Det är ingen lätt match att hitta afrikansk litteratur översatt till svenska och än mindre av en kvinnlig författare som fortfarande bor kvar i födelselandet. Jag tycker det är spännande att läsa böcker som är skrivna med ett "inifrånperspektiv". Sedan finns förstås skäl till varför det inte alltid är möjligt. De flesta författare som når oss i väst bor helt eller delvis utanför Afrika och skriver på engelska, franska, portugisiska eller spanska, det vill säga på kolonialspråken. Några exempel är Chimamanda Ngozi Adichie (bl a En halv gul sol, Amerikanah), Taiye Selasi (Komma och gå), Yaa Gyasi (Vända hem) och Sefi Atta (Allt gott ska komma dig till del). Flera av författarna som når oss har sina rötter i Nigeria eller Ghana. Det finns inget dåligt i att skriva på ett kolonialspråk om författaren själv väljer det av konstnärliga skäl och självklart finns författare som har t ex engelska som modersmål.
I en stor del av Afrika bygger berättartraditioner på det muntliga berättandet och det kan finnas ett avstånd till att skriva ned sin historia. Afrika är en världsdel och inte ett enda Iand, så skillnaderna är stora. I Tanzania finns 120 etniska grupper med nästan lika många språk, även om många förstår varandra sinsemellan (enligt förläggaren Walter Bgoya som skriver om tanzanisk litteratur). Nästan samtliga dessa språk har sitt ursprung i bantuspråket. Bruket av det lokala språket har fått stå tillbaka till förmån för swahilin för att främja "nationalitet". Så gapet mellan det egna språket och ett kolonialspråk kan vara stort. Vad vill jag säga med detta? Jo, jag kan bara ana hur många berättelser som aldrig skrivs ned och än mindre når oss i väst. Lägg därtill den tuffa marknaden som styr. Mitt råd: lägg ned tid på att verkligen hitta afrikansk litteratur. Fråga på biblioteket, leta på varldslitteratur.se eller kika in på foreningenforafrikansklitteratur.se
Jag har precis läst ut Bränd jord - en kärleksroman av Elieshi Lema. Författaren bor och verkar i Tanzania, driver ett eget förlag och arbetar med läsprojekt och mångspråkighet. Hennes roman kom ut 2001 på engelska och 2004 på svenska (bokförlaget Tranan - tack för att ni finns).
Bränd jord handlar om Doreen som växer upp med sin mamma och tre syskon. Ingen pappa finns i huset, vilket i sig är normbrytande. Doreens bror Godbless saknar en far och har svårt att hitta sin roll som man. Planen var att Godbless skulle utbilda sig och flytta till staden, men istället blir det Doreen som blir lärare. Under en konferens träffar hon sin blivande man Martin. Paret flyttar från landsorten till Dar-es-Salaam och får så småningom en dotter. Deras relation bygger till en början på passion, men efter ett tag börjar pressen från omgivningen att bli tuff. Doreen blir alltmer åsidosatt och Martin är nästan aldrig hemma. Relationen sinar och dödsstöten kommer när Doreen inte kan ge Martin en son. För hustrun innebär detta traditionellt att mannen skaffar en son med en annan kvinna. Doreen ändrar sin inställning till sin make och bestämmer sig för att se äktenskapet som en vänskapsrelation. På det viset blir hon friare i tanken och känslan. Under en busstur träffar hon den äldre mannen Joseph, en välutbildad skild man som jobbat som ambassadör. Doreen och Joseph träffas kontinuerligt för att måla, diskutera konst och traditioner samt patriarkala system. Den äldre mannen blir en "fortbildare" för Doreen och förklarar begrepp som just patriarkat. Han lyssnar på Doreen och är intresserad av hennes åsikter. Något som Doreen inte är van vid som kvinna.
Boken ger en intressant inblick i en kvinnas liv i Tanzania och genusperspektivet genomsyrar hela romanen. Den mest intressanta relationen är den mellan Doreen och hennes mamma. Modern har verkligen gjort modiga val genom att få fyra barn med två män och inte leva tillsammans med någon av dem. Läsaren får även bekanta sig med huvudpersonens pedagogiska arbete och hur hon och kollegorna tillverkar egna läromedel. Jag hade önskat djupare miljöskildringar: Doreen rör sig både på landet och i Dar-es-Salaam och jag är nyfiken på dofter, ljud och färger. Romanen har ett driv i de personliga avsnitten, men blir tyvärr lite seg i de politiska partierna. Författaren vill väl, men skulle kanske fokuserat på ett smalare perspektiv. Sedan blir jag irriterad över att en man, Joseph, "undervisar" Doreen i genusfrågor. Det stör mig faktiskt. Nåväl, här hejar jag ändå på Doreens mamma! Hon bryter normer på riktigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar