Tänä iltana mie näin föreställninkin Täälä ei tansata joka perustuu Saunapaletthiin svt:stä. Föreställninki, joka annetthiin Luulajan Kyltyyritalola, oli lopphuun myyty, siis melkein 1000 ihmistä oli kattomassa. Miksi tv-prukrammi ja nyt föreställninki livenä oon niin popylääri? Viis tornionlaaksolaista miestä jokka, no jos sanoma, liikuvat lavala, istuvat saunassa ja selittävät. Ei se nyt niin siroa ja fiiniä ole. Mutta mie uskon että se oon justhiinsa se aito epäkauhneus mikä koskettaa. Föreställninki koostu lyhyvistä kertomuksista joista monet oon hauskat mutta nauru jääpi hiertämhään. Miehet kertoo miten tuntuu ko ei ole hyväksytty, kielisestä alistumisestä ja miten oon ellää paikassa missä ei koskhaan saanu kehua. Mutta met naurama ko muuten sirpalheet oon liian terävät. Miehet käyttävat ruottia ja meänkieltä, repliikeissä ja lauluissa. Minun syäntä lämmittää ko meänkieltä käytetthään lavalla, mutta aavistan kuitenki että me emmä vielä ole kypsät käyttämhään meänkieltä täyesti kaikissa julkisissa paikoissa ja tapphauksissa. Se oon monimutkanen asia ja met tornionlaaksolaiset häymä olla kärsivälliset ittemme kans. Föreställninkin tärkein viesti oon että met kelpaama justhiinsa semmosena ko met olema ja että tornionlaaksolaiset miehet ovat muutaki ko skuuteria ja hirvenjahtia. Mie olisin kyllä toivonu enämpi syviä kertomuksia - nyt miehet krappaavat vähä pintaa, mutta se oon hyvä alku.
Mie ootan innoisshaan svt:n vastaavaa sarjaa vaimoitten kans!
------------------------
Ikväll såg jag föreställningen Här dansar vi inte som bygger på Bastubaletten som gått på svt. Föreställningen gavs i Kulturens Hus i Luleå och lokalen var fullsatt, d v s nästan 1000 personer. Varför är programserien och nu föreställningen så populär? Jag menar fem tornedalska män som ja, rör sig på scen, sitter i en bastu och berättar. Inte är det särskilt graciöst. Men jag tror att det är just det, den ograciösa äktheten, som går rakt in i oss. Föreställningen består av korta berättelser och anekdoter. Ofta roliga, men med ett skratt som skaver. Det handlar om utanförskap, språkligt förtryck och om kampen att överleva i en miljö där beröm inte existerade. Men vi skrattar för att skärvorna annars blir för vassa. Männen blandar svenska och meänkieli, både i repliker och i sånger. Jag blir så varm i hjärtat när meänkieli används på scen, men ändå anar jag att det är en bit kvar tills vi vågar använda språket fullt ut i offentliga sammanhang. Det är komplext och vi tornedalingar får ha tålamod med oss själva. Kärnan i föreställningen är att vi duger som vi är och att tornedalska män faktiskt är annat än skotrar och älgjakt. Jag hade dock önskat fler djupgående berättelser - nu är männen där och skrapar lite på ytan, men det är en bra början.
Jag ser med spänning fram emot svt:s motsvarande programserie med kvinnor!
Osallistujat/medverkande: Bengt Niska, Bengt Aili, Henry Huuva, Daniel Wikslund, Fredrik Hangasjärvi & Justine Kirk.
Kuva/foto: kulturenshus.com
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar