Kultursidorna i Norrbottenstidningar: skärpning!

Eller kanske ska jag skriva kultursidan, för det är ju långt ifrån alltid som kulturen får två sidor...Och tyvärr måste jag säga att kultursidorna i våra regionala tidningar i Norrbotten inte håller måttet. Ofta står det att t ex en föreställning, konsert, utställning recenseras men det handlar egentligen om ett referat. Vad beror detta på? Ointresse? Brist på kunskap? Ja, jag ska erkänna att någon enstaka journalist kan skriva mer fördjupat och det märks direkt att personen har kompetens.

På den lilla ytan som finns klämmer tidningen (t ex NSD) in en krönika. Inte är det något fel med krönikor i sig, men när de inte ens handlar om kultur utan om snöröjning och försenade tåg. Är krönikor placerade på kultursidorna för att locka en bredare målgrupp? För att kultur inte anses vara ett område i sig själv utan måste "lättas" upp?

Jag tycker regionala tidningar främst ska skriva om regionala kulturföreteelser, kultur på turné i länet och länets kultur på turné  i landet och utomlands. Ofta känner jag igen notiser och kortare artiklar i våra regionala tidningar eftersom jag redan läst dessa i DN eller någon annan av de större tidningarna. Trist, tycker jag. Det handlar kanske om att läsarna ska känna att de/vi får en del av vad som händer i storstäderna också, men jag gillar inte det. Våga profilera er! Att ha alla människor som målgrupp funkar inte. Alla = ingen.  Och slutligen: anlita fler kompetenta journalister!

Mer kvalitetsfilm för barn, tack!

Idag är det få orter i Norrbotten, ja, rentav i hela Sverige, som visar kvalitetsfilm för barn. På många mindre platser är det Folkets Hus och Parker som driver biograferna och det är ju förstår jättebra, annars skulle många av landets invånare vara utan biograf.  Tyvärr är det så att allt fler biografer enbart visar amerikanska filmer för barn (ja, detta gäller i hög grad även film för vuxna). Självklart kan även amerikanska mainstreamfilmer vara bra, men jag skulle önska att barn fick ett större utbud att välja bland! Tyvärr är det pengarna som styr och SF och Folkets Hus och Parker kör oftast enbart säkra kort (typ Disney). Det är alltid en fara när en form av monopolsituation uppstår. Det är fantastiskt med orter som har mindre biografer, som t ex Folkets bio, med filmer som ej går upp på de stora vita dukarna. Här kan publiken se icke-amerikansk film.

Dessutom tycker jag att det är bra och viktigt att film verkligen börjar ses som en konstart och inte enbart som en kreativ näring. Självklart kan en film ha höga kvaliteter och samtidigt dra in cash. Tänk om mindre orter (det förekommer inte så ofta på större orter heller...) också kunde erbjuda bio i kombination med samtal och diskussioner. Vi är skyldiga att lära våra barn att tänka kritiskt och inte enbart matas med Lejonkungen och Bilar m m.

Just nu pågår en digitaliseringsprocess i hela landet och det är mycket viktigt att biograferna får den nya tekniska utrustningen för att kunna visa film i framtiden (med framtiden menar jag den närmsta framtiden ). Förutom att satsa på teknik är min förhoppning och önskan att barn får ta del av kvalitetsfilm och att Sverige satsar mer på barnfilm! 

Åsa Mobergs Väninnorna och jag

En av böckerna jag fick i julklapp var Åsa Mobergs Väninnorna och jag som är en mycket varm, gemytlig och lättläst bok. Författaren intervjuar sina väninnor om just väninneskap (som inte finns upptaget som ett "riktigt" ord) och betydelsen av väninnor. Jag har alltid tänkt att man är vän med en kvinna eller man och att man enbart kan vara väninnor kvinnor emellan. Däremot har jag inte reflekterat desto mer kring begreppen vänskap och väninneskap. Moberg skriver om skillnaden mellan kvinnlig (med kvinnlig menar jag alltså mellan kvinnor) vänskap och kvinnlig väninneskap där det senare är en djupare och mer nära relation. 

Moberg talar med väninnorna, däribland Märta Tikkanen, Simone Aschberg, Amelia Adamo, Birgitta Stenberg, men på något sätt når boken aldrig något riktigt djup. Boken och samtalen är ärliga, men jag hittar inte den genuina klangen ändå. Jag  funderar vad som är bokens kärna? Vem och vad är det som står i fokus egentligen? Jag kan tycka att Moberg delvis har för stort fokus på sig själv, även om det är intressant. Men om man nu intervjuar så intressanta människor som Moberg gör bör dessa få mer plats. Kanske skulle titeln vara Jag och Väninnorna? Jag undrar också hur boken hade varit om väninnorna inte varit kända...

Det är knepigt att hänga med i vem som säger vad. Ibland är det kursiv, ibland indragningar och jag blir helt enkelt förvirrad. Däremot gillar jag att boken verkligen är smal, i bemärkelsen att det just är ett samtal mellan några få kvinnor och inget generellt. Självklart får läsaren inga svar på hur man är en s k god vän och väninna, men det är inte huvudpoängen, tycker jag. Vem kan ge sådana svar?

Nå, det jag får med mig från denna "intervjubok" är vikten av samtalet och självklart betydelsen av vänner och väninnor! Dessutom blir jag sugen på att läsa någon annan av Mobergs böcker, t ex Kärleken i Julia Anderssons liv.