Hulda Kohkoinen, gift Siikavaara

Hulda Maria Kohkoinen föddes 1902 i Övertorneå socken och dog 1969 i Aareavaara, Pajala. Hulda var, liksom många andra i denna del av Norrbotten, djupt troende laestadian. Hon jobbade som lärare, gifte sig med Sigurd Siikavaara (1900-1965) och fick tre söner. Familjen bodde i det blå huset i Aareavaara, ett hus som stod värd för både en och två sammankomster av diverse slag.

Sigurd var frontfigur för Korpelarörelsen, i alla fall efter att grundaren Toivo Korpela återvände till Finland. Kort kan en säga att rörelsen tog en helt annan riktning med Sigurd vid spakarna. Korpelarörelsen är kanske inte känd i hela landet, men i Norrbotten har de flesta i alla fall hört talas om den: 1930-40-tal, Silverarken, landningsbana på Torneälven, det sanna ordet, sekt, sexuella riter och eventuellt även människooffer. Ja, ungefär så. Vad som är fakta och vad som är fiktion är en annan sak.

Det var inte förrän en bra bit in i tonåren som jag förstod att Hulda var min gammelfaster, alltså pappas faster. Rörelsen var naturligtvis ingenting som någon ville prata om. Skammen var oerhörd och flera anhöriga bytte så småningom efternamn. När jag ville skriva en längre uppsats på gymnasiet 1994 och började leta material så var det rätt skralt. Pappa ringde sin kusin, Sigurds och Huldas son, för att fråga om jag fick komma och intervjua honom. För kusinen var det ok, men han ville kolla med sina barn och där tog det stopp. Minnet av rörelsen hade täckts av ett hyfsat tjockt dammlager fram till 1988 då Bengt Pohjanen skrev romanen Dagning; röd! 1993 revs såren upp än mer då Norrbottensteatern satte upp pjäsen med samma namn som romanen. Hotbrev kom in till teatern undertecknad av "De oskyldiga Korpela-barnen". Så min tajming att skriva en liten gymnasieuppsats var dålig.

Min intention är inte att varken försöka försvara eller förklara nåt så komplext som rörelsen och dess efterdyningar, utan mina tankar är mer hos gammelfaster Hulda. För en tid sedan hittade jag gamla finska och svenska tidningsurklipp bland svartvita, tummade fotografier och jag började fundera över kvinnor som levt under särskilda förhållanden. En av dem är Hulda Kohkoinen. Hulda kom ofta till min farmor och farfar för att undkomma det som maken sysslade med. Hon behövde få ett andrum och lufta sina tankar, sina känslor. Självklart var hon mången gång mycket förtvivlad, men vad kunde hon göra? Att skilja sig fanns naturligtvis inte på kartan. Det var bara att härda ut. Pappa berättade att han minns hur faster Hulda släppte ut sitt långa, långa hår och kammade det. Som from laestadian klippte hon inte håret. En ytterligare komponent i skammen var att Huldas pappa Oskar, min farfarsfar, var predikant inom den laestadianska rörelsen.

Jag kan bara försöka föreställa mig hur stor och svår skammen var för gammelfaster och jag inser att jag aldrig kan förstå. Men jag vill i allafall lyfta henne och ge henne några rader. Hennes historia är också en del av min historia.

PS. Om någon av mina släktingar tar illa vid sig så är det inte min mening att såra. På intet vis. Men Hulda är värd att synliggöras.

Läskigheter på demensboende

Mats Strandberg kom ut med Hemmet i maj 2017 och boken kategoriseras som skräck.

Joel är just under trettio år och har återvänt till hembygden för att flytta mamma Monica till demensboendet Tallskuggan. Joels pappa är död sedan länge och brorsan drar inte sitt strå till stacken. Joel brottas med känslor som sorg, lättnad och dåligt samvete. Hur ska mamman reagera när hon flyttas till en ny miljö? Samtidigt kan inte Joel ta hand om modern på heltid. Att städa ur barndomshuset inför försäljningen är förstås också en betungande process. På Tallskuggan jobbar Joels gamla vän och före detta tjej Nina. Snabbt förstår läsaren att dessa tus relation en gång i tiden har fått ett abrupt och frostigt slut och nu måste de åter träffas. På Tallskuggans avdelning D, dit Monica flyttar, händer obehagliga saker. De dementa vet saker de inte borde ha vetskap om, vårdbiträden slutar efter mystiska händelser, Monica blir alltmer konstig, underliga fläckar uppstår i tak och på väggar.

Att Hemmet kategoriseras som skräck förstår jag inte. Visst har boken läskiga inslag, men inte är det skräck. Berättelsens styrka är i stället de trovärdiga skildringarna av dem dementa och arbetet på boendet. Bäst är avsnitten där de dementa berättar i jagperson. Vi kommer nära deras värld som har en underlig logik mitt i allt det ologiska. Hur hemskt måste det inte vara att helt tappa kontrollen över sig själv? Ninas och Joels historia rullas upp på ett helt ok sätt, men vänskapen på boendet gör större avtryck. Sedan har Strandberg slängt in övernaturliga inslag med touch av poltergeist och det känns stundom aningens krystat. Men vill du läsa om hur det kanske kan vara att leva med en demenssjukdom är Mats Strandbergs bok väl värd sina timmar. 

Färgstark bilderbok om flykt

Åka buss (2016) av Henrik Wallnäs med illustrationer av Matilda Ruta är en finstämd och färgstark bilderbok om flykt. Mamman och barnet måste resa långt, långt bort över bergen. Först med buss och sedan med båt och sedan buss igen. Kvar blir farmor och pappa som måste laga alla hål i huset. Av bilderna framgår det att kriget härjar med stridsflygplan, vapen och taggtråd. Barnet kramar den lilla tygkaninen som doftar farmor. Så småningom hamnar mamman och barnet på en ny plats där det är vitt av snö.

Boken handlar om avsked, ovisshet, hopp och återförening. Bilderna är starka och drabbande. Språket är enkelt att ta till sig, erbjuder djup och plats för fantasi. En fin bok där bild och text verkligen kompletterar varandra. Vi har läst den flera gånger här hemma med fyraåringen.

Ps. En annan fin bilderbok med flykttema är Pija Lindenbaums Pudlar och pommes (2016).

Vem lyssnas det på?

De senaste veckorna har jag i rollen som mamma försökt framföra mina åsikter och åstadkomma en förändring. Ämnet har varit modersmålsstöd. Jag ska inte ta upp själva ämnet utan reflektera lite kring vem som får sin röst hörd i vårt samhälle. Det är inga nyheter, men tål att reflekteras över ännu en gång.

Vi har säkert alla varit med om det vid något tillfälle. Du föreslår nåt på mötet, men ingen lägger märke till din idé. En annan person föreslår samma sak och möts av stående ovationer.  Vad är det som gör att några av oss når genom bruset och andra inte? Handlar det om hur lyhörd ordföranden på mötet är? Eller vad ordföranden och de närmast allierade vill höra? Vad kan du tänka på som mötesdeltagare? Det som forskning visar är att det lyssnas mer på män än på kvinnor. Alltså har könet betydelse. Plus en rad andra faktorer. Vem som lyckas framföra sina åsikter och kanske till och med åstadkomma en förändring är en hel vetenskap.  Sedan skiljer det sig säkerligen åt var i världen en bor. Och om vi är på jobbet eller agerar i privatlivet.

Åter till mitt case. Mod och kunskap anser jag vara det viktigaste för att göra min röst hörd. Det är viktigt att kunna argumentera sakligt även om ämnet är personligt eller rent av privat. Sedan är det oundvikligt att det krävs mod. Det är inte lätt att uttrycka sina åsikter när en befinner sig i en ojämlik "situation". Det kan röra sig om en enskild individ mot en "hel myndighet". Sedan är det en stor fördel att veta i "vilka trådar" en ska dra i. I mitt exempel: när ska jag kontakta tjänstepersoner vid förvaltningen och när ska jag kontakta politiken? Detta bygger på att vi vet hur samhället är uppbyggt. Det är inte en självklarhet!

Språket är mycket viktigt. Vilka ord når fram och vilka rycks det på axlarna åt?

Den tredje statsmakten, medierna, kan vara ett sätt att nå fram. Samtidigt känns det, tycker jag, tråkigt att medborgare ska behöva använda medierna som megafon. En megafon som kan vinkla saker på sitt eget sneda sätt. Räcker inte våra egna röster? Dessutom är det ju inte säkert att en når fram till medierna heller.

Oundvikligen har min "kamp" gällande modersmålsstöd väckt en rad tankar. Hur ska människor med bristande språk kunna och våga ta striden? Hur ska de fatta mod? Var ska de få kunskap om sina rättigheter? Vilken retorik ger resultat? Hur ska vi kvinnor göra oss hörda? Det finns flera saker att göra och ett är att börja träna i tid. Redan på förskolan är det viktigt att studera hur pojkar och flickor gör sig hörda. Vet att flera förskolor jobbar med detta - fortsätt! Sedan måste arbetet fortsätta i grundskolan och på gymnasiet. Vilka verktyg ger vi våra unga? Hur mycket retorik står på schemat? Hur ingjuter vi mod och självkänsla?

Är du helt säker på att du inte har en hemlig källare? Skräckbokstips! 😱

Vad är egentligen skillnaden mellan en kriminalroman och en skräckroman? Det är inte alldeles solklart och frågan är om det egentligen är intressant? Vi människor är så nitiska med att kategorisera det mesta. När det gäller böcker och bibliotek är det förstås (eller?) nödvändigt att ordna böcker och andra medier för att vi som låntagare ska hitta. Sedan kan böcker ordnas på olika sätt. En ungdomsroman kan vara mer komplex än en så kallad vuxenroman, poesi kan vara mer lättläst än en förenklad och förkortad roman.

För att återvända till den inledande frågan går det att hitta några drag som skiljer genrena åt. En deckare har ofta en tydligt ansvarig person i form av till exempel en kommissarie eller en journalist som ska lösa ett brott. I en skräckroman kan det helt saknas en kommisarie och ett brott, i alla fall ett brott som någon kan dömas för. I stället kan skräckromanens motor vara en "helt vanlig" person som på ett eller annat vis utsätts för obehagliga situationer, ofta med inslag av övernaturlighet. I deckaren får läsaren svar på vem som är den skyldige medan en skräckroman kan vara mycket mer öppen. Det är inte ens säkert att boven i dramat är en konkret gestalt. Inte sällan återvänder huvudkaraktären till sin vardagliga barndomsmiljö (detaljrikt skildrad) och forna vänner kan ha en avgörande roll i en skräckroman. Myter och sägnen är oftare förekommande inom skräcken liksom personer med sjukdomar som drabbat psyket. Den viktigaste skillnaden är dock stämningen. En deckare är spännande och en skräckroman är läskig!

Kristina Ohlsson har skrivit flera böcker, inte minst deckarna med Fredrika Bergman i huvudrollen. 2016 utkom hon med sin första skräckroman, Sjuka själar. Den handlar om knappt 30-årige Lukas som efter tio år tar mod till sig och återvänder till sin hemort Kristianstad. Lukas blir kyligt mottagen eftersom han var den enda av tre stycken som återvände efter en kidnappning. Lukas var svårt skadad när han hittades på en fotbollsplan och han minns inget från kidnappningen eller året före. Den första som kidnappades var 40-åriga Lydia. Ett år efter Lydias försvinnande försvann Lukas' före detta tjej Fanny och ingen av kvinnorna återvände.  Ett år efter Fannys försvinnande var det Lukas tur. Vad var det egentligen som hände? Vem är kidnapparen och vad har Lukas för roll i det hela?

Återkomsten till hembygden blir startskottet på en rad märkliga händelser på orten. Inte minst gäller det på prästgården där Lukas barndomsvän David och hans tjej Anna bor, men även hos Fannys föräldrar. Brinnande träd och kors börjar åter dyka upp. Anna upplever saker som ingen tror på och vad har den otäcka historien från femtiotalet för kopplingar till nutiden?

Så, är Sjuka själar läskig? Jo, jag tycker den är riktigt kuslig och jag kunde knappt lägga boken ifrån mig. Som läsare blir jag osäker om och om igen och författaren serverar mig olika vändningar. Berättelsen har ett tydligt driv och författaren droppar små detaljer här och var. Miljöbeskrivningarna är detaljrika (ok, lite för mycket regnande) och språket flyter på bra. Kanske lite trist att miljön är en "klassisk prästgård". Fanns ingen mer överraskande miljö att nyttja? Fler kopplingar till kristendomen finns i form av ovannämnda kors men även flera av namnen: Lukas, David, Anna. Tyvärr tappar boken lite i slutet eftersom Ohlson fått för sig att förklara allt. Helt onödigt. En skräckroman behöver inte ha svar på alla frågor. Vad gäller samhällsteman ger författaren en ordentlig känga åt polismyndigheten och socialtjänsten. Vem har ansvaret för sjuka själar?

Älgjakt och bärplockning - stagnerade könsroller anno 2017

Hösten är här med sina brinnande löv och sin klara luft. Det är också en tid då flera av oss vistas lite extra i naturen; vi plockar lingon, vinbär och svamp. Kanske dekorerar vi våra blomlådor med ljung, enris och rönnbär. Vi plockar kottar med barnen och ser getingarna bli allt långsamnare. Men den mest omtalade höstaktiviteten är utan tvekan älgjakten. Det skrivs om den i pressen, på sociala medier och regionala tv-nyheter rapporterar om antal taggar som fällts. Hur är det på arbetsplatserna? Jo, första veckan i september bokas inga större möten eftersom så många har semester. Inga konferenser läggs här. Det är svårare att få tid på hälsocentralen eller på bilverkstan och detta är på nåt sätt helt ok.

Tänk om vi skulle ha en vecka för bärplockning där cheferna beviljar semester utan att blinka? Tv har inslag om kvinnor som i grupp åker och plockar lingon. Den lokala skobutiken har stängt p g a bärplockning. Nej, det skulle ju inte hända. Varför? Självklart för att det är flest män som jagar och män är normen. Dessutom är älgar stora och starka djur. Jo, jag vet att det finns kvinnor som jagar och män som plockar bär, men det är fortfarande rätt könsbundet. Är inte det lite märkligt anno 2017? Härom veckan var vi i familjen och plockade lingon. Vi hamnade mitt i nåt älgjaktsstråk och på nåt sätt var det underförstått att vi omedelbart skulle flytta på oss. Apropå stora och starka djur borde ju hästsporten ha högre status, men självklart är det inte så eftersom de flesta som rider är tjejer.

Ps. Jag minns att jag under min skoltid hade i uppgift att plocka lingon. Tror det var två liter per elev. Längre tillbaka i tiden har barn haft potatisupptagningslov. Kanske nåt att återinföra tillsammans med "studiebesök" på en älgjakt? På så vis skulle det kanske bli fler kvinnor på älgjakterna.

Ps2. Vi flyttade inte på oss där i skogen. 15 män fick vänta tills vi plockat klart.

Hur många steg har du till brevlådan?

Jag tycker att en av dem bästa deckarförfattarna är norska Karin Fossum. Egentligen skulle en kunna klassificera hennes så kallade deckare som romaner. I böckerna, där kommissarie Konrad Sejer med tillhörande hund är fasta inslag, spelar det psykologiska huvudrollen.  Det är inte mycket blod, benknotor eller annat slafs utan läsaren får lära känna den misstänkta och/eller offret på ett djupare plan med detaljerade personporträtt. Detta gör böckerna så obehagliga, för vad är det egentligen som skiljer en brottsling från en icke-brottsling? En kan känna igen sig i både förövare och offer. Kan olyckliga omständigheter göra vem som helst till mördare?

Böckerna är sammanhållna och spretar inte hit och dit. Det finns gott om exempel där författare ska ha med alltför många samhällsteman. Fossum fokuserar. Dessutom föredömligt koncentrerade böcker vilket medför att de är relativt korta. Det passar mig eftersom jag är en långsam läsare.

Viskaren är den trettonde Sejerkriminalaren (första, Evas öga, publicerades 1995) och utkom i sommar. Boken inleds med att kommissarie Sejer förhör, eller rättare sagt samtalar med, den tunna och rätt gråa Ragna Riegel. Något hemskt brott har begåtts av den 46-åriga kvinnan utan röst som viskar på grund av en misslyckad stämbandsoperation. I vartannat avsnitt får vi följa in i förhörsrummet och i vartannat avsnitt rullas historien upp. Sejer är mycket tagen av kvinnans berättelse och han har ändå hört många: gärningspersoner som förnekar, skyller på andra, ljuger och förskönar, men Ragna erkänner direkt och vill ta sitt straff. Hon är inte ens intresserad av en försvarare.

Även om Viskaren inte är en bladvändare av samma kaliber som flera av hennes andra deckare så finns en tydlig spänning. Vad har denna anspråkslösa kvinna kunnat begå för brott? Det enda färgstarka hos Ragna är att hon gillar välkryddad och het mat. Annars är hon blekheten själv med tunna fingrar och blåa nagelband. Fossum naglar fast läsaren allt hårdare och berättelsen blir mer och mer skruvad. Men på ett försiktigt sätt. Personporträttet av Ragna Riegel är, som vanligt, ypperligt. Detaljerna exakta. Fossum har tagit personporträttet till en annan nivå och kanske är det här storyn tappar aningens fart. Att slutet är öppet gillar jag också. Vem talar egentligen sanning? Vems verklighet är den sanna? Vems/ vilkas röst är det vi i vårt samhälle inte hör? Och till sist, hur många steg har du till brevlådan?

Ps. Flera av böckerna har blivit filmer eller tv-serier.