

Hulda Maria Kohkoinen föddes 1902 i Övertorneå socken och dog 1969 i Aareavaara, Pajala. Hulda var, liksom många andra i denna del av Norrbotten, djupt troende laestadian. Hon jobbade som lärare, gifte sig med Sigurd Siikavaara (1900-1965) och fick tre söner. Familjen bodde i det blå huset i Aareavaara, ett hus som stod värd för både en och två sammankomster av diverse slag.

Sigurd var frontfigur för Korpelarörelsen, i alla fall efter att grundaren Toivo Korpela återvände till Finland. Kort kan en säga att rörelsen tog en helt annan riktning med Sigurd vid spakarna. Korpelarörelsen är kanske inte känd i hela landet, men i Norrbotten har de flesta i alla fall hört talas om den: 1930-40-tal, Silverarken, landningsbana på Torneälven, det sanna ordet, sekt, sexuella riter och eventuellt även människooffer. Ja, ungefär så. Vad som är fakta och vad som är fiktion är en annan sak.

Det var inte förrän en bra bit in i tonåren som jag förstod att Hulda var min gammelfaster, alltså pappas faster. Rörelsen var naturligtvis ingenting som någon ville prata om. Skammen var oerhörd och flera anhöriga bytte så småningom efternamn. När jag ville skriva en längre uppsats på gymnasiet 1994 och började leta material så var det rätt skralt. Pappa ringde sin kusin, Sigurds och Huldas son, för att fråga om jag fick komma och intervjua honom. För kusinen var det ok, men han ville kolla med sina barn och där tog det stopp. Minnet av rörelsen hade täckts av ett hyfsat tjockt dammlager fram till 1988 då Bengt Pohjanen skrev romanen Dagning; röd! 1993 revs såren upp än mer då Norrbottensteatern satte upp pjäsen med samma namn som romanen. Hotbrev kom in till teatern undertecknad av "De oskyldiga Korpela-barnen". Så min tajming att skriva en liten gymnasieuppsats var dålig.

Min intention är inte att varken försöka försvara eller förklara nåt så komplext som rörelsen och dess efterdyningar, utan mina tankar är mer hos gammelfaster Hulda. För en tid sedan hittade jag gamla finska och svenska tidningsurklipp bland svartvita, tummade fotografier och jag började fundera över kvinnor som levt under särskilda förhållanden. En av dem är Hulda Kohkoinen. Hulda kom ofta till min farmor och farfar för att undkomma det som maken sysslade med. Hon behövde få ett andrum och lufta sina tankar, sina känslor. Självklart var hon mången gång mycket förtvivlad, men vad kunde hon göra? Att skilja sig fanns naturligtvis inte på kartan. Det var bara att härda ut. Pappa berättade att han minns hur faster Hulda släppte ut sitt långa, långa hår och kammade det. Som from laestadian klippte hon inte håret. En ytterligare komponent i skammen var att Huldas pappa Oskar, min farfarsfar, var predikant inom den laestadianska rörelsen.

Jag kan bara försöka föreställa mig hur stor och svår skammen var för gammelfaster och jag inser att jag aldrig kan förstå. Men jag vill i allafall lyfta henne och ge henne några rader. Hennes historia är också en del av min historia.

PS. Om någon av mina släktingar tar illa vid sig så är det inte min mening att såra. På intet vis. Men Hulda är värd att synliggöras.

Läskigheter på demensboende

Mats Strandberg kom ut med Hemmet i maj 2017 och boken kategoriseras som skräck.

Joel är just under trettio år och har återvänt till hembygden för att flytta mamma Monica till demensboendet Tallskuggan. Joels pappa är död sedan länge och brorsan drar inte sitt strå till stacken. Joel brottas med känslor som sorg, lättnad och dåligt samvete. Hur ska mamman reagera när hon flyttas till en ny miljö? Samtidigt kan inte Joel ta hand om modern på heltid. Att städa ur barndomshuset inför försäljningen är förstås också en betungande process. På Tallskuggan jobbar Joels gamla vän och före detta tjej Nina. Snabbt förstår läsaren att dessa tus relation en gång i tiden har fått ett abrupt och frostigt slut och nu måste de åter träffas. På Tallskuggans avdelning D, dit Monica flyttar, händer obehagliga saker. De dementa vet saker de inte borde ha vetskap om, vårdbiträden slutar efter mystiska händelser, Monica blir alltmer konstig, underliga fläckar uppstår i tak och på väggar.

Att Hemmet kategoriseras som skräck förstår jag inte. Visst har boken läskiga inslag, men inte är det skräck. Berättelsens styrka är i stället de trovärdiga skildringarna av dem dementa och arbetet på boendet. Bäst är avsnitten där de dementa berättar i jagperson. Vi kommer nära deras värld som har en underlig logik mitt i allt det ologiska. Hur hemskt måste det inte vara att helt tappa kontrollen över sig själv? Ninas och Joels historia rullas upp på ett helt ok sätt, men vänskapen på boendet gör större avtryck. Sedan har Strandberg slängt in övernaturliga inslag med touch av poltergeist och det känns stundom aningens krystat. Men vill du läsa om hur det kanske kan vara att leva med en demenssjukdom är Mats Strandbergs bok väl värd sina timmar. 

Färgstark bilderbok om flykt

Åka buss (2016) av Henrik Wallnäs med illustrationer av Matilda Ruta är en finstämd och färgstark bilderbok om flykt. Mamman och barnet måste resa långt, långt bort över bergen. Först med buss och sedan med båt och sedan buss igen. Kvar blir farmor och pappa som måste laga alla hål i huset. Av bilderna framgår det att kriget härjar med stridsflygplan, vapen och taggtråd. Barnet kramar den lilla tygkaninen som doftar farmor. Så småningom hamnar mamman och barnet på en ny plats där det är vitt av snö.

Boken handlar om avsked, ovisshet, hopp och återförening. Bilderna är starka och drabbande. Språket är enkelt att ta till sig, erbjuder djup och plats för fantasi. En fin bok där bild och text verkligen kompletterar varandra. Vi har läst den flera gånger här hemma med fyraåringen.

Ps. En annan fin bilderbok med flykttema är Pija Lindenbaums Pudlar och pommes (2016).