Tornedalen enbart kuliss i Alsterdals roman

Med stor spänning öppnade jag paketet från internetbokhandeln och gav mig i kast med Tove Alsterdals deckare I tystnaden begravd. Jag ska erkänna att jag mest troligt inte läst boken om den inte hade haft de tornedalska inslagen.

Boken handlar om journalisten Katrin som bor i London. Hennes mamma är dement och bor på ett boende i Stockholm. Katrin och hennes bror får reda på att mamman har ett hus i Kivikangas i Tornedalen. Barnen vet att mamman har sina rötter i norr, men att hon flyttat tidigt och inte har några tydliga kopplingar kvar. Och absolut inget hus. Nu är det aktuellt att sälja huset och Katrin och hennes bror har fått ett bra pris. Innan klubban faller vill Katrin åka och se huset.

Katrin reser till Tornedalen och hittar så småningom kåken, värmer upp och känner sig lite hemma, trots allt. Huset är i ganska dåligt skick och Katrin har svårt att förstå hur den okände köparen erbjudit så mycket. Det lugna och trygga bryts hastigt då en man, en f d skidåkare, brutalt mördas i närheten av gården Rauhala bara ett par kilometer från Katrins hus. Parallellt med att mordet börjar nystas upp skjuter en rysk gangsterledare i Sankt Petersburg sin närmaste vän och flyr sedan mot gränsen. Handlingen utspelar sig med andra ord i Ryssland, framför allt Karelen, och i Tornedalen. Läsaren får följa ett antal personer från Tornedalen som rest till det dåvarande Sovjetunionen i slutet av 1920-talet. Händelserna, platserna och personerna knyts sedan samman. 

Jag tycker berättelsen är för rörig och spretig. Det är väldigt många karaktärer och sidoberättelser som författaren försöker väva samman. Tyvärr lyckas inte detta riktigt. Läsaren får aldrig lära känna karaktärerna på djupet. Romanen är 400 sidor och jag tycker den känns för lång. Författaren hade tjänat på att koncentrera handlingen och dykt lite djupare istället. Det är dock intressant att läsa om hur personer från Tornedalen utvandrade till öst för att finna lyckan och jag lär mig en hel del. Författaren har gjort ett gediget researcharbete och boken är väldigt detaljrik. I tystnaden begravd ska vara en deckare och det är den väl på sitt sätt...Romanen är välskriven och därför är det så trist att meningar och fraser på meänkieli är så felstavade! Dessutom blandar författaren ihop finska och meänkieli i samma mening. Synd att Alsterdal inte lät någon mer erfaren titta på stavningen. 

Jag längtar efter böcker där Tornedalen är en naturlig miljö. Ofta blir Tornedalen en kuliss och skildras som något exotiskt. Så även i denna bok. Synd, för det fanns potential.