Jag är inte den som är snabbast i att hänga med i den tekniska utvecklingen. Ibland kan jag rentav vara riktigt skeptisk. När e-böckerna började komma tyckte jag att det var bra, men mest troligt inget för mig. Jag gillar att bläddra i boken, känna tyngden i min hand, se och känna på omslaget.
Nu har jag mer och mer upptäckt det fantastiska med e-böcker och kanske den största fördelen är att det aldrig är kö på boken. Jag har precis laddat ned kirunabon Åsa Larssons senaste roman helt kostnadsfritt. Tyvärr vet jag att biblioteken får betala 20 kr för varje e-utlåning och självklart leder detta till stora kostnader i takt med att e-böckerna ökar i popularitet. Staten måste ta sitt ansvar och hitta lösningar snabbt!
Genom att förena teknik och kultur kan även personer som kanske inte är vana kulturkonsumenter lockas och stimuleras att ta del av utbudet. Hur många unga killar och tjejer har inte läst Zlatans bok på sina läsplattor? Superbra! Ju mer tillgänglig litteraturen är, desto bättre förstås.
Jag ska fylla min läsplatta med sjysta böcker inför påsk och får därmed plats med fler godisfyllda ägg i packningen.
onsdag 28 mars 2012
onsdag 21 mars 2012
Vad är egentligen demokrati? Lever vi i Sverige i en demokrati?
Idag hade jag ett sånt där gott samtal av mer filosofisk och övergripande karaktär. Vi diskuterade bland annat demokrati.
I Nationalencyklopedin står det "demokrati´ (grekiska dēmokrati´a 'folkvälde', av demo- och efterleden -krati´a '-välde', av krate´ō 'härska') har den språkliga betydelsen folkmakt eller folkstyre. Vad detta skall innebära råder det delade meningar om särskilt som demokratin, liksom de flesta andra samhällsföreteelser, befinner sig i ständig förändring."
Det är lätt att utgå ifrån en själv och det samhälle jag lever i, men vad är det som säger att det är den enda och bästa lösningen? Hur definierar jag demokratin? Ja, för mig är det t ex att vi har rätt att rösta och uttrycka våra åsikter fritt. Vi har diskrimineringsombudsmannen som ska hjälpa till vid oegentligheter när det gäller religion, sexuell läggning, ålder, kön, etnicitet.
Men lever vi egentligen i en demokrati? Är det ok att vara som man vill? Är det ok att säga vad man tycker? Nej, inte utan konsekvenser (i alla fall i flera fall). Hur många anställda har inte fått avgå om han/hon påpekat fel på arbetsplatsen? Hur är det att leva som öppet homosexuell? Som muslim?
Är det verkligen så att t ex en tonårstjej med alla krav, på inte minst utseende, är mer fri än en tonårstjej i niqab? Visar vi en bild med dessa två unga kvinnor och frågar x antal personer får vi säkert helt olika svar beroende på vem och var i världen vi ställer frågan.
Ett annat perspektiv: Nu ska ju alla mail, sms och telefonsamtal inom Europa lagras i sex månader för att polis, underrättelsetjänst ska kunna förebygga, spåra och lösa brott. Är detta demokrati? Man kan ju tycka det eftersom det är politiskt framröstat, men å andra sidan är ju alla ungdomsförbund emot lagförslaget. Är vi fria när vi hela tiden är övervakade?
En tredje tanke: I en rad läsvaneundersökningar framkommer att läsförståelsen bland barn och unga sjunker kraftigt. Detta är mycket allvarligt eftersom dessa barn och senare vuxna har svårt att ta till sig längre texter. Sms och statusuppdateringar på Facebook är ofta mycket korta. Allt ska ske snabbt i vårt samhälle och det finns allt mindre tid att ägna sig åt en sak en längre tid. Se bara på samhällsprogrammen på TV. För inte alltför många år sedan kunde ett program debattera ett ämne i 60 minuter. Idag ska ett flertal ämnen behandlas på en halvtimme. Jag upplever att det kritiska tänkandet blir allt svagare i samhället. Om jag drar detta till sin spets kan jag undra hur det demokratiska samhället kommer att se ut utan det kritiska tänkandet. Vad avgör att man röstar på ett visst parti? Är det en häftig och slagkraftig marknadsföringskampanj eller har vi tid att sätta oss i vad vi egentligen röstar på? En politiker utan kritiskt tänkande är mycket allvarligt. Det verkar som att det är viktigare hur något sägs än vad som sägs.
Är vi verkligen säkra på att vi lever i en demokrati och att vår form av demokrati är den bästa?
I Nationalencyklopedin står det "demokrati´ (grekiska dēmokrati´a 'folkvälde', av demo- och efterleden -krati´a '-välde', av krate´ō 'härska') har den språkliga betydelsen folkmakt eller folkstyre. Vad detta skall innebära råder det delade meningar om särskilt som demokratin, liksom de flesta andra samhällsföreteelser, befinner sig i ständig förändring."
Det är lätt att utgå ifrån en själv och det samhälle jag lever i, men vad är det som säger att det är den enda och bästa lösningen? Hur definierar jag demokratin? Ja, för mig är det t ex att vi har rätt att rösta och uttrycka våra åsikter fritt. Vi har diskrimineringsombudsmannen som ska hjälpa till vid oegentligheter när det gäller religion, sexuell läggning, ålder, kön, etnicitet.
Men lever vi egentligen i en demokrati? Är det ok att vara som man vill? Är det ok att säga vad man tycker? Nej, inte utan konsekvenser (i alla fall i flera fall). Hur många anställda har inte fått avgå om han/hon påpekat fel på arbetsplatsen? Hur är det att leva som öppet homosexuell? Som muslim?
Är det verkligen så att t ex en tonårstjej med alla krav, på inte minst utseende, är mer fri än en tonårstjej i niqab? Visar vi en bild med dessa två unga kvinnor och frågar x antal personer får vi säkert helt olika svar beroende på vem och var i världen vi ställer frågan.
Ett annat perspektiv: Nu ska ju alla mail, sms och telefonsamtal inom Europa lagras i sex månader för att polis, underrättelsetjänst ska kunna förebygga, spåra och lösa brott. Är detta demokrati? Man kan ju tycka det eftersom det är politiskt framröstat, men å andra sidan är ju alla ungdomsförbund emot lagförslaget. Är vi fria när vi hela tiden är övervakade?
En tredje tanke: I en rad läsvaneundersökningar framkommer att läsförståelsen bland barn och unga sjunker kraftigt. Detta är mycket allvarligt eftersom dessa barn och senare vuxna har svårt att ta till sig längre texter. Sms och statusuppdateringar på Facebook är ofta mycket korta. Allt ska ske snabbt i vårt samhälle och det finns allt mindre tid att ägna sig åt en sak en längre tid. Se bara på samhällsprogrammen på TV. För inte alltför många år sedan kunde ett program debattera ett ämne i 60 minuter. Idag ska ett flertal ämnen behandlas på en halvtimme. Jag upplever att det kritiska tänkandet blir allt svagare i samhället. Om jag drar detta till sin spets kan jag undra hur det demokratiska samhället kommer att se ut utan det kritiska tänkandet. Vad avgör att man röstar på ett visst parti? Är det en häftig och slagkraftig marknadsföringskampanj eller har vi tid att sätta oss i vad vi egentligen röstar på? En politiker utan kritiskt tänkande är mycket allvarligt. Det verkar som att det är viktigare hur något sägs än vad som sägs.
Är vi verkligen säkra på att vi lever i en demokrati och att vår form av demokrati är den bästa?
onsdag 7 mars 2012
Roman om Sankta Lucia
Jag har ett intresse av att läsa om legender, helgon och personer som funnits i vår historia. Denna gång läste jag Agneta Sjödins bok om Sankta Lucia, Ett ljus i mörkret. Det är inte så viktigt om man tror att personen existerat eller ej. Historierna är ofta fascinerande och intressanta. Nu ska direkt sägas att Sjödins böcker är av journalistisk karaktär och därmed inte en särskilt stor litterär upplevelse, utan det som bär är just berättelsen om en fascinerande person. Sjödin har en varm berättarglädje som hon ska ha cred för.
I romanen Ett ljus i mörkret får läsaren följa den vackra flickan Lucia från Syracusa och hennes mod och styrka; hennes vilja och hennes handlingar för att förbättra för samhällets svaga, inte minst för utsatta flickor. Hennes och hennes föräldrars mod att verkligen visa på alla människors lika värde när de ger friheten åter åt slavarna Tobuk och Nomi. De kristna kring 300-talet är förföljda och hotas ständigt av att dödas. Lucia träffar pojken Immanuel och blir förälskad, men naturligtvis är deras kärlek omöjlig...
Visst hade boken fått ett helt annat djup om Sjödin grävt lite mer och problematiserat Lucias känslor och tankar. Självklart måste flickan Lucia känt rädsla och tveksamhet, konstigt vore det väl annars! Nu blir boken lite "väl mycket helgon" från början till slut...
Nåväl, det jag vill säga är att det är spännande att läsa om legender, personer, helgon som på ett eller annat sätt har koppling till vår vardag. Vi firar ju trots allt lucia en gång om året. Vad som är sant och inte i Sjödins bok är inte så viktigt.
Kanske kan boken fungera som ett inslag i högstadiet och/eller på gymnasiet när eleverna läser historia, religion eller om våra traditioner? En fråga att diskutera är förstås just detta med Lucias känslor och tankar.
Andra tips på böcker av detta slag är Jonas Gardells Om Jesus och Birgitta och Katarina av Alexandra Coelho Ahndoril. En mycket intressant roman om den heliga Birgitta och hennes relation till dottern Katarina. Läs!
torsdag 1 mars 2012
Tornedalen enbart kuliss i Alsterdals roman
Med stor spänning öppnade jag paketet från internetbokhandeln och gav mig i kast med Tove Alsterdals deckare I tystnaden begravd. Jag ska erkänna att jag mest troligt inte läst boken om den inte hade haft de tornedalska inslagen.
Boken handlar om journalisten Katrin som bor i London. Hennes mamma är dement och bor på ett boende i Stockholm. Katrin och hennes bror får reda på att mamman har ett hus i Kivikangas i Tornedalen. Barnen vet att mamman har sina rötter i norr, men att hon flyttat tidigt och inte har några tydliga kopplingar kvar. Och absolut inget hus. Nu är det aktuellt att sälja huset och Katrin och hennes bror har fått ett bra pris. Innan klubban faller vill Katrin åka och se huset.
Katrin reser till Tornedalen och hittar så småningom kåken, värmer upp och känner sig lite hemma, trots allt. Huset är i ganska dåligt skick och Katrin har svårt att förstå hur den okände köparen erbjudit så mycket. Det lugna och trygga bryts hastigt då en man, en f d skidåkare, brutalt mördas i närheten av gården Rauhala bara ett par kilometer från Katrins hus. Parallellt med att mordet börjar nystas upp skjuter en rysk gangsterledare i Sankt Petersburg sin närmaste vän och flyr sedan mot gränsen. Handlingen utspelar sig med andra ord i Ryssland, framför allt Karelen, och i Tornedalen. Läsaren får följa ett antal personer från Tornedalen som rest till det dåvarande Sovjetunionen i slutet av 1920-talet. Händelserna, platserna och personerna knyts sedan samman.
Jag tycker berättelsen är för rörig och spretig. Det är väldigt många karaktärer och sidoberättelser som författaren försöker väva samman. Tyvärr lyckas inte detta riktigt. Läsaren får aldrig lära känna karaktärerna på djupet. Romanen är 400 sidor och jag tycker den känns för lång. Författaren hade tjänat på att koncentrera handlingen och dykt lite djupare istället. Det är dock intressant att läsa om hur personer från Tornedalen utvandrade till öst för att finna lyckan och jag lär mig en hel del. Författaren har gjort ett gediget researcharbete och boken är väldigt detaljrik. I tystnaden begravd ska vara en deckare och det är den väl på sitt sätt...Romanen är välskriven och därför är det så trist att meningar och fraser på meänkieli är så felstavade! Dessutom blandar författaren ihop finska och meänkieli i samma mening. Synd att Alsterdal inte lät någon mer erfaren titta på stavningen.
Jag längtar efter böcker där Tornedalen är en naturlig miljö. Ofta blir Tornedalen en kuliss och skildras som något exotiskt. Så även i denna bok. Synd, för det fanns potential.
Boken handlar om journalisten Katrin som bor i London. Hennes mamma är dement och bor på ett boende i Stockholm. Katrin och hennes bror får reda på att mamman har ett hus i Kivikangas i Tornedalen. Barnen vet att mamman har sina rötter i norr, men att hon flyttat tidigt och inte har några tydliga kopplingar kvar. Och absolut inget hus. Nu är det aktuellt att sälja huset och Katrin och hennes bror har fått ett bra pris. Innan klubban faller vill Katrin åka och se huset.
Katrin reser till Tornedalen och hittar så småningom kåken, värmer upp och känner sig lite hemma, trots allt. Huset är i ganska dåligt skick och Katrin har svårt att förstå hur den okände köparen erbjudit så mycket. Det lugna och trygga bryts hastigt då en man, en f d skidåkare, brutalt mördas i närheten av gården Rauhala bara ett par kilometer från Katrins hus. Parallellt med att mordet börjar nystas upp skjuter en rysk gangsterledare i Sankt Petersburg sin närmaste vän och flyr sedan mot gränsen. Handlingen utspelar sig med andra ord i Ryssland, framför allt Karelen, och i Tornedalen. Läsaren får följa ett antal personer från Tornedalen som rest till det dåvarande Sovjetunionen i slutet av 1920-talet. Händelserna, platserna och personerna knyts sedan samman.
Jag tycker berättelsen är för rörig och spretig. Det är väldigt många karaktärer och sidoberättelser som författaren försöker väva samman. Tyvärr lyckas inte detta riktigt. Läsaren får aldrig lära känna karaktärerna på djupet. Romanen är 400 sidor och jag tycker den känns för lång. Författaren hade tjänat på att koncentrera handlingen och dykt lite djupare istället. Det är dock intressant att läsa om hur personer från Tornedalen utvandrade till öst för att finna lyckan och jag lär mig en hel del. Författaren har gjort ett gediget researcharbete och boken är väldigt detaljrik. I tystnaden begravd ska vara en deckare och det är den väl på sitt sätt...Romanen är välskriven och därför är det så trist att meningar och fraser på meänkieli är så felstavade! Dessutom blandar författaren ihop finska och meänkieli i samma mening. Synd att Alsterdal inte lät någon mer erfaren titta på stavningen.
Jag längtar efter böcker där Tornedalen är en naturlig miljö. Ofta blir Tornedalen en kuliss och skildras som något exotiskt. Så även i denna bok. Synd, för det fanns potential.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
