En av böckerna jag fick i julklapp var Åsa Mobergs Väninnorna och jag som är en mycket varm, gemytlig och lättläst bok. Författaren intervjuar sina väninnor om just väninneskap (som inte finns upptaget som ett "riktigt" ord) och betydelsen av väninnor. Jag har alltid tänkt att man är vän med en kvinna eller man och att man enbart kan vara väninnor kvinnor emellan. Däremot har jag inte reflekterat desto mer kring begreppen vänskap och väninneskap. Moberg skriver om skillnaden mellan kvinnlig (med kvinnlig menar jag alltså mellan kvinnor) vänskap och kvinnlig väninneskap där det senare är en djupare och mer nära relation.
Moberg talar med väninnorna, däribland Märta Tikkanen, Simone Aschberg, Amelia Adamo, Birgitta Stenberg, men på något sätt når boken aldrig något riktigt djup. Boken och samtalen är ärliga, men jag hittar inte den genuina klangen ändå. Jag funderar vad som är bokens kärna? Vem och vad är det som står i fokus egentligen? Jag kan tycka att Moberg delvis har för stort fokus på sig själv, även om det är intressant. Men om man nu intervjuar så intressanta människor som Moberg gör bör dessa få mer plats. Kanske skulle titeln vara Jag och Väninnorna? Jag undrar också hur boken hade varit om väninnorna inte varit kända...
Det är knepigt att hänga med i vem som säger vad. Ibland är det kursiv, ibland indragningar och jag blir helt enkelt förvirrad. Däremot gillar jag att boken verkligen är smal, i bemärkelsen att det just är ett samtal mellan några få kvinnor och inget generellt. Självklart får läsaren inga svar på hur man är en s k god vän och väninna, men det är inte huvudpoängen, tycker jag. Vem kan ge sådana svar?
Nå, det jag får med mig från denna "intervjubok" är vikten av samtalet och självklart betydelsen av vänner och väninnor! Dessutom blir jag sugen på att läsa någon annan av Mobergs böcker, t ex Kärleken i Julia Anderssons liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar