Vad är konstnärlig kvalitet?

Ok, jag vet att detta inlägg verkligen innebär att jag ger mig ut på både tunn och hal is...men gör i alla fall ett försök att formulera några tankar efter att idag deltagit i samtal om just konstnärlig kvalitet.

Vad är kvalitet? Kvalitet för vem? Enligt vem? Kan vi hitta några gemensamma kriterier för vad kvalitet är eller är upplevelsen av kvalitet verkligen helt och hållet subjektiv?

Ibland förs några kriterier fram som skulle kunna vara indikatorer för kvalitet: originalitet, hållbarhet, komplexitet, enkelhet och ibland även upprepning. Självklart är dessa kriterier inte heller enkla att definiera. Vad innebär att något är hållbart? Jag kan se att en del verk, eller klassiker om man så vill, verkligen står för hållbarhet. Dessa verk tål att gestaltas om och om igen oavsett tid och rum, men hur kan vi idag veta vad som verkligen blir hållbart i framtiden? Det finns gott om exempel där verk bedömts som icke hållbara, men som i efterhand visat sig var mycket hållbara. Begreppen komplexitet och enkelhet kan ju tyckas vara motsatser, men behöver inte vara det. T ex är Tranströmers poesi både komplext och enkelt. Kanske har författaren börjat med betydligt fler ord och sedan skalat av och skalat av för att få fram essensen.

Begreppet konstnärlig förnyelse är riskabelt. Det finns inget som garanterar god kvalitet enbart för att det är nytt. Ibland kan det rent av vara bättre att fördjupa det verk man har än att plocka in något nytt. Naturligtvis ska traditioner brytas för att det ska bli dynamiskt och spännande, men att förnya kan i sig inte vara ett mål för att uppnå konstnärlig kvalitet. Ofta refererar vi idag till verk från förr på ett eller annat sätt och det kan ju verkligen vara en bra sak. Konstnärlig förnyelse har förstås flera aspekter, t ex nya inriktningar, repertoarer, gränsöverskridande samarbeten, arbetssätt för att nämna några.

Det är bättre att tala om kvaliteter än kvalitet. Dessutom är kvaliteter beroende av ett sammanhang, av tid och plats. Kvalitet är föränderligt. Detta är viktigt att komma ihåg.

Vidare tänker jag på humor och komedier som oftast kanske uppfattas som ytliga. Men visst kan roliga böcker, komedier på teater eller film också innehålla flera kvaliteter! Flera av våra teaterklassiker är ju också komedier och kan då sägas innehålla bl a ingrediensen hållbarhet.

Är det då en skillnad om en s k kritiker bedömer kvaliteterna i t ex en teaterföreställning eller om publiken gör det? Naturligtvis beror det på vad personerna har för referensramar. Kritikern har detta som jobb, medan publiken kanske inte alltid har samma erfarenheter. Det är precis på samma sätt som inom andra samhällsområden. En bilmekaniker kan bedöma min bils kvalitet mycket bättre än jag kan, men säkerligen skulle jag komma fram till liknande bedömningar som han/hon om jag fick lite tid och erfarenhet.

Så, kan vi definiera kvalitet? Ja, jag tror att vi kan det till en viss del. Vi måste dock komma ihåg att skilja på den personliga smaken och på kvalitet. Ibland måste vi sätta oss över den personliga smaken. Självklart kan den personliga smaken och upplevelsen av kvalitet sammanfalla. Kvalitet kräver mycket arbete och det brukar märkas. Det viktiga är dock att diskutera kvaliteter och hålla dialogen levande!

Tankar om en bokhandel

Jag tycker alla kommuner ska ha en bokhandel. Det är en rättighet att kunna strosa runt bland nya fräscha böcker och bli inspirerad av spännande och vackra bokomslag. Självklart är bibliotek än viktigare; här kan vi låna böcker kostnadsfritt och alla har samma rättigheter. På biblioteken finns även musik, filmer, tidningar, tidskrifter och ibland erbjuds andra aktiviteter som författarbesök och sagostunder. Boklådor kompletterar biblioteken. Ibland vill man helt enkelt köpa en bok.

Idag har "fysiska" boklådor stenhård konkurrens av nätbokhandeln. Det gäller priser, leveranstider och utbud. Så what's the point i att ha och driva en "vanlig" bokhandel? Jag tror inte det går att enbart ha böcker och eventuell annan media till försäljning. Man måste erbjuda paketerade upplevelser i form av läsecirklar, författarbesök, bokdejting, tävlingar, litterära resor, vip-dagar/kvällar, boktips, litterära mötesplatser och framför allt kompetens. Det har inte en nätbokhandel. Ett komplement kan också vara att upplåta en del av bokhandeln till ett antikvariat.

Jag besökte en av Norrbottens boklådor i lördags och blev besviken. Självklart utgick jag ifrån att årets Augustprisnomineringar skulle finnas framplockade på ett bord. Augustpriset är trots allt en stor svensk litterär utmärkelse och att bli nominerad är viktigt. Tyvärr sa bokhandlaren att de bara köper in inbundna böcker på efterfrågan! "Det är ändå ingen som köper inbundna titlar här. Det är bara pocket som går åt och då mest deckare. Folk är väl inte så belästa här!" Men vad är detta?? Vad är det för syn på folk? Jag tycker det är en tragisk ingång för en bokhandlare. Hur kan man tro att nya kunder ska hitta till litteraturen om man inte ens köper in bra litteratur? (jo, det fanns några bra titlar också...) Jag talade med stora bokstäver och påpekade att de ju inte ens skyltade med Nobelpristagaren Tomas Tranströmers litteratur i skyltfönstret. Bokhandeln hade köpt in Herta Muller ett tidigare år och ingen hade köpt. Alltså var det ingen ide att köpa in någon annan pristagare heller! I skyltfönstret ser jag kokböcker och någon deckare. Jättebra, men kanske hade det inspirerat någon att kliva in i bokhandeln och köpa en Tranströmer eller en av de nominerade till Augustpriset om man åtminstone sett några av böckerna i fönstret! Personalen påpekar vidare att de inte kan konkurrera med nätbokhandeln. Nej, och absolut inte med ovan beskrivna attityd! Skärpes!

Utveckla Kattilakoski i Övertorneå!

För en vecka sedan besökte jag den mäktiga Storforsen i Älvsbyns kommun. Under de timmar jag var där mötte jag kanske runt 50 personer och det i mitten av oktober. Nu var ju vädret ljuvligt, men ändå. Storforsen ligger ju dessutom 40 km från Älvsbyns centrum som inte heller kan sägas vara en alltför stor metropol. Vid forsen ligger hotellet som är ett rätt stort komplex. Vi fikade och promenerade runt, fotade lite och andades.

I min hemkommun finns Kattilakoski, ca 2 mil från Övertorneå centrum. Forsen här är fin om än inte lika överväldigande och ångade som Storforsen. Kattilakoski har andra charmanta sidor, t ex är det bara 150 meter till Finland. Vid älven finns en jättefin byggnad med restaurang (Kattilakoski gastronomi som också vunnit priser) och i anslutning även möjlighet att hyra bastu. Konferenser kan också hållas här. Problemet är bara den att dessa faciliteter enbart har öppet sommartid. Kommunen har (i princip) årligen svårt att hyra ut restaurangen. Innan detta "komplex" byggdes arrangerades i alla fall vissa aktiviteter. Så var också fallet när denna byggnad var ny, men sedan har aktiviteterna dalat i antal.

Jag inser att det är delvis orättvist att jämföra Storforsen med Kattilakoski, men varför inte hämta viss inspiration? (vill också flika in att även Storforsen har förbättringsmöjligheter...) Kattilakoski skulle kunna erbjuda fler paket, t ex islossningspaket. Det är mycket speciellt att se och uppleva isens massiva förlossning. Det vet alla som upplevt det! Självklart är det svårt att veta exakt
när isen går, men det är ju en del av spänningen. Precis som när man är på valsafari och då menar jag sådana utan garanti. Eller varför inte ett norrskenspaket? I norra Finland finns ett par igloon där gästerna sover på renfällar och kan studera norrskenets vackra levande flammor genom taket. Arrangörerna tar bra betalt och gästerna står i kö. Jag menar inte att Kattilakoski/Övertorneå kommun ska kopiera hela iden men kanske en del? Gästerna skulle säkert räcka till flera arrangörer än enbart de i Finland. Kanske en amfiteater på isen utanför byggnaden? Publiken kan välja att sitta ute eller inne med hjälp av dagens teknik. Jag förstår mycket väl att det finns en oro hur och vem som ska kunna betala om arrangemangen går back, för att inte tala om hyreskostnaderna. Men varför inte börja med att prova en åretruntverksamhet i projektform under säg tre år. Jag tror att det skulle vara möjligt att få loss EU-medel till detta. Självklart krävs en egeninsats också. Kanske kunde näringslivet stötta?

Ska man ha öppet året runt gäller det ju att även locka lokalbefolkningen och en god hjälp till detta är att engagera det lokala civilasamhället, d v s organisationer, föreningar, studieförbund och enskilda kulturarbetare. Och näringslivet. Då menar jag från både den svenska och finska sidan. På detta sätt skulle program av olika slag kunna arrangeras och befolkningen skulle helt klart känna sig som en del av projektet. Inte nog med det, kanske kunde vissa tycka det var kul att t ex jobba i kafét. Självklart är det viktigt med en restaurang med professionella kockar, men ett kafé skulle vara ett bra komplement.

Jag tror att samverkan kan leda till framgång men det krävs även mod och framtidstro!

Platsens betydelse och lite Miró

Igår kväll kom jag hem från en tjänsteresa till Visby. Denna fantastiska ö och stad där miljön verkligen är starkt påtaglig. Det känns som att det när som helst kan dyka upp en munk från medeltiden! Jag började fundera på just platsens betydelse. Vad hade Visby varit utan det medeltida (och forntida) arvet? Vad har ringmuren för betydelse? Dessa tankar förde mig i sin tur till en upplevelse jag hade i sensomras.

J och jag åkte till Mallorca i augusti. En ö som jag blev positivt överraskad av. Jag hade trott att det bara skulle vara Sällskapsresakänsla med svenska menyer och jobbiga grisfester, men vi kunde verkligen känns det genuint mallorcanska så fort vi kom utanför Palma. (Att hyra bil och upptäcka ön var helt fantastiskt. Och Palma är faktiskt en jättefin stad!)

En dag besökte vi Joan Miró-museet i Palma. Miró föddes i Katalonien 1893 och dog i Palma de Mallorca 1983, där han även bodde en stor del av sitt liv. Miró kanske är mest känd för sina surrealistiska målningar i starka färger och för skulpturerna med vissa mänskliga drag. Det är väldigt mäktigt att uppleva Mirós konst så nära inpå. Det går liksom inte att värja sig. Museet var ett riktigt bra museum med utställningar, ateljéer samt kontemplativa miljöer runt om som inspirerade konstnären i sitt arbete. Förutom konst av Miró fanns även samtida spanska konstnärer representerade. Självklart fanns en museibutik och ett café. Det som jag gillar med denna typ av museer är just att man som besökare får en känsla av miljön som konstnären verkade i. Vi såg ut över havet, hörde cikadorna och kände doften av citron och rosmarin. En av ateljéerna var en vacker byggnad inspirerad av Le Corbusier. Det största intrycket var just ovan nämnda ateljé där allt; material, färger, staffli, målningar, möbler var precis som konstnären lämnade det. Hans kläder hängde också där. En mycket speciell känsla av närvaro.

Ja, slutligen vill jag bara påminna mig själv och andra om att ta tillvara platsens själ! Glöm inte detta när samhällsomvandlingar äger rum. Det är inte ”bara” att flytta en byggnad och placera den på ett nytt ställe. Vad händer då med själen?